Minne och minnesmärken i november – ett resebrev från Berlin 2007

I Schöneberg, vid den punkt där Dudenstrasse möter bron över S-Bahn, på en liten ödetomt, granne med ett punkthus av 60-talssnitt och några prydliga kolonilotter, går det att se ett besynnerligt byggnadsverk. Det är en jättelik cylinder av grå betong, kanske tre våningar hög. För ett obestyckat öga är den helt intetsägande, men faktum är att denna massiva kloss på runt 500 ton är det enda som nu återstår av Hitlers Germania. Det var namnet på det omformade Berlin, tänkt att vara färdigbyggt år 1960, och med en kärna bestående av två jättelika paradstråk, där hemvändande arméer skulle tåga för att fira sina segrar och där kuvade mänskoflockar från när och fjär skulle vandra för att känna sin obetydlighet. Just vid Dudenstrasse skulle den ena paradchaussén, nord-syd-axeln, ha sin början, och detta i form av en 120 meter hög triumfbåge.

Den skulle likna den som går att i Paris, bara en fyra gånger större – den franska förlagan skulle lätt gå in i öppningen på den tänkta tyska skapelsen. Just den här triumfbågen var ett av Hitlers allra första hjärnspöken: redan under tidigt 20-tal skissade han på detta enorma byggnadsverk. De teckningarna användes sedan av Albert Speer när han 1938 på allvar inledde sitt arbete på att göra verklighet av vad som börjat som eskapistiska dagdrömmar hos en politisk och karriärmässig haverist. Den här triumfbågen var bara en av ett stort antal gigantiska pjäser som skulle kanta de två avenyerna, och som alla förenades av samma uppblåsta monumentalitet som den tänkta triumfbågen.

Just den här viljan till effekt är för övrigt närvarande i nära nog allt av rang som byggdes under nazisternas tid vid makten. Förvånansvärt många av deras hus har faktiskt överlevt, och man stöter då och då på dem under sina vandringar i Berlin. Även om all naziornamentik sedan länge med stor noggrannhet mejslats bort, är det ändå lätt att känna igen stilen: kantigheten, den sällsamma blandningen av neoklassicism och funkis, de nakna, rektangulära fönstren, de ofrånkomliga pilastrarna som kransar fasaderna likt aldrig avlösta vaktposter. Höjd och tyngd förenas i något som än idag förmedlar en känsla av makt, kall, orubblig.

Och som om minnena från Hitler-tiden inte vore nog, så finns där även DDR-epokens alla ofattbart fula betongkomplex och breda paradgator – realsocialistiska skrattspegelsversioner av det som en gång fantiserades fram av firma Hitler und Speer. Kanske inte underligt att en viss typ av monumentalitet är nära nog omöjlig på denna plats: spåren förskräcker i den arkitektoniska maskeradbal som kallas Berlin. Kanske inte heller underligt att de samtida monumenten ofta är påtagligt små: i motsats till alla nazistiska eller socialrealistiska skryterier är det i regel människans mått som är de nya minnesmärkenas mall.

Det är nog betecknande, att när ett riktigt STORT monument invigdes för drygt två år sedan, det över Europas mördade judar invid Brandenburger Tor, så blev det också omdebatterat. Dock måste man säga att de mänskliga måttens princip faktiskt respekteras i detta minnesverk. I motsats till traditionella monument bygger det inte sin effekt på höjd utan på yta; det förutsätter inte heller åskådaren som åskådare, som hukar imponerad inför en stapel av marmor eller kvadersten, utan kräver istället att man förirrar sig in i den labyrint av granitpelare som bygger upp denna skapelse.

Ändå är just det minnesmärket ett undantag. Monumenten är för det mesta små, diskreta. (Det mest slående exemplet är givetvis konstnären Gunter Demnigs så kallade Stolpersteine, små gatstensformade kvadrater i mässing, lagda i trottoaren där nu försvunna offer för nazismen en gång levde.) Vilket givetvis säger en del om den komplicerade relation man har till historien i ett land och en stad så överlastad av förflutenhet.

Den 9 november ställs detta på sin spets. Det är ett laddat datum i tysk historia. Den 9 november 1918 föddes Weimarrepubliken; den 9 november 1938 inträffade kristallnatten; den 9 november 1989 föll som vi alla minns muren.

