När man kämpar mot vidunder

1.

Under kriget körde han alltid sportbil, och han körde fort. En sen kväll, berättas det, när han som vanligt kom farande med sin svarta Bentley på väg från Flygministeriet i riktning mot högkvarteret i High Wycombe, lyckades en polis på motorcykel få stopp på det framskenande ekipaget. Konstapeln var förebrående: ”Ni skulle ha kunnat döda någon, sir.” ”Unge man”, klippte den glasögonprydde sportbilsryttaren av irriterat, ”jag dödar tusentals människor varje natt!”

Mannen i bilen var Arthur Harris, marskalk och under andra världskriget chef för det brittiska bombflyget. För allmänheten var han känd som ”Bomber” Harris, hans närmaste män och överordnade talade om honom som ”Bert”, men hans underlydande kallade honom aldrig något annat än ”Butch”, vilket var en förkortad version av Butcher , Slaktaren. Det är onekligen ett rätt passande smeknamn för en man som bär ansvar för runt 600 000 människors död.

Alla de flygare som kallade honom Butch gjorde det dock med blandade känslor. Visst kunde de känna att han drev dem iväg mot en förtidig död som vore de slaktdjur, men samtidigt fanns det onekligen en viss känsla av respekt och till och med beundran nedlagd i det där namnet: han var hänsynslös, envis, butter – han led under hela kriget av magsår –, kraftfull samt rak på gränsen till rå, och det ingav på något vis förtroende. Samtidigt så gick historierna om hans sportbilskörning och hans brutala humor gick hem hos de medelklassungdomar som under de här åren utgjorde bombflygets ryggrad. För de närmast under honom var det dock inte alltid lika roligt. En av dem, ställföreträdaren Robert Saundby, skickade vid ett tillfälle en PM till honom, där han med stor möda och noggrannhet arbetat fram tio olika alternativa metoder för att anfalla ett särskilt mål. När han fick tillbaka sin PM hade en otålig Harris klottrat dit en kort kommentar: ”Försök med vesslor.”

På sensommaren 1943 stod Harris på höjden av sin makt. När han tagit befälet över bombflyget i februari året innan hade pessimism rått: flygoffensiven mot Tyskland hade gått trögt och fört med sig fler besvikelser än verkliga framgångar. I augusti 1943 härskade dock en stämning av aggressiv optimism bland beslutsfattarna. Churchill låg på och ville öka insatserna. Harris, som ofta besökte premiärministern när han bodde på sitt lantställe Chequers, var också mer än villig att göra honom till viljes. Harris var nämligen övertygad om att ett avgörande var nära. Målet var givet. Den hösten skrev han i ett brev till Churchill: ”Om det amerikanska flygvapnet är med på det kan vi föröda Berlin från den ena ändan till den andra. Det kommer att kosta oss båda 400 till 500 flygplan. Det kommer att kosta Tyskland kriget.”

Tyskarna anade vad som väntade. Och de brittiska tidningarna ropade ut det i fetstil: ”Berlin nästa.”

Det fanns en enkel orsak bakom all den här belåtna tillförsikten. Hamburg.

2.

Under några månljusa nätter vid månadsskiftet juli – augusti 1943 hade Harris hela styrka av bombplan gått löst på Hamburg, Tysklands näst största stad. När den sista nattens av rök och damm fördröjda gryning kommit, och det med viss möda blivit möjligt att skåda hela katastrofen och mäta dess osannolika omfattning, såg det ut som om förkrigstidens alla överoptimistiska bombflygsprofeter trots allt skulle få rätt och att kriget snart, kanske redan inom ett par månader, skulle nå sitt förtida slut. Anfallen hade pågått i sammanlagt blott fyra timmar. Det hade ändå räckt till att förvandla staden till ett rykande, utbränt skal och befolkningen till en blandning av levande spöken och döda medborgare. Så mycket hade förstörelsekraften vuxit. Så få av hämningarna fanns kvar.

Det var som om 1914 års apokalyps till slut infunnit sig.

Det som orsakat de största skadorna och de flesta förlusterna i Hamburg var den eldstorm, världshistoriens första, som uppstod till följd av bombningarna natten till den 28 juli. Vid en eldstorm flyter en rad små bränder ihop och blir till en enda sammanhängande yta av lågor. När nog många bränder förenats i det brinnande området – i Hamburg blev den här ytan uppåt 20 kvadratkilometer stor och tycks ha haft sitt ursprungliga centrum i ett stort timmerupplag vid Mittelkanal – så fattar allt brännbart eld, temperaturen ökar snabbt, och den upphettade luften stiger uppåt i en jättelik pelare, vilket leder till att kall luft sugs in utifrån och en blåsbälgseffekt uppstår: elden får ny näring, temperaturen stiger ytterligare, mer kalluft dras in, och så vidare. Nere på marken rör sig luften med orkanstyrka och sliter med sig levande människor, uppryckta träd och kullvälta bilar. Vindarna är fylld av stigande gnistor – ett ögonvittne i Hamburg tyckte det liknade ”en snöstorm med röda flingor”. Vid det här laget har temperaturen passerat väl över tusen grader. I en sådan hetta har trä sedan länge exploderat, och bly, asfalt och till och med glas flyter.

Även en bit bort från en sådan hetta blir luften direkt smärtsam att andas. Alla människor närmast branden dör, antingen av syrebrist eller enbart av hettan. I Hamburg fångades många tusen i källare och skyddsrum och kvävdes helt enkelt: den friska luften sögs ut av hettan och i dess plats kom rök och kolmonoxid. När räddningspersonal tog sig in i vissa källare ställdes de inför scener som bisarrt nog påminde om dem som vid denna tidpunkt mötte arbetsjudarna när de öppnade gaskamrarna i öst: hopslingrade högar av avgasdödade människor tryckta mot lufthål och blockerade dörröppningar. I andra skyddsrum återfanns bara mängder av ben, spretande i en klibbig svart massa; de dödas kroppsfett hade smält av hettan och sedan koagulerat. De som letat sig ut på gatorna och dött av syrebrist var i många fall fullt igenkännliga, även om deras kroppar bakats till en ljusbrun färgton. Vissa hade fastnat i gatornas smälta asfalt och stekts till döds. För att beskriva andra tvingades man uppfinna ett nytt oöversättligt 1900-talsord: brandbombenschrumpfleischen . De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda. Ett ögonvittne berättar om några döda han såg:

Deras hjärnor ramlade ut ur de spräckta tinningarna och deras inälvor från den mjuka delen under revbenen. Dessa människor måste ha dött en fruktansvärd död. De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande – deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan.

Någon större tid att sörja eller ens röja upp fanns det inte. Det stod nämligen klart för alla att Harris bombplan skulle komma tillbaka, och under mindre än tolv timmar rann en flod av 1 200 000 människor ut ur staden. Hamburg upphörde att fungera. För de överlevande stod det plågsamt klart att de vaknat upp i en tidsålder så modern, så teknologiskt mäktig att den förmådde upphäva både modernitet och teknologi.

Chockade, i många fall klädda enbart i sotiga nattkläder, vissa brännskadade, några bokstavligen talat galna, strömmade människorna förbi ut mot landsbygden och tryggheten. En kvinna har beskrivit hur hon bland de framvällande människorna skymtade en kvinna med bortbränt hår som satt och ammade ett barn, medan en annan kvinna låg på trottoaren en bit bort och födde. En annan överlevande, Anne-Kæte Seifarth, som gick till fots med sin make och sin son, berättar att ”allt var sammanblandat och alla var tysta och bedövade, deras ansikten nästan deliriska. Varför? Varför? Vad var orsaken till allt detta?” Frågorna kom inte bara ur den oförståelse som åsynen av modern förstörelsekraft alltid föder. De begrep inte varför just de drabbats så hårt.

Den brittiske idéhistorikern Christopher Coker menar att människorna i Hamburg faktiskt bar en del av ansvaret för det öde som drabbade dem. Bland dem som dog, säger Coker, var de småbyråkrater som genomförde ordern om tvångsförsäljning av judarnas konst, de som konfiskerade deras radioapparater, de som bröt deras telefonabonnemang, de som hindrade dem från att använda offentliga bibliotek, de som tvingade alla över sex års ålder att bära den gula stjärnan, de som på hösten 1941 förklarade dem i husarrest och som sedan såg till att de lastades upp på godståg, samt alla de som sedan transporterna försvunnit i riktning Polen flyttade in i någon av de 7 812 våningar som då blivit lediga. (Och Reservpolisbataljon 101, det förband som genom Christopher Brownings forskning har kommit att framstå som något av symbolen för alla de ”vanliga människor” som drogs med i Förintelsen, rekryterades just i Hamburg.) ”Inget annat folk betalade så mycket för sin samhälleliga tystlåtenheten, för att ej ha sagt ifrån i tid.”

