När föll Rom? När föll vi?

Lagomt adventsdomnad sitter jag och läser Gibbons ”Romerska rikets nedgång och fall”. Det är inte förrän nu som jag vågat närma mig detta berömda verk. Min räddhåga har dock kommit helt på skam. Detta är ingen fin klassiker som man måste krypa igenom på såriga händer och knän. Nej, Gibbons spetsiga ironi – synlig bl.a. i hans illa dolda irritation över den tidiga kristendomen när den sprider sina strålar ”av tvivelaktig upplysning och vidskepelse” över Medelhavsvärlden – förvandlar företaget att ta sig igenom detta voluminösa verk till ren och oskrymtad läsglädje.

Och ofelbart dyker de två frågorna upp. När föll Rom? När faller vi? Hela verket är ju en frukt av västerlandets ständiga överlevnadsångest, i detta fall som den kändes och smakade i det imperiebyggande brittiska 1700-talet.

Inför frågan om när Rom föll skulle väl de flesta av oss svara 476 e.kr. Det är det årtal som anges i alla läroböcker, det är det årtal jag har inbränt någonstans i hjärnan. 476. 4-7-6. Det var då som den germanske legoknektsanföraren Odovakar lät störta den siste västromerske kejsaren, en liten gosse vid Romulus Augustus. Det är ett årtal som står likt en brandgata mellan två epoker, då allt vände, då en marmorskulpterad antik vänder in i mörk medeltid.

Men ändå inte.

När historiker låter något ”börja” eller ”sluta” med ett visst årtal, finns det alltid ett generöst mått av godtycke med i spelet. Ofta görs ett visst årtal till ett emblem för en hel utveckling och för många korsade sammanhang – ”1492”, ”1789”, ”1914”, ”1917”, ”1968”, ”1989”, etc. – utan att man stort bekymrar sig om vad som egentligen hände.

Den bild vi har av Romarrikets fall – och imperiers fall överhuvud taget – är tyvärr mer dikterad av av grällt historiemåleri från 1800-talet och Hollywoodska storfilmer i Cinemascope, än av den historiska verkligheten. Det skall vara rök på kaotiska gator, där togaprydda personer skrikande myllrar kors och tvärs genom sammanstörtande pelargångar, allt medan bredskäggiga barbarer dekapiterar folk och fä.

Så här gick det givetvis inte till 476. Det var nog ytterst få människor som alls märkte att Romarriket ”föll” det året. När man läser Gibbon är det slående i vilken stor utsträckning människorna i Rom sökte att leva som vanligt. Det är ”Business as usual”. Detta blev än mer tydligt efter det att goterhövdingen Teoderik tagit både makten och livet av gamle Odovakar: i staden är äretitlarna och ämbetena de samma som förr, där förekommer samma processioner och samma utdelande av bröd och kött, samma musik, pantomimer och gladiatorspel som förr. Kanske bara lite malätet och varje år ett litet grand mindre och sämre än det föregående. Men vem bryr sig?

Med stor övertygelse bebor människorna sina ruiner och sina minnena. För dateringen 476 är utan tvekan korrekt. Det kan vi se så här efteråt. Då sker en avgörande vändning. Det är bara det att det dröjer så länge innan människorna vill erkänna faktum, de lever hellre kvar i fiktionen. Även sedan Östrom gått i gruset 1453 så har Rom en fortsatt existens, inte minst i form av Det heliga Romerska riket av tysk nation, som inte ”föll” förrän 1806. (Det var då Napoleon tvingade Österrikes Frans II att ge upp sin titel som dess kejsare, och allt kom till en .) Det var nära 1400 år efter faktum.

Jag finner allt detta aningen oroande.

Västerlandet har alltid degenererat, har alltid stått inför sitt fall, åtminstone i de intellektuellas huvuden. Det Nära Förestående Fallet är en uråldrig europeisk tankefigur, som säkert är en del av förklaringen till Europas måttlösa framgångar genom seklerna. Och teorier om vårt snara försvinnande i grums och dy har alltid funnit en stor och tacksam publik i kristider. Kanske hör ropen på varg helt enkelt till tidsandan då. Tysken Oswald Spengler brände med stor framgång rökelse över det undergångsdömda västerlandet under mellankrigstiden. Nu har han nyöversatts och det går att höra äldre statsmän sitta i radion och spekulera över om vår tid som stor (industri-) nation månne är ute nu eller huruvida Europa står i begrepp att transmogrifieras till en blindtarm på den sydostasiatiska ekonomin. Och knappt har det äntligen ihopfallna stalinistiska monstret fått en handfull jord slängt över sig, så börjar en nazism och en antisemitism som vi alla trodde var grundligt avdöd brummande röra på sig bak vår rygg.

Kanske är frågan om när västerlandet skall falla fel ställd. Tänk om vi redan har fallit? Likt innevånarna i 476 års Rom har vi bara inte märkt det än. Kanske kommer framtida historiker sitta där om en, låt oss säga, 1000 år, och förlägga Västerlandets fall till, låt oss säga, sent 1930-tal, och så kommer de att en smula medlidsamt skaka på sina huvuden åt oss, som storstilat fortfor att leva kvar ibland alla ruiner och minnen, som om nästan ingenting hade hänt.

För få ting är så bedrägliga som den mänskliga förmågan till anpassning, särskilt om den paras med vår drift till normalitet. Den verkar då vara nästan gränslös. Vi känner alla till Auschwitzkommendanten Höss som kommer hem med sin portfölj efter en körig dag i dödsfabriken, gullar en stund med barn och hund, och sedan läser dagstidningen i öronlappsfåtöljen. Och en del av ”arbetsjudarna” i förintelselägren sökte som en ren överlevnadsstrategi att bygga upp små, ytterligt bräckliga bubblor av normalitet runt sig och sina kroppar: de spelade fotboll med sina bödlar och bar under arbetet vid rampen jodphurs, pressad vit skjorta, kravatt och sammetskavaj.

Vi vänjer oss vid det mesta. Tyvärr. Utbrott av politiskt våld som för bara tio år sedan skulle ha gett världskrigsrubriker är nu förpassat till tidningarnas ordkarga sidospalter. Olika ekonomiska prognoser som låter som dödsringningar över vår välfärd noteras bara i förbigående. Kanske tror vi inte att det är någon fara, att vi inte kan ”falla” förrän vi åter igen ser ett brandrökstäckt myller av togor på våra gator. Men tyvärr: imperier faller nästan alltid i extrem ultrarapid. Varje år är det ett litet grand sämre än det föregående. Lagomt fort, så att man hinner att vänja sig. Och så småningom kommer det någon historiker och städar upp i bråten och finner på ett litet årtal som det befinns lämpligt att hänga upp ”fallet” på.

Så när föll Rom? Och när föll vi?

(Expressen, december 1992)