Om att åka hem

”Var firar du julen?” Frågan var den gängse. Svaret likaså. ”Jag åker hem”. Vissa förstår exakt. Andra begriper inte alls.

En gång när jag var hemma – där har vi det där ordet igen – och en sommarkväll var ute och körde med pappas gamla amazon, passerade jag en viadukt som löper helt nära min gamla gymnasieskola, en hög byggnad i rött tegel. I ögonvrån skymtade jag någon på trottoaren som såg ut som min bror, bara väldigt mycket yngre. Och som vanligt lite uttråkad av bilkörningen började min fantasi gå frihjul. Tänk, tänk… tänk om jag åkt genom ett hål i rymdtidväven, och… åkt dryga 25 år tillbaka i tiden! Nästa steg kom snabbt. Vart är min bror på väg? Ja, det är ju lördag kväll, så han ska nog till någon av de otaliga fester som då var närmast en livsform. Och – om jag skulle följa efter honom nu skulle jag kunna ta mig till den där festen… och träffa alla gamla kompisar! Tankarna ramlade på. Och – då skulle jag också få träffa mig själv som ung valp och gymnasist. Här gnisslade det dock till, skarpt. Men vad skulle hända då? Vad skulle de olika inkarnationerna av P. Englund säga till varandra? Och än viktigare: skulle jag tycka om mig?

Över ett kvarts sekel har gått, sedan den där kalla januarikvällen 1980 då jag steg på tåget vid Bodens Central, med cykeln polletterad och ryggsäcken fullproppad med böcker och delar till min stereo, en sentida variant av Eyvind Johnsons Olof, på väg ut i Den Stora Världen. Genom dörrfönstrets frostblommor såg jag mamma vinka, och så rycktes tåget igång. Jag var förväntansfull men orolig. Tröstade mig med, att gick det där med universitetet inte bra så kunde jag ju alltid flytta hem igen. Boden gled snabbt förbi: vit snö, gatlyktor, skarpa skuggor, varmt upplysta fönster med julstjärnor och adventsstakar. Sedan slöt sig tallskogen om det framrusande tåget. Nästa morgon vaknade jag upp i Uppsala.

Hem igen, ja. Tiden jag levat i Uppsala är nu längre än tiden jag levde i Boden. Ändå förblir Boden och Norrbotten hem, hembygden. Fenomenet är allmänt. Bland utflyttarna vill säga. En annan utflyttare förstår exakt. (Bland folk med kulturella yrken, som författare, tillhör nästan alla intressant nog denna kategori, utflyttarna. Har nog att göra med att där finns en så hög andel revanschister, folk som ofta var eller såg sig själv som lite udda och utanför, och där drömmen om Något Annat var en given del av detta noga odlade utanförskap: ”Jag skall minsann visa dem!” Sedan händer ofta något på vägen till revanschen. Man glömmer bort vad det var man skulle revanschera sig för, och det som bara var medel för återupprättelse blir mål i sig själv.)

För mig är hembygd sådant där utifrån-ord. Lite granna som exempelvis ”kreativitet”. Folk som har denna egenskap använder aldrig termen. Och ordet hembygd används främst av sådana som står utanför, tittar på, tittar tillbaka. Sådana som jag. Det var som sagt länge sedan som Norrbotten var mitt hem, men jag åker fortfarande ”hem” till jul och sommar. Ytterst är det väl en spegling av de senaste seklernas stora historiska rörelser: industrialismen, urbaniseringen. Under sent 1800-tal och den första hälften av 1900-talet genomgick Sverige en sällsynt snabb och sällsynt brant modernisering, och klarade det mot alla odds. Därom vittnar svenskens fortsatta förälskelse i allt som går att kalla nytt. Men denna process har efterlämnat fantomsmärtor, plågor i en sedan länge amputerad lem, som visar sig bland annat i svenskens lika passionerade känslor för naturen och små röda stugor med vita knutar.

I det här sammanhanget betraktar jag mig som lyckligt lottad, lycklig för Boden är mer än bara ”hembygd”. Åtminstone sedan mitten av 1600-talet har min släkt bott i Råneå älvdal. (Längre än så bär inte dokumenten.) Mina föräldrar gjorde det första stora språnget: under femtiotalets rekordår flyttade de in till Boden, pappa gick på aftonskola, förvandlade sig från ölutkörare till ingenjör. Jag gjorde det andra: flyttade till Uppsala, började som den förste i familjen att läsa vid universitetet. (Min egen familjs historia sammanfattar på sitt sätt seklet. Min mormor gick bara sex år i skola, började arbeta som piga när hon var tretton: hennes korta och kärleksfulla brev till mig är fulla av stavfel.)

När jag började läsa i Uppsala, blev jag först besviken över att ingen av mina kompisar vågade språnget med mig. (Utom den allra viktigaste förstås: min dåvarande flickvän Anki.) De stannade alla: de flesta av killarna tog arbete i armén, tjejerna blev lärare eller sjuksköterskor. Men besvikelsen förbyttes rätt snart i tacksamhet. Det är inte ovanligt att möta utflyttare som en själv, lätt melankoliska själar som vet att svaret ”hem” betyder just hembygden, men som själva inte kan göra den där resan vid jultid, av det enkla skälet att de nu saknar kopplingar till den plats där de en gång växte upp. Alla flyttade. För mig hände det motsatta. Alla stannade. Så när jag åker hem – det där ordet igen! – kan jag möta alla mina gamla gymnasiekompisar, och vi träffas, blir fulla och 25 år yngre igen, och förlorar oss i ändlösa ”men, minns du när…”.

Denna resa hem görs dock med insatser som blir större för vart år som går. Man reser tillbaka, på omedveten jakt efter sin ungdom. Jag söker Mig. Det har blivit en given del av ritualen: att stå och vädra i en trappuppgång och känna hur något rör sig i minnet, att söka tyda halvt utsuddat klotter på en skolvägg, att köra sakta förbi en gammal flickväns hus. Ändå blir det nästan ofelbart så att Mig hittar Jag. Jag blir påmind om hur tiden gått, jag kan mäta min egen ålder i de förändringar som går att notera i stadens utseende och mina vänners ansikten. Vi hoppas på något som redan har passerat. Hembygden är det vi lämnat bakom oss, det är det hem vi aldrig kan återvända till, hur mycket vi än vill.

– Peter Englund
Krönika skriven för tidskriften ”Perspektiv”, januari 2007