Frågan är om det är vettigt att på det här viset låta kollektivskulden paras ihop med arvsynden, vilket rimligtvis är den enda förklaringen till de hopskrynklade barnliken på trottoaren. Hamburg var nämligen en av de orter i Tyskland där arbetarrörelsen var som allra starkast före 1933 och där nazisterna hade minst stöd. Och bombmattorna hade rullats ut, inte över de välbärgade kvarter där alla lokala nazistpampar bodde – de delarna av Hamburg var nästan oskadda –, utan över de tättbefolkade arbetarstadsdelarna. (Att det var civilbefolkningen de brittiska flygarna siktade på visas också av att de krigsviktiga industrierna i Hamburg, och särskilt ubåtsvarven, paradoxalt nog klarade sig utan större skador.) I eldstormen dräptes helt visst många övertygade nazister med blod på händerna; i den dog dock dessutom lika visst många övertygade socialdemokrater, judegömmare och andra som på olika vis bekämpade regimen.

Dödandet var nämligen fullständigt urskillningslöst. Offren var offer bara för att de råkade leva på en viss plats vid en viss tidpunkt. Och inte så få var nog de som 1943 levde i Hamburg och ansåg att regimen i Berlin var ond och måste bekämpas, men som inte kunde förstå att detta måste ske med metoder som i sin brutalitet överträffade det mesta som världshistorien skådat, och som helt enkelt hade svårt att se moralen i att bekämpa barbaren med hjälp av barbari.

Men det finns offer och det finns offer.

En av de mest insiktsfulla böcker som någonsin skrivits om moderna krig – fullt jämförbar med sådana mästerverk som Curzio Malapartes Kaputt , Henri Barbusses Elden och Michael Herrs Dispatches – är Frederick Mannings The Middle Parts of Fortune. Författaren, en lärd poet som slogs i Sommeoffensiven 1916 som menig, har en hel del att säga om kanonmatens roll i dessa händelser. Manning menar inte att de vanliga soldaterna egentligen är goda och att de bara är lurade offer. Nej, kriget springer till viss del ur deras egna önskningar, egna drömmar, egna missförstånd. Krigets tragedi kommer snarare ur dess okontrollerbara väsen:

Det finns ingenting i kriget som inte finns i den mänskliga naturen; men människornas passioner och våldsamhet blir, sammantagna, en opersonlig och oförutsägbar kraft, den kollektiva viljans blinda och irrationella rörelse, som man inte kan kontrollera, som man inte kan förstå, som man bara kan uthärda.

Människorna känner att de används av någon för dem outgrundlig makt, en makt som är likgiltig för dem som individer, så de kan inte identifiera sig helt med det som sker, samtidigt som de inte heller kan skilja sig från det, för, säger Manning – och detta är en sanning oerhörd i sin ryslighet –, ”en människa må rasa mot kriget; men kriget med dess myriader ansikten kunde alltid vända mot honom ett som var hans eget”.

Tveklöst hade den totalitära regimen i Tyskland ett stort folkligt stöd. Det där stödet var som allra störst under det knappa år som gick från triumfen i väst 1940 fram till överfallen i öst 1941. Depressionens ekonomiska och politiska kriser var då bara onda minnen, arbetslöshet ett ord, underbart stora militära triumfer hade köpts till oväntat små kostnader och en fet och ärorik fred vinkade vid horisonten.

För många brast inte illusionerna förrän efter 1941. Med viskande röster berättade då hemvändande östfrontssoldater om massgravar och arkebuseringar av småbarn, det gick rykten om att mentalsjuka och utvecklingsstörda togs av daga på olika specialinrättningar. Samtidigt började de vanliga medborgarna för första gången känna av både krigsansträngningens pris och polisstatens bett.

Bombningarna av städerna, som inleddes på allvar 1942, var en oerhörd chock för den tyska civilbefolkningen. Förlusterna och förstörelsen skakade om, men minst lika upprörande för många var insikten att deras eget flygvapen inte förmådde att utmäta någon verklig vedergällning. Så till exempel när Hitler i ett tal i april det året lovat att hämnas de senaste flyganfallen, hade detta – enligt den ständigt tjuvlyssnande tyska säkerhetstjänsten – mötts med bifall bland vanligt folk, ett bifall som senare byttes i besvikelse när nyheten kom att Luftwaffe slagit till mot bland annat Bath: att bara bomba några ”badorter” ansågs inte vara tillräckligt. Efter det blev luftkriget bara värre och värre. Vissa förvillade krävde då att myndigheterna skulle svara genom att avrätta judar – en förslagsställare ville att man skulle bränna dem på bål. En inte ovanlig attityd bland gemene man tycks ha varit att man antingen måste slå tillbaka, hårt, gärna med något av de hemliga vapen regimen aldrig ledsnade att tassla om, eller se till att få en snar ände på kriget.

För de döda var dock allt för sent.

Runt 45 000 män, kvinnor och barn miste sina liv under de där attackerna mot Hamburg, huvuddelen under eldstormen 27 juli, vilket betyder att det under en enda natt i den staden dräptes fler än under hela Blitzen mot England. En stor del av arbetet att samla ihop och begrava liken sköttes, ironiskt nog, av fångar från det närliggande koncentrationslägret Neuengamme. Lämningarna samlades upp på lastbilar som körde ut till den stora Ohlsdorfkyrkogården.

Vid det här laget hade det utvecklats rutiner vid omhändertagandet av de stora mängderna döda efter bombräder. De som tog hand om kropparna rekommenderades att bära overaller, gummihandskar och skyddsglasögon. Man borde bland annat vara noggrann med att inte blanda ihop avsprängda kroppsdelar från flera personer, då detta lätt ledde till felräkning av antalet döda. Alla lik skulle helst föras till en central uppsamlingsplats, dit man samlade anhöriga och vittnen och där det också väntade folk utrustade med förberedda dödsattester, signalementsblanketter, små pappkort att fästa vid de enskilda kropparna , blyertspennor – bläck rann i regn –, samt kraftiga avbitartänger att använda för att vränga smycken och ringar av de döda; vigselringar var ibland det enda sättet att identifiera illa brända kroppar, och senare kom de att samlas ihop hinkvis.

Dessa ordentliga och genomtänkta regler bröt dock samman i Hamburg av den enkla orsaken att antalet döda var så kopiöst stort. Några försök till identifiering av enskilda döda var det därför aldrig tal om. När lastbilarna med kroppar nådde Ohlsdorfkyrkogården fick föraren helt enkelt uppge ungefär hur många döda han hade på flaket. Summan antecknades av en protokollförare. Därpå tippades kropparna utan vidare ceremonier ned i någon av de fyra avlånga jättegravar som skottats upp där.

Den lummiga kyrkogården som rymmer massgravarna från 1943 ligger i stadens norra utkant. De finns ännu kvar, nu i form av fyra upphöjda gräsmattor, 130 meter långa och 16 meter breda, kantade med begonior och prydda av grova timmerbjälkar med namn på stadsdelar som de döda hämtats från.

Ännu en grav.

3.

När nyheten om Hamburgs öde nådde ut i Tyskland orsakade den både vrede och skräck bland vanligt folk, och även många i rikets ledning var skakade. Hitler är en av 1900-talets allra mest arketypiska bunkergeneraler, som med stor noggrannhet undvek kontakt med sina händers verk. (Vid ett tillfälle året innan hade hans luxuöst utrustade tåg kommit in på en station samtidigt som en transport från öst anlände fullastad med utmattade och sårade soldater; diktatorn undvek varje gest i riktning mot de förbluffade männen på andra sidan fönsterglaset, utan beordrade bara att gardinerna skulle dras för, varefter han fortsatte att äta sin strikt vegetariska middag.) När nu flera personer föreslog Hitler att han borde besöka Hamburg nekade han bara surt och vägrade till och med att träffa en delegation av folk från staden som rest till Berlin. Rustningsministern Speer kunde dock inte låta honom förbli i sin självvalda okunnighet. Han meddelade Hitler att om Tyskland drabbades av sex anfall till av det här slaget så skulle man nog inte kunna fortsätta kriget.

I Storbritannien gnuggade Harris händerna. Han hade fått rätt. Eller nästan rätt i alla fall.

Ganska snart efter 1918 hade det framträtt tänkare i Europa som förkunnat att nästa krig skulle bli ett bombkrig. Den känsla av katastrof som första världskriget mynnat i fick även vissa militärer att säga ”aldrig mer”, åtminstone till skyttegravarna. De förutspådde istället konflikter som skulle kunna vinnas snabbt och smärtfritt med hjälp av fiffig teknik. Det hela skulle avgöras genom ett antal dagars massiva attacker med flyg, riktade mot motståndarens försvarslösa städer och dito industrier, sedan skulle allt vara över. Denna idé, särskilt när den länkades till ett tänkt frikostigt bruk av giftgas, stod för en besynnerlig blandning av blåögd tekniktro och svart apokalyptik som var lockande för vissa militärer och oemotståndlig för media: resultatet blev en rad helvetesvisioner, som spreds bland annat i form av filmer och böcker, som till exempel Invasion from the air och The shape of things to come . (Om man vill förstå 30-talets eftergiftspolitik visavi Hitler måste man faktiskt ta hänsyn till de här vitt spridda undergångsvisionerna, som skrämde alla och fick det mesta att framstå som bättre än krig.)

