Om Albert Speer

I februari 1944 drabbas Albert Speer av en kollaps. Det hela börjar banalt, som benont, men det eskalerar strax på ett oförklarligt vis, och ett tag ser det faktiskt ut som om denne man, en av de mäktigaste i Nazityskland, faktiskt skall dö. Han glider in och ut ur medvetslöshet, rids av svåra smärtor, drabbas av upprepade lungblödningar, pulsen går i höjden och hans hud blir blå. Speers hustru Margret finns vid bädden, och en läkare tar henne avsides och säger att hon måste förbereda sig på det värsta. Efteråt mindes han själv hur han vid ett tillfälle liksom lämnade sin kropp, och hur det vita taket i det lilla sjukrummet plötsligt förvandlades till en strålande vacker mosaik, hur ljusgestalter seglade upp vid hans sida och luften fylldes av musik.

Några dagar senare är krisen över. Både lungblödningarna och det benonda är plötsligt förbi. Och en förbryllad läkare konstaterar att vad som en gång orsakat störningarna ”förblir ett mysterium”.

Inget ovanligt med det. Hela karln har länge framtonat som något av en gåta. Han var inte bara Adolf Hitlers favoritarkitekt och, senare, dennes högeligen effektive rustningsminister, han var också en av führerns få förtrogna, och som sådan hade han både Führerns öra och tillgivenhet. Men även om han tillhörde det Tredje rikets mest upphöjda så passar han ändå inte riktigt in bland de andra hejdukarna i toppgarnityret. Det är något som inte stämmer i bilden.

För den som vill se en symmetri mellan orsak och verkan kommer Nazityskland alltid att framstå som en obegriplighet. Den råa och exempellösa förstörelsekraft som det Tusenåriga riket utvecklade under sin korta existens får en att förvänta sig en regim uppbyggd av onda genier. Istället möts man för det mesta av teatraliska medelmåttor, knipsluga men talanglösa byråkrater samt gatbusar med sinne för organisation. Redan på 1930-talet gick det att se att den nazistiska rörelsen drog till sig ovanligt många personer som var misslyckade på något vis: karriärlösa intellektuella, besvikna krigsveteraner och bankrutterade småborgare. Det var människor som många gånger drevs mer av sin egen känsla av besvikelse och behov av återupprättelse – för att inte säga hämnd – än av storslagna ideologiska visioner. Men det var inte trots utan just tack vare sin förbittring och sina misslyckanden som de kunde bli ett med tiden, fånga upp de formlösa energier som den ekonomiska och politiska krisen skapat, och ge dem en riktning. Resultatet blev Nazityskland, det som Oswald Spengler en gång kallat för ”de arbetsskyggas organisering av de arbetslösa”.

Albert Speer var dock inte någon av rörelsens framgångsrika haverister. Och de andra i kretsen runt Hitler kände av det och slängde honom svartsjuka och misstänksamma blickar. Han var tvärtom välutbildad, känslig och intelligent – han sägs ha haft en IQ på 138. Hans framgångar, först som arkitekt och sedan som rustningsminister, var också iögonenfallande, och 1943 omtalades han faktiskt som en av Hitlers möjliga efterträdare. Men att Speer inte var någon vanlig partikarriärist blev om inte annat tydligt efter kriget, när han och en rad höga nazikoryféer ställdes inför rätta i Nürnberg. Där bröt han av mot de andra åtalade genom att faktiskt erkänna sig skyldig till det som lades honom till last, utan omsvep om än med skickligt lagda reservationer. Ja, han bar ansvar för slavarbetarnas öden, men nej, han hade inte haft något att göra med den direkta behandlingen av dem; ja, han hade gått regimens ärenden, men nej, han var ingen mördare eller antisemit och han hade inte känt till judeutrotningen. Mest troligt var det hans ångerfulla uppträdande och öppenhjärtiga erkännande av skuld som gjorde att han kom undan med 20 år i fängelse.