”Som vi alla minns…”, ja. I Tyskland har nu en generation som aldrig upplevt muren blivit myndig. Och en ny undersökning har visat att det är lite si och så med kunskaperna om det nära förflutna bland unga tyskar. Runt en fjärdedel vet inte att DDR var en diktatur, och bara var tredje vet att det var DDR som byggde muren. Det verkar logiskt att den allt högre omsättningshastigheten vad gäller sådant som moden, idéer och former också börjat omfatta historiska kunskaper.

Den 9 november högtidlighölls på olika vis när jag var där. I hagel och snöglopp körde små knattrande Trabanter runt på specialsafari, ett antal lågmälda minnesceremonier hölls över kristallnatten – flera av dem kyrkliga – samtidigt som en speciell 3.6 meter hög stålpelare till minne av muren invigdes bland all de polerade skyskraporna på det blåskalla Potsdamer Platz.

Pelarna är intressanta. Det finns allt som allt sju av dem, utplacerade vid platser där den nu så grundligt bortstädade muren en gång stod. Pelarna själva är en blandning av minnesmärke och informationpunkt: tre sidor är rostiga, en är stålblank, och trycker man på en knapp erbjuds information på åtta språk, inklusive kinesiska.

Någon högtidlighållande av Weimarrepublikens tillkomst märkte jag ej. Besöker man den så vackert restaurerade riksdagen kan man dock uppe på vänstra sidan se en liten – just det – minnesplakett i det höga fönster där Scheidemann den 9 november förkunnade att Friedrich Ebert nu var kansler. (Samt tillade, som en ren improvisation, ett leve för ”den tyska republiken”, vilket gjorde Ebert ursinnig, för han hade fram till detta ögonblick tänkt att Tyskland skulle bli en konstitutionell monarki. Republiken blev till av en slump.)

I Berlin går det att se olika faser av det som tyskar kallar Vergangenheitsbewältigung. Den första handlar om utplånande: de värsta spåren efter den tidigare regimen raderas ut. Den andra fasen handlar om ignorerande: man struntar i det som återstår, ser det inte.

En plats där de här två faserna skär in i varandra är parken vid Humboldthain. Där stod en gång en av Berlins luftvärnstorn, enorma bunkrar i betong och stål, som under kriget rymde batterier med radarstyrda luftvärnspjäser, och som under slutstriden 1945 visade sig vara nära nog ointagliga motståndsnästen. Efter kriget lyckades man riva den som stod i Tiergarten, medan den i Humboldthain trotsade upprepade sprängningsförsök, varefter man till slut gav upp och dolde den under ett trümmerberge – alltså en samling av ruinrester. I regel vilar det förflutnas lager under våra fötter, men i ett antal tyska städer tornar de alltså upp sig över våra huvuden, som ett slags tysta och på många vis passande monument över det oerhörda – och om arkeologer någon gång får för sig att öppna dessa ziggurater av ruinspillror kommer de i dem finna allt som en gång gick att se i en modern storstad vid 1900-talets mitt – inklusive ett antal av dess innevånare. Nu åker barnen pulka längs dess ena sluttning, och går man hela vägen till den 85 meter höga toppen finner man där några tomma pjäsplatser sticka fram, graffititäckta.

Fas tre då? Den skulle man kunna säga inträder när det förflutna inte glömts, men bara tappat sin mest akuta laddning. Kanske var det denna fas jag kunde se där vid Dudenstrasse?

Betongcylindern har ett namn: Grossbelastungskörper. Den byggdes 1942 – av franska krigsfångar – som ett experiment. Berlin vilar på sand, ljus, fin sand, och Speer var osäker om den verkligen skulle hålla för den fullbordade triumfbågens kolossala tyngd. Så man göt det här provet, som alltså är svampformat, för tar man sig nära går det att se att cylindern har en stjälk som löper djupt ner i marken. Kanske skulle den också kunnat bli kärnan i ett trümmerberge, men den tiden är sedan länge förbi. Att riva den skulle ha blivit för dyrt och svårt. Så den lämnades bara. Ignorerades.

Tills idag. När jag var där var allt sly bortröjt och jättecylindern själv klädd av byggställningar, för man håller på att restaurera den. Från taket kom ljudet av hamrande tryckluftsborrar. Tanken är att anlägga ett soldäck på dess topp.

– Peter Englund
(Denna text publicerades i Axess 6/2007)