Så började kriget. Dystopikerna verkade få fel. Den massbombning alla fruktade blev inte av. Orsaken var tvåfaldig. För det första fanns det faktiskt något som liknade en verklig vilja att undvika ett dylikt barbari; styrande i Frankrike och Storbritannien hoppades på ett kort, rent krig och sade offentligt att de skulle avstå från ovärdigheten att bekriga motståndarens civilbefolkning från luften, och Hitler – vars flyg agerat tämligen skrupelfritt i Spanien och Polen – lovade i ett svagt ögonblick att ”inte föra krig mot kvinnor och barn”. För det andra hade flygteoretikerna gravt överskattat bombflygets möjligheter. De stora och långsamma planen hade problem att alls överleva i dagsljus, och de sköts ned en masse . Dessutom visade det sig snart att flygarna hade utomordentligt svårt att hitta fram till mer avlägsna mål. Det gick snett med en gång. RAF:s allra första bombanfall ägde rum den 4 september 1939, en regnig måndagseftermiddag, nästan exakt 24 timmar efter det att Chamberlains sorgsna gammelmansröst över radion förkunnat att tyskarna inte svarat på Englands ultimatum och att ”detta land följaktligen är i krig med Tyskland”. Trots att det var fullt dagsljus hittade knappt hälften av de 29 planen målet, den tyska hamnen Wilhelmshafen, ett tiotal vände om direkt, tre vilseflygare irrade runt och var en hårsmån från att angripa några brittiska krigsfartyg, och ett plan nådde efter viss möda en stad som besättningen prompt bombarderade – det visade sig vara Esbjerg i det neutrala Danmark.

I augusti 1940 pågick slaget om Storbritannien. Chamberlain hade då ersatts av Churchill, som i motsats till sin föregångare trodde på bombkrigets möjligheter. Dessutom hade alla de där löftena om undvikande av attacker mot civila nötts farligt tunna av de senaste årets händelser. Det tabu som funnits mot sådana anfall hade brutits redan under det spanska inbördeskriget av tyska och italienska luftstridskrafter. Det var dock japanska militärer som ”uppfann” terrorbombningen: redan 1932 hade deras flyg utsatt Shanghai för urskillningslösa bombningar, och samma år som det spanska Guernica krossades i kras härjades en rad kinesiska storstäder från luften. När världskriget tog sin början iochmed Hitlers överfall på Polen uppträdde hans flyg mycket skrupelfritt, och i maj påföljande år hade Rotterdam utsatts för ett kraftigt tyskt bombanfall. Visserligen var anfallet ett försök att pressa de holländska militärerna i staden att ge upp, och visserligen var de verkliga dödssiffrorna en trettiondel av vad som angivits i pressen, men faktum kvarstod: en stor stad hade anfallits med betydande civila offer som följd. När tyskarna inledde sin flygoffensiv mot Storbritannien var målen klart militära; tanken var att slå ut det brittiska luftförsvaret inför en möjlig invasion över Engelska kanalen. (Hitler hade också uttryckligen förbjudit anfall mot London och andra städer.) Stigande förluster under dagtid fick det tyska flygvapnet att utföra allt fler anfall under dygnets mörka timmar.

De tyska flygarna gjorde då samma pinsamma upptäckt som deras brittiska motpart redan gjort, nämligen att när planen flög nattetid var precisionen i navigationen låg och i bombfällningen nästan obefintlig. Mindre mål som fabriker och kaserner var hart när omöjliga att träffa. De brittiska flygare som mot alla odds nådde fram till närheten av målet fick oftast nöja sig med att fälla sina bomber i riktning mot strålkastarljusen och luftvärnselden. Inte sällan föll det mesta på åker och äng: ”Vi utförde ett storartat angrepp på det tyska jordbruket”, som en bombflygare senare uttryckte det.

På kvällen den 24 augusti 1940 flög ett dussintal tyska bombplan in över London. Deras uppdrag var att attackera ett antal stora oljecisterner vid stadens utkant, men de navigerade givetvis fel och råkade fälla sina bomber över centrum. Som svar beordrade Churchill för första gången sitt bombflyg att anfalla Berlin. Målet var några industrier och de påföljande skadorna små, men Hitler blev ursinnig och lovade vid ett massmöte att ”om de attackerar våra städer, skall vi helt enkelt utplåna deras”. Führern gav därför flygvapenchefen Göring order om att hålla upp med offensiven mot motståndarens luftförsvar och istället gå löst på hans städer.

Detta var en vändpunkt, och det på flera sätt. För det var här någonstans som färden ned i avgrunden inleddes, det var här som resan till Hiroshima och Nagasaki började.

Militärt var bomboffensiven mot de brittiska städerna, ”Blitzen”, ett rent och skärt vansinne, då det gav de hårt pressade brittiska jaktstyrkorna andrum. Även för britterna själva var detta något av en vändpunkt. Efteråt var det hela enkelt. På sensommaren 1940 hade de stått ensamma mot Hitler, men de tvekade aldrig, utan förstod att härda ut genom en kombination av aldrig vacklande enighet, kalla nerver, gott humör och tro på det rättfärdiga i sin sak. Sas det. I verkligheten fanns det i Storbritannien fram till denna punkt en icke obetydlig opposition mot kriget. Ännu året innan kunde de brittiska fascisterna samla tiotusentals personer till sina massmöten, och stödet till olika pacifistiska och kommunistiska grupperingar växte. Runt 60 000 män vapenvägrade. Vissa av de mer privilegierade övergav helt enkelt den hotade ön och packade sig istället till mer nyttiga klimat, som till exempel Christopher Isherwood – som bland annat skrev boken Farväl till Berlin vilken sedermera blev underlaget till musikalen Cabaret – samt den kände vänsterpoeten W.H. Auden, som båda 1939 slank iväg till den garanterat bombfria luften i USA. Kvar blev, som den engelske litteratören Peter Vansittart påpekat, bland annat dessa som Auden länge förlöjligat, ”överstar, efterblivna privatskolegossar, förortsgolfare, struntpratande medelmåttor, romantiska men korkade snobbar”, och många av dem gav snart sitt liv för något som Auden gärna talade om i teorin men fann en smula för krävande i praktiken: hejdandet av nazismen.

Senare när kriget började på allvar förekom det en hel del antisemitiskt klotter i London, och affärer som ägdes av utlänningar blev plundrade. När Churchill och kungafamiljen gjorde besök i svårt bombade områden hände det att de blev utbuade. Under flygkriget på sensommaren 1940 kunde man se mängder av verkliga hjältedåd och obegripligt självuppoffrande handlingar, men samtidigt förekom det en hel del uppgivenhet, panik och feghet. På vissa flygbaser vägrade personalen trots officerarnas högljudda order att lämna skyddsrummen för att skjuta tillbaka, det hände att jaktförband vände om inför hotet att möta annat än tyska bombare, och vissa civila aktade ibland inte för rov att plundra sprängda RAF-byggnader på illa eftertraktade verktyg och reservdelar.

Toryregeringen hade sedan krigsutbrottet förlorat sig i retoriska broderier om människors ödesgemenskap etc, men många som levde i det brittiska klassamhällets skugga och som mindes första världskrigets förljugna och uppstyltade patriotism hade valt att tvivla. De urskillningslöst fallande bomberna drev dock hem denna poäng bättre än de statliga propagandisterna någonsin kunnat göra själva. (Både från höger och vänster välkomnade man också den nyvunna gemenskapen över klassgränserna och spann, medan glaskrosset ännu gnisslade i rännstenarna, sina egna myter om det skedda. För tories handlade det om att uppamma stöd för ett krig som skulle bevara imperiet, men som paradoxalt nog ledde till dess fullständiga ruin. För den engelska vänstern var Blitzen och uppluckringen av klassgränserna tvärtom början till något nytt, till en god förändring av samhället. Det har senare blivit vanligt bland labourpolitiker att spåra den brittiska välfärdsstatens ursprung till händelserna år 1940.)

Det allra intressantaste med bombningarna av de brittiska städerna – som pågick periodvis ända till i mitten av maj 1941 – var att resultatet inte på något vis liknade det förutspådda. Visserligen hade runt 40 000 människor mist livet, men den grälla kollaps av stat och samhälle som 20- och 30-talets bombkrigsteoretiker förutspått hade uteblivit. Folks vilja att slåss hade inte brutits av hammarslagen från skyn. Den hade blivit stärkt.

Slutsatsen av dessa tekniska och faktiska tillkortakommanden hade kunnat bli att strategisk bombning var något ogörligt. Efter Frankrikes fall var det dock det enda riktigt verksamma medel som det tilltufsade Storbritannien hade om man ville fortsätta att bekriga Tyskland. Och då återstod bara stora mål, helst så stora att de var lätta att finna och svåra att missa. Och framåt slutet av 1941 insåg man att då kunde egentligen bara en enda kategori av mål komma i fråga. Städer. Stora städer. Storstäder.

4.

