Ny bok kring slaget vid Verdun

De var så imponerade av förstörelsekraften i den egna teknologin, så tagna av sina tidigare, allt betvingande framgångar, att segern verkade oundviklig. Och i denna känsla av högmod anföll de. Och fortfarande kan vi skåda resterna av det som följde. Slagfältet vid Verdun är nu ett slags skogsbeväxt öken, där krater ligger vid krater ligger vid krater, kilometervis i sträck, där döda återfinns än idag, snart 90 år efteråt. Och som besökare kikar man beklämd in i benhusets små glasade tittfönster, på de oöverskådliga drivor av gulnande människoben som ligger där: lämningar efter några av de runt 400.000 tyskar och fransmän som miste sina liv här 1916. Och man skakar på huvudet, tänker: hur var detta möjligt?

Militärhistorikernas pilöverströdda kartor ger oss naturligtvis en del av svaret, men något undgår oss oundvikligen i svallet av generalsnamn, bataljonsnummer, kalibergrader och pjästyper. Något centralt. För krig är bara i rent teknisk mening en sammandrabbning mellan grupper av väpnade män – eller, oftare, en sammandrabbning mellan metall och levande vävnad. Det är nämligen också en kollision mellan drömmar, förhoppningar, föreställningar, fantasier, fixa idéer. (Och, vill jag skriva, intressen, även om man med Freud kan fråga sig om inte dessa intressen ibland används för att rationalisera tämligen orationella ting.)

Vad Ian Ousby gjort i sin ”Vägen till Verdun” är just att undersöka det sistnämnda: kriget som mental konstruktion. Han beskriver visserligen slaget, men denna beskrivning är sekundär, och centrerad runt några belysande episoder, som striderna i Bois des Caures i slagets öppningsskede. Detta är heller ingen stor brist. Dels finns det som sagt redan rader med utmärkta militärhistoriska skildringar – allt från Alistair Hornes välkomponerade mästerverk över Jaques-Henri Lefebvres mörka, ögonvittnestäta ”Verdun” till det officiella tyska historieverket från 20-talet, som slår det mesta i sin bedövande detaljrikedom. Dels så är Ousby faktiskt rätt svag vad det gäller det rent militära – bl.a. tenderar han på amatörers sedvanliga vis att överbetona taktiken på bekostnad av logistiken: vill man veta varför frontlinjen stelnade där den stelnade, och varför genombrott av denna frontlinje var så utomordentligt svåra att få till, är järnvägsnätets utsträckning faktiskt en viktigare faktor än, säg, kulsprutan.

Detta gör dock litet, för litteraturvetaren Ousby har istället en sällsynt känsla för något annat: ord.

Se bara Ousbys analys av det transitiva verbet tenir , att hålla. Det ordet blev ett mantra för fransmännen under slaget. Men vad betydde det egentligen när man sade att man skulle ”hålla Verdun”? Vad skulle hållas? Och hur? Detta ”att hålla” betydde nämligen en sak för de högsta generalerna, en annan för de nationalistiska pressmegafonerna i Paris, en tredje för befälhavarna på platsen och en fjärde för de stackars fotsoldaterna borta i granatregnet. Och bara den semantiska förvirring som uppstod runt det ständigt, ständigt upprepade tenir , ger en del av förklaringen till varför tragedin blev möjlig.

Mycket av den här oumbärliga boken upptas av en skarpsinnig analys av de symbolsystem och de bilder av den egna nationen och av fienden som föregick kriget, och som lade den ideologiska vägbana som förde till Verdun. För, som Ousby mycket riktigt påpekar: ”fredens myter påverkar direkt upplevelsen av slaget, vilket borgar för att slag spelar upp myten om sig själva redan medan de utkämpas”. Och mycket handlar givetvis den skamfyllda och elektrifierande revanschism som steg ur nederlaget mot Tyskland 1870-71.

Och för läsarens ögon framträder ett krig och ett slag drivet av retorik, kolossala mängder retorik. För det mest tragiska med det Första världskriget, är att det faktiskt saknade verkliga skäl, i det meningen att därunder förvisso fanns konflikter, men ingen av dem var så olöslig att krig var nödvändigt, än mindre så akut att det blev – vidriga ord – oundvikligt. Och precis som är fallet med det nuvarande kriget i Irak, signalerar det högt uppskruvade tonläget i propagandan inte att mycket står på spel, utan precis det motsatta. När skälen är vaga, planen osäker och målen svävande så behöver man den energi som ryms i de stora, guldpläterade orden. Retorik är inte bara politikens förlängning: den kan också vara dess motsats.

Jag tror alltså inte att det är en tillfällighet, att kriget mot Irak pressats fram av två personer, Bush och Blair, som båda är betydligt större retoriker än de är politiker. Inte heller är det en tillfällighet, att de två nationer som nära nog förblödde till döds på det här slagordsfyllda, förnuftstömda stridsfältet i nordöstra Frankrike, också är det nya krigets främsta motståndare. Däremot finns inget som liknar Verdun i USA, i alla fall inte i geografin och sannerligen inte i minnet.

– Peter Englund

(Ian Ousby: ”Vägen till Verdun – Frankrike och det första världskriget” (Översättning Johan Erséus) Norstedts.)