Så går åren och mordet på Olof Palme blir mer och mer något förflutet, mer och mer historia, och detta på både gott och ont. För nu har mordet börjat att mytologiseras: töjas ut till att bli en del av något större, att förvandlas till en brandgata mellan nu och då. Någon kliver fram ur skuggan under Dekorimaskylten och avlossar sin revolver… och där faller folkhemmet ned, skjutet till döds.
Det här stämmer inte. Sverige har helt visst förändrats på de här åtta åren, men jag tror inte det har något med Palmes död att göra; förklaringen till alla omskiftningarna är givetvis mycket mer sammansatta än så. Men kanske är det rätt oundvikligt att en sådan där mytologisering sker när någon så framträdande person blir mördad: människans död mer än hennes liv gör att hon inte kan dö. Det är dock inte svårt att hitta politiska journalister och andra som säger att vid tidpunkten för sin död hade Palme den viktigaste delen av sin gärning bakom sig, hans ställning i partiet höll på att försvagas och själv var han trött och närde tankar på att dra sig tillbaka. Det går kanske att göra en parallell med John Kennedy. Innan skotten i Dallas räknades han som en tämligen liten president; det enda som var monumentalt hos honom var hans kvinnoaffärer. Lee Harvey Oswald gjorde Kennedy väldigt död och väldigt, väldigt stor: för många blev Kennedy en sinnebild för Allt Som Var Bra, och hans död blev ett sätt att finna en enkel och bekväm patentförklaring till Allt Det Dåliga Som Kom Sen. ”För om inte Kennedy hade blivit mördad skulle…”
Håller inte Palme nu på att bli en sådan symbol? Jag tror det. Jag har själv skrivit om honom som ”den siste kejsaren”, en symbol för en särskild politisk epok, i vars mitt vi återfinner ett särskilt parti – socialdemokratin – och en särskild idé – det starka samhället. Men att gå från Palme som symbol för en epok till Palme som förklaring av en epok, det är en annan femma.
Som historiker är det intressant att se den begynnande mytologieringen av Palme och hans död. Den visar på ett åskådligt vis hur de stora männen vinner sin plats i historien. Länge har folket i mitt skrå kämpat mot idén att världshistorien, med Carlyles ord, ”i grund och botten ingenting annat är än historien om de stora män som levat och verkat här”. Bak det här letandet efter stora män ligger dock inte bara en banal hjältedyrkan och en spindelvävsinkrusterad historiesyn. Där finns också en oemotståndlig och djupt mänsklig drift till personifiering, alltså att identifiera en tid, en händelse eller en utveckling med de personer som syns vara dess förgrundsgestalter – och ett personifierat folkhem går förvisso att skjuta i ryggen. Om man tänker på det viset blir världen en smula mer begriplig. I alla fall känns det så.
Jag tror nog att Palme själv skulle ha tyckt illa om den här mytologiseringen. Det ligger nära till hands att se mytbildningen som en underlig spegelvändning av den demonisering som högerhatarna utsatte honom för, där han gjordes om till Sveas onda genius, som låg bak i stort sett allt ont, fult, skevt, styggt och slemt som hände i vårt land (och även bakom en del av allt ont, fult, etc, som hände i utlandet). För att attentatet skulle få verklig effekt skulle han ha behövt vara en despot, som bar allt på sina axlar och i sitt huvud. Men det var han givetvis inte. Mordet i sig ändrade därför inget.
En av de saker som står klart så här åtta år efteråt, är att händelsen har kommit att dölja personen. Det är synd. Som läget är i dag känns det som om vi faktiskt borde intressera oss mera för vad han levde för än vad han dog av.
(Expressen, februari 1994)
Peter Englund 