Vad som sedan hänt fram till sensommaren 1943 var att tekniken stadigt hade förbättrats. Väl hjälpta av det flöde av finansiella medel som alltid väller fram under krigstillstånd hade brittiska vetenskapsmän och ingenjörer kläckt fram hjälpmedel som blivit allt fiffigare – som de smala remsor av aluminiumfolie, kodbenämnda Window , som släpptes i miljontal under räderna och störde den tyska radarn –, instrument som var allt bättre – som radiosystemet Oboe som medgav en allt noggrannare navigering –, flygplan som var allt större – som den fyrmotoriga Lancastern som kunde bära en last på 3 000 kilo 400 mil –, samt bomber som var alltmer destruktiva – som de jättelika brutaliteter som öknämndes kvartersbomber, stålcylindrar på 2 ton fullpackade med sprängämnen.

Minst lika viktigt var dock att kriget helt förutsägbart följt sin inneboende idiotlogik och fortsatt att eskalera. Borta var de dagar då rädsla för att skada privat egendom avhöll RAF från att fälla annat än flygblad över Tyskland, flygblad där tyskarna med viss didaktisk iver upplystes om att krig inte var något vidare bra och att de nog borde överväga att sluta med det. Däremellan hade kommit de hänsynslösa tyska bombningarna av Rotterdam och London och Coventry samt en klar och kall rädsla för att nazisterna rentav var på väg att vinna kriget, en rädsla som dessutom var genomskuren med stråk av hämndlystnad.

Som alltid i dessa situationer hade hämningarna visat sig vara förbluffande lätta att bryta ned. Människan där borta, den andre, hade försvunnit ur sikte och i hans eller hennes ställe hade kommit ansiktslösa nidbilder och monster som nu fick skylla sig själva. Tyskarna hade, som Harris själv sade, ”sått vind och nu skulle de få skörda storm”.

Den här eskaleringen hade dessutom gått hand i hand med en industrialisering av krigets processer. Den viktigaste aktören var inte längre den enskilde stridspiloten, luftens romantiske riddare som vann segern tack vare mod och skicklighet; inte så att mod och skicklighet inte krävdes, tvärtom, det var bara det att den individuella insatsen blev alltmer betydelselös. Istället var det sådana banaliteter som råstyrka och ren industriell tyngd som ytterst avgjorde.

En rapport från flygstaben från 1944 visar hur långt det här ekonomiska tänkandet trängt in i medvetandet på dem som styrde bombkriget:

Om man uttrycker dessa [de tyska] förlusterna på ett annat sätt, så har 2 400 000 000 mantimmar gått förlorade efter en utgift av 116 500 ton fällda bomber, och detta belöper till en genomsnittlig avkastning för varje fällt ton bomber på 20 500 förlorade mantimmar, eller något mer än en fjärdedel av den tid som krävs för att bygga ett Lancasterplan […] Detta betyder att en Lancaster bara behöver ta sig till en tysk stad en enda gång för att skriva av den egna kapitalkostnaden, och resultatet av samtliga påföljande uppdrag kommer att vara ren vinst.

Att kriget på så vis hade urartat till en tävling mellan ett antal stora industriekonomier bidrog starkt till att gränsen mellan militärer och civila kom att suddas ut under andra världskriget.

Detta var något nytt. Inte så att civila varit fredade före 1939. Massdöd, massakrer och övergrepp har förekommit i alla krig. De civila förlusterna under de föregående århundradena har dock i regel uppstått då vanligt folk på olika sätt kommit i vägen för arméerna. Emellertid var de sällan eller aldrig mål för de krigförande. Det blev de nu. Under detta låg till stor del en kall men enkel sanning: skulle Hitler-Tyskland besegras måste dess industriella bas knäckas. Denna uppgift var svår, inte minst på grund av flygets svårigheter att sprida sin last med något mått av precision. Men om man inte klarade av att spränga herr Schmidt i luften medan han stod och monterade stridsvagnar på Alkett, så varför kunde man då inte lika gärna spränga herr Schmidt i luften där han låg i sin säng? Harris och de andra bombstrategerna – inklusive deras påhejare Churchill – började använda ett nytt ord, en av 1900-talets många fasansfulla eufemismer: de-housing , kallade man det. Som om man bara attackerade husen.

I och med att kriget industrialiserades kom det också, som vi förstår av det nyss nämnda citatet, att alltmer styras av ekonomer, räknenissar och statistiker. För dem var seger något som gick att uttrycka i ekvationer där människorna omärkligt glidit över från att vara maskinernas herrar till att bli blott deras råvara. Som när Harris närmaste chef sir Charles Portal i början av november 1942 skrev en förfärlig PM där han på ett torrt byråkratiskt vis lade upp planerna för de kommande två åren. Han ansåg att Harris och hans män borde klara av att fälla 1,5 miljoner ton bomber över Tyskland, vilket skulle leda till att 6 miljoner hus förstördes, varefter ”25 miljoner tyskar skulle bli hemlösa, 900 000 skulle bli dödade och en miljon svårt skadade”.

Det inte minst skrämmande med detta aktstycke – förutom att det faktiskt höll streck rätt bra – är just situationen: en liten grå man sitter tyst på ett litet grått kontor någonstans och räknar och plussar och lyfter papper och går på lunch och svarar i telefon och tar sin lilla portfölj och åker hem till lilla frugan och återvänder lugnt nästa dag och räknar lite till och så vidare, som om siffrorna i hans papper var en beräkning av en fabriks produktion av kokosbollar och inte en formel för massakrerandet av hundratusentals män, kvinnor och barn. Den adrenalinstinna aggressivitet som vi kommit att förknippa med kriget är här borta; istället anar vi det uttryckslösa ansiktet på en kamrer, som på det tjugonde seklets vis dräper med hjälp av pärmar och räknesnurror.

En betydande del av de unga män som var natt sändes iväg mot Tyskland för att ”avhysa” folk och fä var remarkabla krigare i ordets äldsta och mest ursprungliga bemärkelse, som frivilligt sökt sig till en av de farligaste och mest krävande sysslor som stod att finna. De som ställde upp planerna och gav de här flygarna deras order var dock i de flesta fall stämpelfläckade byråkrater, och det är slående hur tråkiga och, ja, just vanliga de var. Som den timide Portal, som flugfiskade på helgerna, eller som ställföreträdaren Saundby, mannen som Harris uppmanat att försöka med vesslor. Saundby var teknikern, den kylige hantverkaren som förvandlade den kedjerökande Harris framgrymtade beslut (”OK, då skickar vi 800 tunga mot Köln i kväll”) till användbara planer i form av anflygningsvägar, diversionsföretag och riktpunkter; på sin fritid däremot förlorade sig denne man, som var känd för sitt milda sätt, i bygget på en jättelik modelljärnväg, som han ställt upp i ett vindsrum ovanför mässen.

Harris var också en byråkrat. Flera filmer visar honom bakom hans belamrade skrivbord i High Wycombe, fyrkantig som tingen runtomkring honom, med huvudet neddraget och små läsglasögon balanserande på näsroten, lite stel och tillknäppt, talande med en märkligt entonig men ändå klar stämma, där poänger markeras mer med myndigt neddragna munvinklar eller små vridningar på axlarna än med skiftningar på rösten. Han var själv son till en byråkrat, fadern var tjänsteman i den indiska kolonialförvaltningen. Efter privatskola i England hade dock Harris blivit osams med föräldrarna, varefter han som så många andra missnöjda unga gentlemän i det edwardianska England rest sin kos för att söka lyckan i kolonierna. Blott 16 år gammal och fem pund förmögen anlände han till Rhodesia, och där saxade han sig fram från jobb till jobb. Han hann pröva både guldvaskning, jordbruk och arbete med hästar innan krigsutbrottet 1914 landade honom som trumpetare i ett av de förband som invaderade tyska Sydvästafrika.

Redan året därpå återvände Harris till England. Han var nämligen av naturen lat, och tiden som infanterist hade snabbt gjort honom mätt på marscherande, varför han sökte in i flygvapnet – en högt uppsatt farbror hjälpte honom förbi den långa kön av bättre kvalificerade. Efter krigsslutet 1918 fick han, till sin egen stora förvåning, stanna kvar i flygvapnet. Bara långsamt klättrade Harris uppåt i graderna, han gavs kommenderingar i imperiets dammiga utkanter, där hans bortglömda och uselt utrustade skvadroner sattes att släppa tiokilosbomber på upproriska emirer och bångstyriga bergsstammar. Någon framtidsman var han inte. Därtill var hans maner för osmidigt och hans intellekt för fotgängaraktigt. Kriget blev dock hans räddning. Egenskaper som varit lyten i fredstid förvandlades nu till dygder. Sedan han vunnit namn som en kraftfull, pålitlig och, inte minst, hänsynslöst pådrivande chef, hade han, knappt femtio år gammal, i februari 1942 utnämnts till chef för det brittiska bombflyget.

Harris rykte som en skrupelfri och vresig buffel var välförtjänt, men inte heller han var något monster privat. Han var lyckligt omgift – hans nya hustru var ung, snygg, skygg och längre än han – och tyckte om att själv stöka runt i köket. Däremot fanns det hos honom en mulen hängivenhet som ingav respekt bland underlydande och förtroende bland chefer. Han trodde på sin uppgift. Han var övertygad om att ”hans” bombplan kunde vinna kriget.