I Spandaufängelset mötte han bland annat en protestantisk präst med förflutet i den franska motståndsrörelsen, och denne ansåg tysken vara ”den mest skuldtyngde, den mest plågade människa jag någonsin träffat”. När Speer kom ut igen var han också en sluten, sorgsen man, som knappt klarade av att möta sin familj – när han träffade hustrun skakade han bara hennes hand.

Så hur kom det sig att denne ögonskenligen så anständige karl kom att använda all sin begåvning i tjänst hos en tyrann, en tyrann som han dessutom omfattade med känslor så varma att de måste beskrivas som kärlek? En som har tagit sig an gåtan Speer är den brittiska journalisten Gitta Sereny, och i sina försök att lösa den har hon nog kommit så långt som mänsk- och möjligt är. Hennes monumentala verk, ”Albert Speer – His Battle with Truth”, är ououmbärlig för alla som vill förstå, både denna historiska gestalt och det system han tjänade.

Jag mötte Sereny en gång på bokmässan i Göteborg. Hon höll ett av dessa kortare anföranden som gärna drunknar i bjällerklangen på mässan. Runt denna 70-åriga kvinna med sina stora ögon och sin lilla kropp uppstod det dock strax en trollcirkel av tystnad och koncentration. Det uppenbara skarpsinne hon utstrålade bars fram med intensitet och charm. Hennes gestik var centraleuropeiskt dramatisk, och hon talte både om passion och med passion, om att jakten på sanningen måste vara drivkraften, inte hunger på uppmärksamhet eller längtan efter pengar. Då hade jag nyligen läst hennes bok ”Into that darkness”, en av de mest klarsynta och skakande undersökningarna av Förintelsen som jag känner till, och efter hon talat klart lyckades jag – som alltid vid sådana där tillfällen – mumla fram några illa valda ord av beröm och beundran, hon log lite stressat, var borta och så var det med det.

Gitta Serenys egen historia är nog så intressant. Hon är av ungersk härkomst, född i Österrike, uppväxt i Storbritannien, utbildad i Frankrike. Ett tag övervägde hon att söka in vid filmen – fotografier från denna tid visar upp en attraktiv ung kvinna – men hon hade knappt påbörjat sina skådespelarstudier i Paris så bröt det andra världskriget ut. Hennes liv förändrades i ett slag. Hon valde att stanna i Frankrike och under den tyska ockupationen arbetade hon frivilligt som sjuksköterska i en organisation som tog han om föräldralösa barn. År 1941 var hon dock tvungen att lämna landet hals över huvud efter att ha hjälpt en nedskjuten brittisk flygare undkomma – bland annat hade hon själv kört honom på en hästkärra genom en tysk kontroll, den mycket unge och mycket smärte britten utklädd till kvinna. Efter några år i USA återvände hon 1945 som FN-funktionär till ett sönderslaget Europa, och var bland annat med om att ta hand om de barn som återfunnits i koncentrationslägret Dachau.

Efter kriget gifte hon sig med en amerikan, Don Honeyman, som arbetade som fotograf åt modetidningen Vogue . Paret fick två barn, bosatte sig så småningom i London, och Sereny inledde en karriär som journalist. Hon vann snart anseende och skrev i många av de största eller finaste bladen: The Times, Daily Telegraph Magazine, Independent on Sunday . Erfarenheterna från kriget har dock präglat hennes arbete: det är två, inte helt näraliggande områden som intresserat henne mest: för det första barn i trångmål, för det andra nazismen och det Tredje riket. Och denna så polymorft begåvade kvinna har lyckats att göra viktiga insatser på båda dessa fält. Hon har skrivit en bok om barnprostitution, en annan om fallet Mary Bell, den 11 år gamla flicka som befunnits skyldig till mordet på två småpojkar. (Senare, i det ökända fallet Jeremy Bulger, tillhörde hennes skriverier de vettigaste och mest klarsynta.) Och 1974 kom den ovan nämnda boken om Förintelsen ut.

