Om badminton och samlag

Varje fredag får jag stryk i badminton. Men jag ger inte upp. Om inte annat så vill jag vill tro att dessa återkommande uppiskningar danar min karaktär en smula, gör mig mer ödmjuk, mindre tävlingssinnad. Samtidigt vill jag ju så gärna vinna. Någon gång har det skett. Nästan. Jag har varit på gång. Legat över. Och med många poäng. Och Henrik på andra sidan nätet ler lite stelt. Och då vet jag att han är pressad. Och jag tänker att ”nu, nu, skall jag koncentrera mig, göra rätt”. Och då, då, går det ofelbart fel. Orena träffar, tafatta backhandslag och idiotiska servar stenlägger min väg till ännu en förlust.

Nu på sistone har jag begripit varför. Det handlar inte, som jag trodde, om franska nerver. Det handlar om överdriven medvetenhet. Eller enklare: jag börjar tänka alltför noga på vad jag gör. Fjäderbollen kommer trögt singlande ned mot mig och jag börjar tänka, ”vänta, skall jag klippa ned den i bortre vänstra eller kanske försöka vända och få till en forehand eller, eller bara droppa…” och så når bollen fram och min handled vrider sig långsamt, liksom i protest mot hjärnans motstridiga rop och jag tänker ”hjälp, hur skall jag göra” och det säger ”pjutt” och bollen tar i träramen och försvinner vinglande bort över linjen och ännu en poäng går förlorad.

Mycket av det vi gör kräver allt vi har av tankeskärpa, av förnuft och uppskruvad medvetenhet. Men gudarna skall vet att det gäller inte allt. Mycket misslyckas tvärtom istället om man tänker alltför mycket på det man gör. Musicerande är en sådan aktivitet. Har jag hört. Samlag är en annan. Vet jag. Under riktigt usla samlag är man pinsamt medveten om allt som sker, i detalj. Under riktigt lyckade händer saker bara, av sig själv liksom, och efteråt återstår bara det dimmiga minnet av ett kroppsligt rus.

Överdriven medvetenhet kan dock ha betydligt större konsekvenser än tappade badmintonmatcher och misslyckat sex. Nyare rön inom psykiatrin antyder att vissa tillstånd av galenskap, som t.ex. schizofreni, inte beror på att de drabbade tänker för lite, är för lite rationella, utan snarare tvärtom. De tänker alltför noga på allt de gör. I detalj. Vilket givetvis är paralyserande, då inget tillåts bli till automatik eller rutin: att göra något så enkelt som att sätta sig ned på en stol eller ta på sig ett par skor kan då bli en heltidssysselsättning.

Schizofreni är givetvis ett extremt exempel. Det medger jag.

Överdriven medvetenhet finns dock lite överallt, för ibland syns det mig som om det håller på att bli till en modern sjuka. Det leder nämligen till att man analyserar sönder och regelsätter sysslor som inte gärna låter sig analyseras och definitivt inte regelsättas. Då och då föreläser jag om skrivande för studenter på universitetet. Varför begriper jag inte riktigt. Jag har alltid funnit det utomordentligt svårt att skriva (de gånger som det blir bra, blir det bra av sig självt). Och att undervisa i det är banne mig omöjligt. Första gången kände jag mig som en idiot. Fick inte fram så mycket, förutom en del tämligen banala råd om att inte använda metaforer man är van att se, sky passivformer, bara använda adjektiv för att precisera, söka detaljerna o.s.v. Mina åhörare blev nog också besvikna. Många av dem ville uppenbarligen höra hur man skulle göra, de ville ha regler som de sedan skulle kunna följa som snälla gossar och flickor ofelbart gör. Inte för att det inte finns regler. Men det är med skrivandets regler som med reglerna i fotboll. Du måste följa reglerna för att alls kunna vara med på plan, men du blir inte en god fotbollsspelare bara för att du har lärt dig dem.

Ibland måste vi glömma oss själva. Om inte annat så tänker jag försöka göra det nu på fredag.