Problemet var bara att Harris, som alla sanna byråkrater, var så upptagen med att försvara och bygga ut den egna organisationen att han ofta förlorade det överordnade målet ur sikte. Den enorma bomboffensiven mot de tyska städerna var planerad in i minsta detalj, men den byggde på ett antal lösa antaganden, som de styrande nått efter ett tämligen förstrött tankearbete. Harris och de andra som fattade besluten hade läst 20-talets bombflygsteoretiker, de var bekanta med förkrigstidens skräckbilder om det som väntade. Men mer var det inte. Av detta hade de dragit slutsatsen att om bara nog mycket bomber vräktes ned över Tyskland så måste något brista där till slut. Men hur många bomber som skulle krävas för att nå denna punkt eller ens vad det var som egentligen förväntades ge vika, ja, om det fanns det bara vaga föreställningar.

Men detta faktum var dolt bakom högar av extrapolerade grafer som talade om de stora framgångar som väntade. Det gällde ju att klå åt sig så stora resurser som någonsin möjligt från de andra vapenslagen. Harris hyste nämligen inte vidare höga tankar om arméns förmåga och han föraktade marinen – han brukade säga att det är tre saker man aldrig skall ta med sig ombord på en yacht, ”en skottkärra, ett paraply och en marinofficer”. Nej, fick han bara vad han krävde så skulle allt ordna sig till slut. Han visste. Han kunde. Därför kunde han ibland vifta undan rop om hjälp från armén och flottan, därför kunde han inte sällan stillsamt strunta i direktiv uppifrån, därför kunde han brummande avfärda alla dem som ville pröva andra strategier, som till exempel att försöka slå ut vissa nyckelsektorer i den tyska ekonomin.

Och Hamburg var triumfen. Det var beviset på att han hade rätt.

Och Hamburg var tänkt att just vara ett bevis, något att slå i huvudet på tvivlarna. Ofta fattades besluten om vilket mål som skulle angripas härnäst med en anmärkningsvärd sorglöshet. Det skulle nog inte vara någon tröst för de drabbade, snarare tvärtom, om de vetat att det inte låg någon större tankeverksamhet bakom den katastrof som drabbat dem, utan att det mest bara var en slump som fått Harris att just den dagen rikta sitt högra pekfinger mot deras stad. Med Hamburg var det dock annorlunda. I sina memoarer skrev Harris efteråt att han länge velat attackera den staden: ”Jag ville ställa till med en sjutusans föreställning”. Och redan i slutet av våren 1943 hade Harris själv dragit upp de första planerna inför vad han kallade ”slaget om Hamburg”.

Användandet av ordet ”slag” för det urskillningslösa sönderbombandet av en modern storstad är ännu ett exempel på de förskönande omskrivningar som dessa byråkrater så gärna ägnade sig åt. Det handlade om att skapa avstånd. Detta avstånd visade sig inte bara i språkbruket utan också i deras handlingar. Harris utkämpade sitt krig bakom ett skrivbord, förlorad i högar av statistik. Bombförbanden besökte han aldrig. Han arbetade vanlig kontorstid, gick hem regelbundet klockan sex varje dag och sov för det mesta när nattens operationer inleddes. Det är, som Max Hastings påpekat, en av bomboffensivens många ironier, att medan Harris slitna flygbesättningar kämpade sig fram genom nattmörkret över Tyskland, och medan vakande miljonstäder oroligt varsnade ljudet av sirener, luftvärnseld och detonationer, så låg den som ställt till det hela hemma i sin varma säng, förlorad i drömlös glömska.

Vi står inte inför en paradox. För det är inte trots utan tack vare att hopens vilda men blinda aggressivitet ersatts av den moderne byråkratens kyliga blick som dödandet kan nå en sådan omfattning. I den byråkratiska processen blir nämligen objekten lätt förvandlade till teknikaliteter, vilket gör att byråkraten utvecklar en distans till sina gärningar och deras effekter. I det här fallet blir det förödande. Ingen enskild skulle personligen kunna döda 10 000 människor, detta oavsett hur förblindat hatisk han eller hon var; förutom att det skulle vara praktiskt omöjligt skulle aggressiviteten snart klinga ut och ersättas av äckel. Däremot är det lätt att döda 100 000 med ett penndrag. Harris, Saundby och Portal var sannerligen dödsbyråkrater som aldrig någonsin såg ett enda av sina offer. Unikt är dock att inte heller de som gavs uppdraget att utföra själva dödandet såg dem som de dräpte, av den självklara anledningen att de som bombflygare befann sig ett antal kilometer upp i luften. Eller som Randall Jarrell skriver i sin dikt ”Losses”:

In bombers named for girls, we burned
The cities we had learned about in school –
Till our lives wore out; our bodies lay among
The people we had killed and never seen.

Den moderna byråkratin och den moderna teknologin förenades så för att ge en dubbel distansering till offren – förutan den hade dödande i den här skalan varit en omöjlighet.

Det finns alltså, otäckt nog, något som förenar de döda i Vagankovskoeravinen, de döda i Belzecs sandjord och de döda i massgravarna på Ohlsdorfkyrkogården – och, för den delen, även de bombdräpta som vilar nedmyllade i Shanghai, Guernica, Warszawa, Coventry eller Tokyo. Det handlar i alla tre fallen om en från högsta ort sanktionerad masslakt på oskyldiga människor, utförd i strid mot internationell lag – i sanning ”brott mot mänskligheten”. Samtidigt skedde vandringen ned i avgrunden i alla tre fallen på ett sätt som var både smygande och nyckfullt, för även om händelserna drevs på uppifrån så var de lika mycket formade av en egen inre logik som av en överordnad plan. I alla tre fallen byggde själva gärningen också på ett avhumaniserande avstånd till offren, ett avstånd som givetvis var störst i fallet Belzec, men som även fanns med när eldstormen släpptes lös över Tyskland. I alla tre fallen kunde deltagarna gömma sig bakom idén om den skapande förstörelsen; vi står inför ett Oerhört Hot, och om vi skall Överleva, måste vi ta till Starkast Tänkbara Medel: så Förstörelsen är till slut ett Uppbyggande, Förintandet egentligen ett Skapande och Vägen till Framtiden går över ett Slagfält. I alla tre fallen var det, som antytts ovan, den moderna byråkratin som gjorde massdödandet möjligt. Och fallen var moderna till sin karaktär: de skulle omöjligt ha kunnat ske i något annat sekel än det tjugonde, det mest brutala av århundraden.

Men samtidigt finns det viktiga, för att inte säga avgörande skillnader mellan dessa tre händelser. Detta blir som allra tydligast vid en fortsatt jämförelse mellan Förintelsen och bomboffensiven mot Tyskland. De män som sköt spädbarn med mausergevär eller dräpte obotligt sjuka med hjälp av giftgas gjorde det utan att själva vara utsatta för någon risk; deras offer var eländigt försvarslösa. De män som fällde brandbomber över Hamburg, Darmstadt eller Dresden tog stora personliga risker; deras offer var allt annat än försvarslösa, vilket visas av en beräkning det amerikanska flygvapnet gjorde 1944, där man kom fram till att av 1 000 man som gjorde tjänst i bombstyrkorna kunde endast drygt 200 förväntas slutföra den ålagda kvoten av 25 stridsuppdrag, vilket också framgår av de 56 000 gravar med dödade brittiska bombflygare som nu återfinns utspridda i alla europeiska länder. Förintelsens offer hade heller aldrig utgjort något som helst hot mot Tyskland eller de tyska nationella intressena, medan bomboffensiven mot de tyska städerna trots allt var ett svar, om än aningen långsökt, på en alltför verklig militär aggression.

Sedan fanns där också en betydande skillnad vad gällde mål och medel. Efter 1941 syftade nazisterna till att mörda alla handikappade, alla zigenare, alla judar, oavsett vad dessa gjorde, oavsett omständigheterna, oavsett om projektet var ett militärt vansinne och en ekonomisk idioti. Alla var dömda. Alla skulle bort. I motsats till detta såg de som styrde över den allierade flygoffensiven det urskillningslösa bombandet som ett medel att tvinga de tyska makthavarna att ge striden tappt; aldrig någonsin var syftet att döda alla tyskar. Och medan mördandet av judarna inleddes på allvar först när människorna i Östeuropas getton i praktiken gav upp och med en skräckslagen lydighet inordnade sig under ockupationsmakten, så upphörde bombanfallen mot Tyskland omedelbart när de tyska stridskrafterna kapitulerade i maj 1945.

5.

Halv åtta på kvällen den 23 augusti 1943 lättade de första planen från sina baser. Allt som allt skickade Harris iväg 719 tunga bombare för det här första anfallet mot ”Den stora staden”, det namn som flygarna med en viss ängslig respekt givit Berlin; de bar med sig en sammanlagd bomblast av 1 812 ton. Det var en imponerande öppning. Man bör hålla i minnet att förintandet av Hamburg krävt blott fyra nätter och runt 8 000 ton bomber. Harris optimism var alltså inte ogrundad. Och under de månader som följde gjorde RAF ytterligare arton jätteräder, som i både kapacitet och syfte var mer eller mindre kopior av den första. Berlin skulle ödeläggas.