Sommaren 1977 publicerade Sunday Times en lång artikel av Gitta Sereny, där hon grundligt pulveriserade en engelsk revisionist som försökt frikoppla Hitler från ansvaret för judeutrotningen. Någon dag senare fick Sereny ett brev, och när hon öppnade det fann hon till sin förvåning att det kom från Albert Speer. Med eftertryck tackade han henne för artikeln och gav den sitt fulla stöd. Några dagar senare fick hon ännu ett brev, där han berättade att psykoanalytikern Erich Fromm tidigare sänt honom ett exemplar av hennes ”Into that darkness”, och att den gett honom sömnlösa nätter; och skulle Sereny, om hon någonsin befann sig i närheten av Heidelberg, vara intresserad av att titta förbi på en liten pratstund? Så blev det. Och den där första lilla pratstunden växte ut till år av besök, intervjuer, forskning och regelbundna telefonsamtal. Allt som allt tog det sexton år innan den var klar, hennes monumentala bok om Speer – Sereny själv uttalar e-et i namnet likt ett öppet ä, som i rääv.

Det var deras första möte, men deras vägar hade korsats före det, om än fullständigt omärkligt. Som 11-åriga skolflicka stadd på tågresa från England till hemmet i Wien kom Sereny en sommardag 1934 av en ren slump bli strandsatt i Nürnberg, samtidigt som den stora nazistiska partidagen pågick där. Den tyska myndighet som tog hand om henne under det korta uppehållet var uppenbarligen angelägna att så frön i vart litet sinne som råkade vandra förbi, så de fraktade raskt över henne till det stora massmöte som just då pågick. Sereny blev betagen:

Jag var överväldigad av de frammarscherande människornas symmetri, många av dem barn som jag; de glada ansikten som omgav mig; ljudens rytmer; flaggornas färger; den magiska ljussättningen (den var, även om jag inte visste det då, Speers verk). Ena stunden var jag andäktig, liksom fastklistrad vid min plats; den andra så stod jag upp, och tillsammans med tusentals andra skrek jag av glädje.

Upplevelsen på partidagarna påverkade inte henne politiskt, men det fick henne att läsa Hitlers Mein Kampf , och den läsningen gjorde henne oroad: så mycket förstod hon, att nazismen betydde krig.

Och kriget kom.

Och kriget slutade.

År 1946 såg Sereny Speer för första gången. Platsen var igen Nürnberg. En god vän som arbetade åt domstolen som tolk ordnade en passersedel åt henne och hon fick tillfälle att under några dagar själv följa den stora krigsförbrytarrättegången. Sereny kände inte till Speer, men hon lade genast märke till honom. Dels på grund av hans ålder och utseende: han var med sina 40 år betydligt yngre än huvuddelen av de andra anklagade, och med sitt skulpterade ansikte, buskiga ögonbryn och mörka, intelligenta ögon såg han påfallande bra ut. Dels på grund av sitt uppträdande: medan de andra fångarna uppträdde uttråkat eller låtsades sova eller bara plockade otåligt med ditten och datten satt Speer blixtstill, och följde förhandlingarna med oavvänd koncentration.

Deras första möte, som alltså ägde rum dryga 30 år senare i Speers stora men märkligt opersonliga hem, fyllde Sereny med motstridiga känslor. Skepsis blandades med nyfikenhet, skarp fascination med vag olust. Hon bestämde sig för att skriva om honom, och den undersökningsmetod hon valde var både rak och indirekt på samma gång. Hon sade omedelbart att hon tvivlade på hans många försäkringar att han varit ovetande om nazismens stora brott, och att hon skulle försöka spräcka detta hans invanda försvar. Samtidigt utförde hon utfrågningarna med utstuderat tålamod, lät Speer själv tala, tala, tala, allt i väntan på att blottor och meningsfulla mönster skulle framträda.

