På påskdagen 1722, 17 dygn efter det att de seglat från Chile, nådde en holländsk expedition en avsides liggande ö i södra Stilla Havet. De döpte den efter dagen.
För holländarna, men även för generationer av efterföljande besökare, svävade länge en stämning av mysterium över Påskön. Där levde en liten folkspillra, som skrapade en mager existens ur den karga och tundraliknande ön – men hur hade de kommit dit? Ön låg isolerad, över tre tusen kilometer från närmsta land, och innevånarna hade bara små, bräckliga kanoter, som i bästa fall tog två personer. Och väl ilandstigna upptäckte holländarna att det på ön fanns mängder med kolossala stensstatyer, de största höga som femvåningshus – men hur kunde detta utfattiga samhälle ha skapat och rest dessa giganter? Och varför?
När alla besökande västerlänningar väl lyckats frigöra sig från den koloniala tankefigur, som förutsatte att en sådan remarkabel kraftutveckling på något vis måste vara inspirerad utifrån – från Sydamerika eller… från rymden! – och istället började lyssna på innevånarnas egna berättelser, så klarnade mysteriet. Samtidigt uppenbarade sig en ny, avskyvärd gåta.
Tvärtemot vad man gärna tror, så bryter samhällen sällan sönder enbart till följd av yttre tryck, i form av, säg, fientliga grannar eller ett försämrat klimat. En stor del av de samhällen som i äldre tid gått sin undergång till mötes har gjort det på grund av inre faktorer. De har helt enkelt förintat sig själva, inte sällan offer för självförvållade ekologiska katastrofer.
Just så kan även Påsköns historia komprimeras. När människorna kom dit, från Polynesien, i stora havsseglande kanoter på 400-talet e.kr., var Påskön ett grönskande paradis – klichén får ursäktas – täckt av subtropisk skog, och begåvat med det kanske rikaste fågellivet i hela Stilla Havet. Men fåglarna rotades ut, skogarna höggs ned, och jorderosionen fick skördarna att krympa samman. Råttor blev så småningom den vanligaste animaliska födan. Isoleringen blev total, då man i brist på träd inte längre kunde bygga några havsseglande kanoter. Och samhället förlorade sig långsamt i ett kaos av inbördeskrig och kannibalism.
De jättelika statyerna restes dock in i det sista. Ja, ju värre det blev, desto mer satsade man på dessa stenhuvuden. (Vilket bara skyndade på den förödande nedhuggningen, för inte minst transporterna av dem slukade enorma mängder med skog.) Bara i ett stenbrott på ön har man funnit över 300 halvfärdiga skulpturer, varav enstaka så tunga som 270 ton. Övergivna.
Som kulturgeografen Jared Diamond påpekat, är Påskön givetvis en metafor, en bild av den framtid som hotar alla samhällen som bygger på ett överutnyttjande av naturens resurser. Samtidigt är den också en fabel om ideologiskt självbedrägeri.
Stenstatyerna står för ett hyllande av de förfäder som grundade samhället, men för att fira dem hugger man ned just den skog som en gång gjort samhället möjligt. Troheten till det förflutna som ideal, föröder det som det förflutna skapat. När krisen kryper närmre övergår hyllandet i en alltmer mekanisk åkallan: de tomt stirrande statyerna blir bara fler och fler, större och större. Och Påskön blir till slut ett samhälle som förintar sig självt genom att vägra att förändras.
Det finns dock ingen anledning för oss att känna överlägsenhet. Alla civilisationer har sina fixa idéer, för vilka den är villig att offra mycket, och ibland allt – även sin egen existens. Alla tider visar upp exempel på den här förmågan att utestänga obehagligheter, och istället koncentrera sin kraft på symboler eller symbolfrågor, ting som visserligen inte gör så mycket gott, men som i alla fall får en att må gott.
Och precis som att tyngden på stenskulpturerna på Påskön står i omvänd proportion till styrkan i det samhälle som skapat dem, signalerar det uppskruvade tonläget i många nutida symbolstrider inte att mycket står på spel, utan istället det motsatta. Men vad göra? För en tid som varken kan stå ut med sina egna lyten eller med de åtgärder som krävs för att övervinna dem, återstår till slut bara att resa ännu en monolit. Och sedan hoppas på det bästa.
– Peter Englund
DN 27/3 2005
Peter Englund 