Människan som art är extremt anpassningsbar. Den här förmågan till anpassning är dock på både gott och ont. Den hjälper nämligen till att öppna för färden ned i katastrofen. Anpassningsförmågan lockar människan att svälja sitt ”nej”, den får dem att långsamt vänja sig, så att till slut även det outhärdliga blir uthärdligt och det absurda vardag. Men paradoxalt nog är det också den här anpassningsförmågan som öppnar vägen upp ur nollpunktens aska och slagg, för den får dem att överväga möjligheten av ett fortsatt liv även sedan det omöjliga skett. Och 1900-talets historia handlar i mycket om hur hundratals miljoner vanliga människor lyckades vänja sig, lyckades överleva, ja, rätt ofta till och med lyckades leva. Det som skedde i Berlin på hösten 1943 var alltså ingen ovanlighet, utan tvärtom rätt typiskt för just vår tid. Alla som levde i miljonstaden gjorde nämligen vad de kunde för att fortsätta sitt vanliga liv, bomboffensiven till trots. Och runt attackerna uppstod så småningom något som liknade rutin.

Mönstret var det samma natt efter natt efter natt. Upplevelserna likaså.

En första antydan om att en attack var att vänta fick berlinarna genom radion, där en kvinnlig röst i saklig ton läste upp aktuell luftförsvarsinformation: om huruvida fientliga luftförband fanns i luften, var de i så fall befann sig för tillfället och i vilken riktning de flög. En titt upp mot himlen kunde också ge en vink; bombflyget kunde inte flyga i hur uselt väder som helst, och de undvek dessutom regelmässigt perioder av fullmåne – då ansågs himlen vara en smula för upplyst. Beredskapen var hög. Varje familj hade en skyddsrumsväska: när folk förstod att Berlin än en gång var målet samlade de ihop sina värdesaker och stoppade ned dem tillsammans med mat, dryck, filtar, samt böcker, stickningar och andra tidsfördriv. Sedan kom en period av väntan. När så ylandet från sirenerna ljöd ut över taken stängde man noga av gasen, låste upp eventuella nödutgångar och gick därefter ned till sitt skyddsrum eller till källaren, där folk ofta hade sina egna platser.

Väl nere under jord var det möjligt att följa med i räden genom att lyssna på de lokala luftvärnsförbandens radiosamband på kortvågsbandet. Där ropades det ut numret på den kvadrant av Berlin som täcktes av luftvärnseld, och de som hade de speciella luftvärnskartorna kunde med hjälp av dem se över vilken del av staden som bombarna befann sig. I bästa fall anades attacken bara i form av skakningar i marken och dova dunsar från bombnedslagen. Om det egna området blev attackerat begrep människorna det på en gång: detonationerna kröp då närmre och närmre, blev allt skarpare; skakningarna övergick till slut i rena gungningar samtidigt som bombernas tryckvågor pressade in damm och sand i skyddsrummen.

De som trotsade både luftskyddsbestämmelserna och klokskapen och dröjde kvar ovan jord kunde följa räden steg för steg. Efter flyglarmet kom i regel en period av stillhet. Sedan hördes det skrämmande ljudet från hundratals anflygande bombplan. Ett ögonvittne beskriver det som ”ett utdraget, långsamt, dystert, pulserande ljud, som liknade orgelcrescendon”.

Sedan kom målindikatorerna. De var ett slags ljusbomber, fällda av den första vågen plan, och de sprack upp i fyrverkeriliknande klasar av fräsande, långsamt fallande små röda, gula eller gröna ljus, som färgade molnen och dränkte gator och hus i ett kallt sken. Tyskarna kallade dem för Christbäume , julgranar, och de bådade illa, för alla efterföljande plan tog nämligen sikte på dem.

Bomberna hade alla sina egna ljud. De vanliga sprängbomberna föll mot marken med en vissling. De jättelika kvartersbomberna gav ifrån sig ett dovt klagande ljud. RAF:s viktigaste vapen lät dock litet: det var de små brandbomberna på knappt 2 kilo som fälldes i hundratusental under varje räd. (Under bomboffensiven kom britterna att fälla minst 5 miljoner av dem.) Ingen stad gick att spränga ned. De måste brännas ut. Sprängbombernas främsta syfte var också att blåsa bort taken, så att de ymnigt nedregnande små miniatyrbomberna kunde leta sig in i husens innandöme. När de kom ned hörde man ett klapprande ljud varefter något som såg ut som gnistrande, rödlysande kulor studsade förbi. Det som den tyska civilbefolkningen avskydde mest var dock de större 15-kilos fosforbomberna, som trängde djupt in i husen, varefter den brinnande, intensivt vitlysande fosforn kunde ses hänga i trädgrenar och rinna nedför tak och väggar; fosforn gick inte att släcka med vatten och den orsakade dessutom brännskador som var nästan omöjliga att behandla.

Räderna pågick ofta under en rätt kort tid, sällan mer än en halvtimme. Sedan kunde människorna i skyddsrummen klättra upp i den svidande röken, gå ut på gator färgade av skenet från bränder, där underliga, plötsliga vindar av het, gnistfylld luft rev i deras kläder. Kanske låg där några döda, med lungorna krossade av den oerhörda tryckvågen från kvartersbomberna. Bränder överallt: lågornas dån blandades med det oupphörliga klirrandet från glasrutor som sprängdes av hettan. Med räddningsarbetet var det ibland lite si och så. Brandbilarna ingrep i första hand för att rädda industrier samt byggnader som tillhörde staten och partiet. Huvuddelen av ansvaret för brandsläckningen föll därför på människorna själva, men beredvilligheten att hjälpa grannar och andra var stor. Därför klarade sig arbetarklassdistrikten ofta bättre än överklassområdena: i de förstnämnda fanns det så många fler som kunde delta i släckandet.

Så småningom kom gryningen med den allt genomträngande doften av brandrök. Gatorna röjdes upp. Människorna gick till arbetet.

En räd skådad från bombflygarnas perspektiv var inte mindre skrämmande. Snarare tvärtom. Flygningen fram till Berlin var kall, lång och monoton. Planen flög inte i formation utan ett och ett, ensamma i mörkret. Den stora staden gick dock att se på rätt långt håll. Ingen annan stad i Tyskland var så väl utrustad med strålkastare och luftvärn, och luften surrade alltid av nattjaktplan. En av bombflygarna, sergeant Ferris Newton, beskrev scenen i sin dagbok:

Det första vi måste göra är att flyga genom en mur av strålkastarljus; det finns hundratals – konformade och i knippen. Det är en vägg av ljus med endast få luckor, och bakom denna mur ser man ett ännu skarpare ljus, som glöder i rött och grönt och blått. […] Det finns en tröst, och det har hjälpt mig var gång vi har flugit över, och det är att det är helt ljudlöst; dånet från motorerna dränker allt annat. Det är som att köra rakt in i världens största, ljudlösa, fyrverkeriföreställning.

Genom denna kakofoni av ljus och explosioner och blixtar och förbiilande skuggor till moln, flög så hela den uttänjda strömmen av bombare och fällde sin last, allt i en takt av runt trettio plan i minuten. För flygarna var detta det allra mest kritiska ögonblicket. För att kunna släppa bomberna så träffsäkert som möjligt var det viktigt att man då upphörde med alla undanmanövrar. En av bombfällarna, löjtnanten R.B. Leigh, beskrev det senare så här:

Att ligga i nosen på en Lancaster under en direktbombning av Berlin är nog mitt livs mest skrämmande upplevelse. […] Inflygningen verkade ändlös, minuterna då vi flög ”plant och rakt” kändes som timmar och varje sekund trodde jag att jag skulle sprängas i bitar. Skräcken fick mig att svettas, och dropparna verkade frysa till is på min kropp.

Sedan gällde det att ta sig hela långa vägen tillbaka. Inte sällan fick man göra detta i trasiga, sneda plan samtidigt som tungt bestyckade tyska jaktplan drog runt ute i mörkret och besköt allt de såg. Även om ens flygplan inte exploderade direkt när det blev attackerat, var det ändå svårt att ta sig ur det när det tumlade ned mot marken; Lancastern ansågs vara säkrare än andra typer då den kunde flyga både högre och snabbare än de, men blev planet väl nedskjutet var chanserna att överleva sämre; man räknade med en chans på fem: evakueringsluckorna var nämligen illa placerade. Och till yttermera visso var faran inte över bara man lyckats hoppa i sin fallskärm. Det förekom nämligen att nedskjutna brittiska piloter lynchades av upprörda tyskar, som icke utan anledning öknämnde dem Terrorflieger .