Frågan Speers kunskap om och medansvar i regimens brott var givetvis central. Syftet med Serenys undersökning är dock givetvis större än så. För Speers gåta är ju också 1900-talets: hur går det till när ögonskenligen anständiga, kloka och högst normala personer blir medskyldiga till övergrepp och massmord?

Det var ju inte så att Speer inte begrep. Han var som sagt intelligent och begåvad. Och pålitlig. Det var också därför Hitler fick korn på honom. Führern hade hört talas om en ung arkitekt – 28 år, medlem i partiet sedan 1931 – som slutfört en ombyggnad av propagandaministern Goebbels lägenhet på rekordtid, och när arbetet inleddes på rikskanslersbostaden i Berlin gav han order om att denna nya stjärna skulle knytas till projektet. Sagt och gjort. Speer såg sedan Hitler var och varannan dag. Han brukade dyka upp på arbetsplatsen, strosade omkring med få åthävor och än färre livvakter, och strödde frågor omkring sig, ibland nyfikna, ibland befallande. Så en dag vände han sig plötsligt direkt till Speer, som han dittills inte verkat ha lagt märke till, och sa: ”Följ med på lunch”.

”Kan du föreställa dig detta?” sade Speer till Sereny. ”Här var jag, ung, okänd och helt betydelselös, och så kommer denne store man, om vars uppmärksamhet – vore det så bara i form av en blick – hela världen tävlade, och säger till mig, ‘Följ med på lunch’. Jag trodde att jag skulle svimma. Just den här morgonen hade jag klättrat omkring på arbetsplatsen, och råkat få stänk av gips på min kostym, och Hitler såg att jag kastade bekymrade blickar på min solkiga kavajärm. ‘Bry dig inte om det’, sade han. ‘Vi ordnar det där en trappa upp.’ Och där uppe förde han mig in i sin privata lägenhet och sade åt sin betjänt att ta fram hans mörkblå kavaj. Och där var jag, innan jag visste ordet av, på väg tillbaka in i salongen, bakom Hitler, iförd hans kavaj.”

Det var alltså det gemensamma intresset för byggnadskonsten som förde dem samman. Speer var det utövande underbarnet med en osviklig känsla för det storslagna och teatraliska, Hitler den hängivne charlatanen som gärna skissade på ofantliga triumfbågar och oformliga samlingshallar. Och medan Hitler för Speer blev en väg till resurser han aldrig vågat drömma om och möjligheter utan motstycke, blev den unge arkitekten ett medel för führern att förverkliga de svärmiska konstnärsdrömmar han närt ända sedan sin ungdom. Väl sammanförda var det dock Speer som blev satelliten, bunden i sin bana runt diktatorn av storslagenheten och den råa energin i dennes visioner.

Men där fanns något mer än bara planer på storslagna hus och drömmar om obegränsade resurser.

Mellan de här två utvecklades det nämligen starka personliga band. Speer blev under de närmaste åren helt fokuserad på Hitler, hans vilja, hans beslut, hans ord, och han utvecklade känslor för führern så starka att de faktiskt påminde om kärlek. Och dessa känslor var i någon mån besvarade. De båda trivdes väl i varandras sällskap, och många som såg dem under åren före kriget slogs av hur avslappnad och glad Hitler verkade vara under mötena med den unge arkitekten. Förklaringen till detta är nog, som Sereny skriver, att de var varandras spegelbilder rent känslomässigt. Så trots att båda ständigt var omgivna av människor var de i grund och botten ensamma personer; de var båda också uppvaktade av kvinnor – Speer på grund av sitt anslående yttre, Hitler på grund av sin utstrålning – men hade samtidigt problem att svara på denna uppvaktning med någon verklig värme; och de var båda stela, hämmade och tillknäppta, samtidigt som deras tankar, beslut och gärningar i en förbluffande hög grad var styrda av starka känslor.