Allt det här visste de brittiska bombpiloterna; sådana var spelets regler. De var alla unga, genomsnittsåldern låg på 20 år. I en ljudinspelning gjord i en Lancasterbombare ovanför Berlin, någon gång mellan kvart över elva och halv tolv på kvällen den 3 september 1943, framträder, mot en bakgrund av grått motorbrus, en räcka märkligt ungdomliga röster; dialekterna är vårdade och bär en antydan om Oxbridgeskolad medelklass, tonen besynnerligt lugn – piloten tackar artigt när navigatören upplyser om att ”det är en halv minut kvar”; det är först när akterskytten upptäcker spårljus bakom flygplanet och kulsprutorna börjar rassla som upphetsningen bryter igenom och några av dem ropar i falsett; dock lugnar piloten dem snart, som vore han en skollärare ställd inför en skock slagsmålsyra gossar: ”Skrik inte i mun på varandra!” (Lyssnar man på upptagningar av den tyska radions luftförsvarsinformation från ungefär samma tid slås man faktiskt av vissa likheter: kvinnan som läser upp den monotona raden av onda förebud – ”ein kleiner Bomberpulk in Raum von Reydt” – låter också ung och utför, även hon, sin syssla med en märkligt lugn rutin.) De unga männen i bombplanen hade ofta dragits till RAF på grund av den ej obetydliga tjuskraft som häftade vid detta vapenslag. Dessutom fanns där en övertygelse. De allra flesta delade sin chef Harris höga uppskattning av flyget: de var eliten, den yttersta spetsen på det svärd som skulle slå Nazi-Tyskland till marken. De var beredda på offer.

Framåt början av december, efter nio jätteräder mot Berlin, började dock alla, inte minst de unga männen i bombplanen, inse att något höll på att gå fel.

6.

Visst, Den stora staden var illa skadad. Ibland syntes eldskenet från bränderna över 300 mil bort, och Berlin utnämndes i pressen till världens mest bombade ort. Sotiga fasader syntes också överallt, det luktade ständigt brandrök, och trötta, böjda människor med näsdukar svepta för munnen trampade fram genom gatornas glassplitter och underliga rödbruna slask av tegeldamm och aska, förbi drivor av utbombat, utburet möblemang. Staden fungerade dock alltjämt.

Berlin hade inte blivit något nytt Hamburg.

En del av förklaringen var att Berlin var en mer modern stad. I motsats till Hamburg var gatorna i den tyska huvudstaden bredare, de öppna platserna fler och byggnaderna ofta stadigare byggda, vilket allt som allt gjorde det svårt för elden att snabbt sprida sig kors och tvärs mellan husen. Dessutom var det så att bombflygarna hade haft sin stora chans i början av flygoffensiven, då staden ännu var relativt oskadd. Sedan dess hade ett snart tvåsiffrigt antal räder slagits ut. Revor av sotig förstörelse skar kors och tvärs genom staden, revor som fungerade som brandgator. Allt detta sammantaget gjorde det alltmer otroligt att bombflyget skulle kunna starta någon verklig eldstorm.

Problemen kom sig också av att RAF förlorat mycket av det tekniska övertag som de njutit på sensommaren 1943. Då hade man kunnat navigera fram till målområdena i Hamburg med hjälp av det exakta Oboe -systemet. (Staden var också på grund av sitt läge vid kusten lätt att finna för flyget.) På grund av jordytans krökning nådde dock systemets radiovågor inte fram till Berlin, och britterna var istället tvingade att finna målen där med hjälp av den flygburna HS2-radarn, som dock hade stora begränsningar jämfört med Oboe . Detta gjorde att de som attackerade Berlin hade stora besvär att finna sina målområden, och bomberna spreds inte sällan över hela staden. Till det hela hör också ett märkligt fenomen som britterna benämnde bomb creep . Det var som nämnts nervpåfrestande för besättningen att ligga i planflykt över målet. Av förklarliga skäl ville bombfällarna fälla sin last så fort som möjligt, ofta ett par sekunder innan ”julgranen” kom i sikte. Efterföljande vågor fällde i riktning mot de senast fällda bomberna, återigen så fort som möjligt, det vill säga strax innan. Deras efterföljare gjorde samma sak, och så vidare, så för var våg kröp bomberna längre och längre bakåt från det ursprungliga målet, ibland tvärs genom förorterna, ända ut på landsbygden.

Under anfallen mot Hamburg hade den tyska luftförsvarsradarn som sagt helt slagits ut av det regn av aluminiumfolieremsor som RAF där satte in för första gången. Under hösten lärde sig tyskarna att hantera problemet någorlunda, både tekniskt och taktiskt. Dessutom satte de in stora styrkor för att värja Berlin, som var betydligt bättre försvarat än Hamburg. Det sistnämnda blev plågsamt tydligt för de brittiska bombflygarna.

Deras förluster steg stadigt. Bara under den tidiga hösten förlorade Bomber Command på knappt 20 dagar en tredjedel av sina plan och en fjärdedel av sina besättningar. Flygare förbrukades i en rasande takt. Vid vissa särskilt misslyckade räder dödades det fler britter i luften än tyskar på marken. Personer som varit borta från sina förband under en tid upptäckte ofta vid återkomsten att nästan alla de gamla var borta och att mässen fyllts av idel nya ansikten. Chanserna att överleva såg ut att minska alltmer. En flygare frågade sitt befäl, en gift trebarnsfar, vad denne skulle göra under julen. ”Å”, svarade han tankfullt, ”då kommer jag inte vara i livet.” En vecka senare var han död.

Den psykiska pressen var givetvis oerhörd. En kanadensare vid namn Bob Lloyd berättar:

Min navigatör förlorade sitt förstånd under vår resa till Berlin den 26 november. En av mina skyttar träffades i ankeln av en 20 mm granat; han flög aldrig mer. Min bombfällare blev fullständigt vild och galen när vi befann oss över målområdet under en senare räd, och detta till den milda grad att vi inte kunde låta honom behålla sin internradio; navigatören blev tvungen att fälla bomberna.

Missmod bredde ut sig bland flygarna. Deras krig hade alltid burit smått absurda drag: ena dagen i extrem dödsfara, nästa dag ute på krogen, så iväg igen. De förstod också att roa sig. Det var vanligt att man arrangerade danser ute på förbanden och mycket riktigt hade också bombflygarna den högsta frekvensen av veneriska sjukdomar i hela RAF. Framåt jultid 1943 nådde dock stämningen en ny bottenpunkt. Bombplansbesättningarna började att uppträda ovårdat, festerna blev färre, flygarna blev inåtvända, retliga, tysta och använde alltmer av sin fritid till att sova.

I var och varannan besättning förekom det någon som inte orkade längre, vägrade lyda order och straffades ut under beteckningen LMF, Lacking Moral Fibre – brist på moralisk styrka. Även bland dem som fortsatte flyga gick det att se tecken på att stridsmoralen börjat svikta. Flyggeneralerna hade alltid problem med besättningar som återvände efter bara någon timme och skyllde på tekniska problem: under attackerna mot Berlin hände det att uppåt 14 procent av alla plan avbröt sitt uppdrag. Dessutom förekom det rätt ofta att besättningar fällde delar av sin last till havs för att göra planet mer manövrerbart; andra undvek målområdet och släppte sina laddningar över täta moln så att bombkameran inte skulle avslöja att de inte ens varit i närheten av riktpunkten.

Bombkriget, som av dess profeter framställts som ett sätt att undvika första världskrigets massakrer, hade ironiskt nog resulterat i en nästan lika grotesk masslakt, men nu på oskyldiga civila och på unga flygare; och de sistnämnda ställdes inför odds som stundtals var sämre än vad deras fäder haft som infanterister på västfronten.

Natten till den 25 mars 1944 kom det nittonde och sista storanfallet mot Berlin. Det var en katastrof för britterna. Under de timmar som räden varade förlorade RAF lika mycket folk som man tappat under hela slaget om Storbritannien 1940. Efter detta beslöt Harris att avbryta bomboffensiven mot Den stora staden. Allt som allt hade 2 690 flygare dödats medan 987 hade tagits till fånga. Man hade fällt över 33 000 ton bomber över Berlin och 10 305 av dess innevånare hade dödats. Bland dessa var två kategorier överrepresenterade. Den första var de utländska tvångsarbetarna: i sin rasistiska arrogans försåg tyskarna ofta dessa med usla ursäkter till skydd. Den andra var åldringarna: under räderna stannade många av dem kvar i sina små lägenheter för att de inte orkade eller ville gå ned i skyddsrummen.

Bomboffensiven mot Berlin hade misslyckats. Drömmen om att kriget stod att vinna på något smart, snabbt och – för den egna sidan – någorlunda smärtfritt vis hade brustit. Harris ville dock inte erkänna detta, inte ens för sig själv. Och han räddades undan insikt och i någon mån förödmjukelse när hans bombflyg i april 1944 styrdes över till att understödja den planerade invasionen av Frankrike – åter något som Harris motsatt sig. Frågan är om det var den här tjurskalligheten som fällde honom. För efter Berlin var hans stjärna stadd i dalande. Bombflyget hade ju utvecklats till Harris eget lilla kungarike och låg bortom flygministeriets och Portals grepp. Mannen i sportbilen utkämpade kriget efter eget skön: han motarbetade som sagt alla dem som ville ändra inriktning på luftkriget, och han aktade inte för rov att sabotera direkta order. Detta hade möjligen tålts om bara bombmattorna över de tyska storstäderna fått det resultat han så generöst utlovat. Men så var det inte.