Att Speer föll så oförbehållslöst för diktatorn beror nog ytterst på det besynnerliga tomrum som fanns i det han kallade jag. Han var uppväxt i en högborgerlig familj, på ytan ett liv i överflöd. Speer själv såg dock senare tillbaka på sin barndom med obehag. Han var mellanbarnet men fysiskt svag och kom ofta i skymundan bak sina bröder. Föräldrarnas äktenskap var ett resonemangsparti, och fadern var likt alla verkliga patriarker frånvarande och fjärran och brydde sig föga om sina barn. Detta sammantaget skapade en atmosfär i hemmet präglad av lika delar behärskning och artig kyla. Barndomens upplevelser präglade den unge Albert och gav honom en nästan outplånlig känsla av att vara oönskad, oälskad och osedd. Och som så ofta är fallet steg det ur denna besvikelse, ur detta tomrum, en nästan obetvinglig längtan efter uppmärksamhet och framgångar. Hans skarpa hjärna gav honom en möjlighet att nå detta, samtidigt som denna begåvning (parad med en känslig blick samt, framför allt, en uppenbar oförmåga att utveckla riktigt varma känslor för andra än Sig Själv och Sin Uppgift) skänkte honom ytterligare redskap att vinna dessa världsliga vinster, nämligen en fallenhet för ränksmideri och lönsamma kompromisser, samt en driven förmåga att manipulera och utnyttja andra, och då även de som stod honom allra närmast.

Hitler skänkte alltså Speer en oöverträffad möjlighet att fylla detta tomrum i sitt jag. Inte bara gav han den unge arkitekten den Fadersgestalt han alltid saknat, dessutom skänkte han honom en Uppgift och bjöd honom framgångar, Stora Framgångar.

Det hade kunnat stanna därvid: Albert Speer hade i så fall förblivit bara detta, namnet på Hitlers unge favoritbyggmästare, en i en skock habila men inte vidare geniala konstnärer som av en eller annan anledning byggde marmorklädda bländverk till regimens pris, som en Giesler eller en Troost, och som dem efter 1945 förlorade i specialistkunskapens barmhärtiga mörker.

Men Speer gick vidare. Han slog in på en väg som förde honom, först till en position där hans makt utsträcktes att gälla båd miljoners liv och historiens gång, och sedan vidare till en bänk i en domstol, sittande sida vid sida med blodklibbiga troll som Ernst Kaltenbrunner och Hermann Göring, något som alltså var en hårsmån från att sluta i ena änden av ett rep, men som sagt istället bara resulterade i ett långt fängelsestraff och hel världs välförtjänta avsky.

Det hela kunde se ut som en slump. Den 8 februari 1942 omkom den dåvarande rustningsminstern, Fritz Todt, i en flygolycka. När nyheten nådde Hitlers högkvarter råkade Speer av en ren tillfällighet befinna sig där – han skulle egentligen ha följt med Todt på den där ödesdigra flygningen, men han hade tackat nej då han varit för trött. Några timmar senare kallades han in till Hitler. Führern meddelade att Speer nu var den nye rustningsministern. Varför gick Speer med på detta? Speer själv framställer som det var från denna punkt som allt förändrades. Det är ju inte riktigt sant, annat än i en rent teknisk mening. Närheten till Hitler, den gemensamma passionen för arkitekturen samt givetvis de framgångar han njutit i dennes tjänst, och anseende han gavs av dennes närhet, hade redan fått honom att se bort från allt som störde bilden: nazismens groteska världsbild och Hitlers fixa idéer, regimens hänsynslöshet och offrens lidande; det hade fått honom att hälsa krigsutbrottet med glädje och framgångarna med jubel.

Han var alltså inblandad upp över öronen redan innan den där fatala februaridagen 1942.

Vad detta visar är hur lätt det är att glida längs den här hala backen, vilket litet avstånd som ibland skiljer den bortvända blickens passiva medansvar från gärningsmannens aktiva skuld. Det fanns många sorters gärningsmän i Nazityskland: ideologiska extremister och karriäropportunister, psykopater och anpasslingar, skojare och moraliska ynkryggar. Speer bör nog främst räknas in under en sjunde kategori: skrivbordsbrottslingarna. Hans förvandling från medlöpare till gärningsman underlättades nämligen av en faktor som återfinns i alla nutida samhällen: den moderna byråkratin. Den gör det nämligen lätt att fatta beslut med stora och ibland fasansväckande följder, för sittande vid ett telefonbelamrat skrivbord, med verkligheten dold bak ett svall av stapeldiagram och medianvärden, löper man sällan eller aldrig någon risk att behöva se sina händers verk.

Hitler var en slipad psykolog med talang för att upptäcka talanger. Han hade tidigt insett att Speer faktiskt var något av ett byråkratiskt löfte, begåvad med en uppenbar organisationsförmåga. Führern behövde heller aldrig bli besviken över sitt val. Speer visade sig nämligen vara mer än bara en god organisatör, han var något av ett geni: sannolikt bör han räknas till seklets största industriteknokrater. Rustningsindustrin var i en förfärlig röra år 1942, men genom hans insatser kom produktionen mer att fördubblas. Så medan den tyska krigsmakten trycktes tillbaka på alla fronter och allierade flygarmador bombade Tyskland sönder och samman, fortsatte den tyska tillverkningen att krigsmateriel att öka, för att nå en förunderlig topp i september 1944. Det var egentligen först när motståndarnas arméer började nå fram till Speers fabriker som den här stadigt stigande tillväxtkurvan bröts.

Albert Speer gjorde alltså allt som kunde förväntas av honom. Och mer därtill. Och han gjorde det, icke utan plågat tvivel över den egna förmågan, men med en uppenbar tillfredsställelse. Det var verkligen som om kärlek för uppgiften var en av de få kärlekar han verkligen kunde känna, och den jättelika syssla han anförtrotts gav honom, förutom än mer framgång och än mer uppmärksamhet, också möjlighet att finna utlevelse i arbetet. Oförmågan att känna, verkligen känna, starkt och ärligt, var ett arv från barndomen. Som Sereny påpekar: han kunde känna, ibland djupt, men alltid bara indirekt: i hängivenheten till en uppgift, men också genom musik, genom landskap, genom konst, genom de teatraliska ljus- och ljudspektakel han arrangerade åt Hitler. I detta han kallade skönhet fann han den kärlek som han annars hade så svårt att ta emot och nästan aldrig klarade av att uttrycka.

Den här okänsligheten kom väl till pass under slitet i rustningsministeriet. Så han vände bort sin blick bort från de sex miljoner slavarbetare som deporterades till Tyskland för att arbeta i hans fabriker, från det faktum att hundratusentals av dem dog, av överansträngning eller svält. (Och det var detta han dömdes för i Nürnberg.) Och han övervägde inte, åtminstone inte förrän det var alldeles för sent, om det han gjorde bara förlängde livet för en omänsklig regim och plågorna för dess offer. Kriget förlängde han helt visst, med minst sex månader och kanske så mycket som ett år: i de här sammanhangen en ofantlig tidsrymd som kostade miljoner livet eller bara lyckan. Albert Speer dödade inte en enda människa själv, men hans händer är ändå fläckade intill oförlåtlighet.