Efter kriget kunde experter se att bombkriget mot de tyska städerna inte alls hade varit utan effekter, att anloppet från luften ibland fått civilbefolkningens moral att svikta, men att den aldrig knäckts. En av de få operationer som däremot nått stor, för att inte säga avgörande effekt var de lyckade amerikanska försöken att slå ut den tyska produktionen av olja och drivmedel, något som Harris typiskt nog inte velat befatta sig med. Nu kollapsade denna nyckelsektor aldrig, och orsaken var bland annat Harris tjuriga vägran att sätta in hela det brittiska bombflyget i dessa attacker. Inte förvånande fanns det tankar på att helt enkelt avskeda honom, men det var när allt kom omkring ogörligt. Den brittiska pressen och den allierade propagandan hade sedan år tillbaka eleverat honom till status av Stor Krigsledare. Myten gjorde honom onåbar. In i det sista fortsatte han att fäkta för sin linje, om än inför alltmer döva öron. Och in i det sista fortsatte attackerna mot den tyska civilbefolkningen, om än med allt grumligare motiv.

I februari 1945, när kriget nått sin elfte timme, lät Harris höra sitt sista hurra. Ironiskt nog hade han då, när allt redan var för sent, för första gången amerikanerna på sin sida. Förenta staternas flygvapen inledde då den grymma och från högsta ort sanktionerade ”Operation Clarion”. På papperet var syftet att slå ut massiva anfall mot de tyska kommunikationerna. I verkligheten var målet civilbefolkningen: den skulle få lära sig en svårförglömlig läxa och dess moral skulle brytas. Det var, som en kritisk flygvapenofficer sade, ”samma babydödarplan, gjord av det snabba psykologiska klippets grabbar, men nu klädd i en ny kimono”.

Så den 3 februari anföll mer än 900 amerikanska bombplan ett nu illa försvarat Berlin och lämnade 25 000 döda efter sig. Tio dagar senare inledde en armada med brittiska och amerikanska bombplan en serie angrepp mot Dresden. Denna gamla kulturort saknade militärt värde och hade dessutom blivit förklarad för öppen stad, men det hjälpte föga. En oerhörd eldstorm släpptes lös redan den första natten, och under loppet av 14 timmar förlorade runt 70 000 personer sina liv. Bränderna var så intensiva att flygarna på över 6 000 meters höjd kunde urskilja varje enskild gata nere på marken: förbluffade blickade de ned på ett gigantiskt kapillärnät ristat i eld.

7.

”Den som kämpar mot vidunder, måste se till att han inte själv blir ett vidunder”, säger Nietzsche, ”och när du länge blickar ned i en avgrund, blickar också avgrunden in i dig.” Ja, när 1933 års vidunder väl var fällt till marken, så var det inte så få av de segrande som vaknade till med ett ryck, därtill drivna antingen av åsynen av blod på de egna händerna eller helt enkelt av den banala rädslan för att bli ertappade.

Det här dåliga samvetet underblåstes av alla dem som i samband med krigsslutet kunde skåda det massakrerade Tyskland. Och först kom där givetvis soldaterna, sedan civilisterna, journalisterna, författarna. Många gånger verkar de ditresande först ha drabbats av en respektfylld bävan inför de moderna vapnens oerhörda förstörelsekraft, en känsla som dock snart vändes i äckel över det urskillningslösa massdödande som ruinerna bar vittne om. Som vår egen Stig Dagerman, ett häpet vittne till dödens fält i Hamburg, där inget levde och inget hördes, förutom ljudet av vindens slammer med dinglande skrot:

Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossad badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel och sönderstekta värmeelement. Varsamt behandlade fasader utan någonting att vara fasader för står där som scenbilder till teatrar som aldrig blev av.

Eller som journalisten Malcolm Muggeridge, besökare i ett Berlin där hela stadsdelar förvandlats till spökparader av tomma, urblåsta hus, där träden längs Unter den Linden sedan länge huggits ned till ved och där doften av förruttnelse steg ur de oröjda ruinfälten, och som inte kunde avhålla sig från att fråga sig om det godas seger över det onda verkligen skulle se ut så här?

De ansvariga ville helst inte veta svaret. Churchill, som den fullblodspolitiker han var, började redan före krigets slut sopa igen spåren efter sig. I detta åtföljdes han av Portal, Saundby, flera av de amerikanska flyggeneralerna samt ett antal brittiska bombarbaroner, som nu, när allt var för sent och bästsäljande memoarer började planeras, började höra ljud om att flygoffensiven mot Tyskland kanske ändå rymde en del tveksamheter, att man kanske inte borde ha etc. Det var bara en av beslutsfattarna som vägrade att ändra åsikt, vägrade att erkänna fel, vägrade att mima ånger. Harris.

Redan kritiken mot bombningen av Dresden hade gjort honom rasande. ”Jag anser att Tysklands återstående städer inte är värda en enda brittisk grenadjärs ben”, frustade han; allt bråk över bombningen av just den orten ansåg han ”vara lätt förklarad av en psykiatriker”; det berodde helt enkelt på att staden ”förknippas med tyska orkestrar och Dresdenherdinnor”, och tillade, med en överdrift så grov att den bara går att läsa som en lögn, att ”i själva verket var Dresden en enda massa av ammunitionsfabriker”.

Churchill lät sig dock inte störas av Harris morrningar utan fullbordade istället sin eleganta helomvändning i frågan. Brittiska flygvapnet ville, likt amerikanerna, utföra en noggrann utvärdering av bombkriget, men den brittiske premiärministern stoppade i praktiken detta. Sedan vägrade Churchill att instifta en särskild så kallad kampanjmedalj för bombflygets folk, som trots allt förlorat över 50 000 döda i luftkriget mot Tyskland – armén, flottan samt även jaktflyget hade dock fått sina kampanjmedaljer utan prut. Till råga på allt stod det snart klart att Harris själv inte kunde vänta någon större premie för sin insats, i motsats till alla de andra vapenslagscheferna samt de mer framstående befälhavarna, som exempelvis fältmarskalken Bernard Law Montgomery, upphöjd till Viscount of Alamein. Harris var ute i kylan.

Besviken och förbittrad lämnade han redan mot slutet av 1945 Storbritannien för Sydafrika. Där lade han av sin uniform och blev verkställande direktör för ett stort privatföretag, The South African Marine Corporation. År 1953 utnämndes han till baronet, men uppenbarligen såg han även detta som en snubba, eftersom det är en av de lägsta adelsvärdigheterna.

Harris dog i början av april 1986 men visade aldrig några tecken på att han tänkt om. Istället försvarade han in i det sista med stor envishet och ringa variation bombningarna av de tyska städerna. Detta gör honom till medlem i ett stort sällskap av 1900-talspersoner som har det gemensamt att de likt Harris blivit fångade i en fantasi, och de kan omöjligtvis bryta sig ur detta fängelse, omöjligtvis erkänna sina misstag och än mindre sina förbrytelser, dels för att de i sin upphöjdhet varit så avskilda från det verkliga skeendet att allt lidande förtunnats till statistik, dels för att ett sådant erkännande vore detsamma som att erkänna att deras liv förfelats. En filminspelning från 70-talet visar Harris i kravatt och bifokalglasögon, med det vita gammelmanshåret som en aura över en godmodig Lille-Fridolfsmask: i hans huvud snurrar den gamla, trötta grammofonskivan, och ut ur hans mun raspar orden från High Wycombe den heta sensommaren 1943.

Mycken möda har genom åren lagts ned på att förklara varför amerikanarna beslutade sig för att anfalla Hiroshima och Nagasaki med kärnvapen. Ofta glömmer man bort hur de makthavande själva då såg på bomben. För alla oss som levat under kärnvapenhotet står händelserna i början av augusti 1945 givetvis för ett oerhört språng i historien: för första gången kunde mänskligheten utplåna sig själv. För de personer i Washington som fattade besluten var atombomberna dock inte så mycket något kvalitativt nytt, som en kvantitativ utveckling av något redan väl prövat: direkta anfall riktade mot motståndarens städer och civilbefolkning. De tabun som möjligtvis kunnat hindra fällningen av de två bomberna var då sedan länge borta, förlorade i brandröken från Shanghai, Rotterdam och Coventry, Hamburg, Berlin och Dresden. Atombomben var bara en logisk förlängning av den strategiska bombningens idé. I den bok han skrev om sitt arbete i RAF kom han avslutningsvis in på den här frågan. Harris erkänner det nya vapnets oerhörda kraft: ”Jag tvivlar inte på att om det kommer ett krig inom det nästa kvartsseklet så kommer det säkerligen att förstöra en mycket stor del av den civiliserade världen.” Han lägger dock till att om någon del av mänskligheten föreställer sig att dess överlevnad är ”nödvändig eller utomordentligt önskvärd” så är det bara ”högfärd”; så atomkriget är, skriver Harris eftertänksamt, ”kanske, i slutändan, den bästa lösningen”.

– Från essäsamlingen ”Brev från nollpunkten”
– Bilderna är hämtade ur boken ”Brandstätten – Der anblick des Bombenkriges”, utgiven av Jörg Friedrich på det tyska förlaget Propyläen

One thought on “När man kämpar mot vidunder

Kommentarer inaktiverade.