Visst var Speer en opportunist, men inte så stor opportunist att det behövdes ett fullbordat nederlag för att han skulle upptäcka sina egna tvivel. Det hela började spricka upp efter Stalingrad, då insåg han att den man som han och ett helt folk hälsat som sin frälsare egentligen var rena motsatsen, en fördärvare som höll på att störta dem alla i undergången. Så kärleken till Hitler tog slut och vändes först i desillusion, sedan i något som skulle kunna kallas för hat. Och han fick höra talas om vad som höll på att ske med den europeiska judenheten. Sereny har visat att han bland annat var med på ett hemligt möte i Posen 1943, då SS-chefen Himmler informerade en rad höga dignitärer om utrotningsprogrammet. (Hade detta kommit ut under Nürnbergrättegången hade Speer med all sannolikhet blivit hängd.) Och han hade med egna ögon fått se de fruktansvärda förhållandena i Dora, en underjordisk raketfabrik.

En insikt om skuld, djup, personlig skuld skruvade sig långsamt upp genom hans medvetande.

Och det var detta, tror Sereny, som orsakade Speer underliga kollaps i februari 1944. (Han hade redan en historia av psykosomatiska problem. Till exempel så led han under barndomen av återkommande svimningsanfall, som ofta inträffade just när han var som allra mest olycklig över brödernas grymhet eller föräldrarnas likgiltighet.) Och efter det kom denna känsla av skuld att yttra sig som en ärlig men halvkväden dödslängtan, för att slutligen ta formen av en nära nog obotlig ensamhet.

Så efter de där tjugo åren i fängelse valde Speer att förvandla uppgörelsen med sin skuld och med historien till ett livsprojekt. Han levde i det förgångna, talade ständigt om det, och gjorde sig småningom både namn och pengar på en rad skarpsynta, detaljrika och högst värdefulla böcker, där han avslöjade mycket av det mest vridna och ihåliga i Nazityskland. Många gamla vänner övergav honom, skakade över något som de såg som förräderi mot den ledare de tjänat och den sak de trott på; de få nya ledsnade inte sällan vid honom, för de kunde inte förstå och än mindre uppskatta hans besatthet med det förflutna.

Hans känsla av skuld var alltså uppriktig. Men där fanns, ändå, och in i det sista, också något annat.

I augusti 1981 ringde Albert Speer till Gitta Sereny. Det råkade bli deras sista samtal. Speer hade druckit, och hans röst var liksom förvandlad. ”Det jag ville säga dig”, bubblade han lycklig i Serenys öra, ”är att trots allt så tycker jag nog inte att jag varit så misslyckad. Trots allt så var jag Hitlers arkitekt; jag var hans rustningsminster; jag avtjänade tjugo år i Spandau och, efter frigivningen, gjorde jag faktiskt en ny karriär. Inte så illa, va?”

Så trots all den ånger han så villigt och nästan njutningsfullt visade upp för omvärlden, någonstans djupt där inne slutade han alltså aldrig att vara en liten aning stolt över vad han gjort och över sin delaktighet i vad som sannolikt är världshistoriens största katastrof. Hitler framträder här som vore han Speers första kärlek, en sådan där kärlek av det där olyckliga slaget som man alltid återvänder till i tanken, nästan motvilligt, trots det nederlag den ändat i och trots den skam den förorsakat, bara av det enkla skälet att den faktiskt var den första, och att inget sedan upplevt egentligen kan mätas sig med den, för då var drömmarna så många och besvikelserna så få.

Historien slutar inte där.

År 1980, när Speer själv var 75, inledde han ett förhållande med en engelska som var ungefär hälften så gammal som han själv. En gång visade han en av sina manliga bekanta ett foto. Det föreställde honom själv stående bredvid en vacker, blond kvinna iförd vit négligé. De två på bilden skrattade. Uppenbarligen ett lyckligt par. Speer själv var mycket nöjd. ”Nog är det märkvärdigt”, sade han till sin förvånade vän, ”att jag skulle bli i sjuttioårsåldern innan jag hade min första riktiga erotiska erfarenhet med en kvinna”.

Inom ett år var han borta. Och den som öppnade dörren, när ambulanspersonalen anlände till det hotellrum i London där Speer låg döende, drabbad av ett massivt slaganfall, var den blonda kvinnan.

– Peter Englund

(Månadsjournalen våren 1997)