Med Pionjärplutonen i Bosnien

1.

Vi åkte långsamt, nästan krypkörde, utför den branta och slingriga skogsvägen. Genom trädridån silades ljudet av skott och detonationer. Det var nere i den nordöstra delen av Bosnien, vid Olovo, och vi hade slagit följe med folk ur en svensk pionjärpluton, en del av  den nordiska FN-bataljonen. Detta var jag tacksam över. Delvis för att vi då kunde få åka med i deras pansarvagn, en stor vitmålad Sisu; för om man skall åka något på de ibland parodiskt usla bosniska vägarna skall det vara en Sisu: den är rymlig och man kan sova nästan bekvämt i den. Men framför allt för att de som bemannade den var så prövade. Deras attityd och uppförande var präglade av det enkla bondförnuft som bara springer ur praktisk erfarenhet. ”Nu kör vi lite fortare här, för annars börjar de skjuta på oss.”

För erfarenhet hade de fått. De hade alla varit här sedan hösten. Som bataljonens rörliga resurs hade de fått åka kors och tvärs över Bosnien. De hade varit i Vares i samband med att muslimerna erövrade stan från kroaterna. En del av dem hade varit med och samlat ihop lemlästade lik efter massakern i Stupni Do. Några hade firat jul i den belägrade muslimska enklaven Srebrenica, dit de skickats för att agera livvakt åt den pepprige franske generalen Cot. De hade röjt minor lite varstans, bl.a. när flygplatsen i Tuzla skulle öppnas, och i samband med att en UNHCR-lastbil och en svensk sjukvårds-Sisu sprängdes i luften. Och nu skulle de snart få resa åter till Sverige.

När jag kom fram till Tuzla pågick roteringen som bäst. De gamla skulle åka hem och bli civila igen. De nya – en smula föraktfullt kallade ”pinkies” eller ”fasaner” – anlände för att ta de gamlas sängar, skåp och pansarfordon i besittning. Bland de som var på väg till Sverige fanns en tydlig känsla av tillfredsställelse. Den kom nog inte enbart ur insikten att de snart skulle få njuta sådant som vi i hemlandet betraktar som tämligen triviala självklarheter, såsom normala arbetstider, varma bad och hämtpizza, att de ej längre behövde vara fast  i något som en kallade för ”ett jävla skithål”, att de snart skulle få slippa att leva fångna i den besynnerliga blandning av tristess och fara som i alla tider varit soldatens medium.

Inte heller sprang den här belåtenheten bara ur det faktumet att alla faktiskt överlevt. Att ingen, mot alla odds, strukit med. För det har verkligen varit mot alla odds. Bland de andra FN-förbanden talas det om Nordbat 2 som ”The  Lucky Batallion” – turbataljonen. Alla andra har också lidit både större och allvarligare förluster än skandinaverna. Hade inte varit så att svenskarna gång på gång haft marginalerna på sin sida skulle det lätt ha kunnat ända med 10, ja 20-30 döda. Det är ohjälpligt fascinerande att lyssna när folk i bataljonen sitter och byter skräckhistorier. Och det verkar vara tillåtet att frossa en smula i dem just därför att ingen strukit med: de slutar alla tämligen lyckligt. Som berättelsen om Sisu:n vid Gradacac; den fick en fullträff av en pv-robot i ena bakluckan – men roboten var en blindgångare och detonerade inte; robot nummer två fungerade dock precis som den skulle, och förvandlade på någon sekund Sisu:n till ett förvridet och brinnande skrov av stål – men inte förrän alla i den lyckats sätta sig i säkerhet och KSP-skytten hunnit skjuta ihjäl en av eldledarna. Eller berättelsen om lastbilschauffören vars hytt träffades av splitter, som skulle ha dött om det inte varit så att den gode Guden gjort honom precis lagom kort.

Jag frågade en av pionjärerna, Ola Erlandsson, en 29 år gammal löjtnant från Johanneshov, hur han själv reagerade på att bli beskjuten. Själv var jag lite yr efter en del skottlossning, och frågade om inte han också tyckte att det faktiskt kan ge en besynnerlig kick. Han gav mig en trött blick: ”Det är ingen kick när man blir beskjuten. Man blir mest bara förbannad.”

2.

Skandinaverna har alltså haft sin beskärda del av, ja vad kallas det …  incidenter. Allt har inte handlat om beskjutning. För pionjärerna har en del av arbetet har bestått av minröjning, ett inte helt riskfritt arbete. Sisu:n körde av Mattias Mårtensson, 27-årig skogsarbetare från Strömsund. Han berättade om en gång när de rensade minor invid en bro tillsammans med några muslimska soldater.

”Vi passerade bron. Vi vet att det är stridsvagnsminor där. Vi jobbade mellan muslimernas eldställningar och serbernas. Det är precis confrontation-line. Så tittar en av de muslimska soldaterna ut på mig och Arbinius, plutonchefen. Och vi tittar ut bakom buskarna, för att, i princip, se om vi var i säkerhet, så vi inte var för nära. Så tog det 10 sekunder, då bara: booom, en stor jävla jättesmäll.”

”Så vi trodde först att han sprängt bron. Nu är bron sprängd, nu är vi fast på fel sida. Så vi körde fram sen, då såg vi folk sprang hejvilt. Så kom dom med en med bandage och sprang iväg med han. Sen börjar vi se på vägen små, små svarta tygbitar överallt. Då börjar vi tänka: han har fan hållit och pillat på med stridsvagnsminan.”

”Sen ser vi allt folk gå omkring och peka och titta. Då börjar vi också titta upp. Då har vi parkerat typ fem meter från där det smällde. Precis bredvid oss står det ett träd. När vi tittar upp hittar ena killen hela tarmarna, allt bara hängde ut, hela magen, det bara hängde. Sen hittade vi jackan ute på vägen. Sen, längst upp, när jag tittar upp, då hängde hans hand, den hittade vi längst upp där, kapad, den bara hängde och dinglade. Och huvudet, det gick dom och letade. Och efter överkroppen. Men dom hittade ju ingenting. Det fanns ingenting kvar.”

Fram till mitten av april har personal från Nordbat 2 blivit beskjutna 112 gånger. Vid 14 av dessa tillfällen har de besvarat elden. (Båda dessa siffror har växt sedan dess. Och de fortsätter att öka.) Speciellt skjutglada har de alltså inte varit – allt tal om ”the Shoot bat” till trots. Reglerna för eldöppnande är nämligen strikta.

Jag befann mig vid ett tillfälle vid en svensk postering, Tango 2, som blev utsatt för direkt artillerield. Det var några dagar efter NATO:s bombningar utanför Gorazde och den serbiska motreaktionen tog bl.a. form av artilleribeskjutning av olika mål runt och inne i den skyddade zonen runt staden Tuzla.

Tango 2 fick snabbt undsättning. Tre vitmålade danska Leopardstridsvagnar uppenbarade sig efter en tid på vägen bak posteringen i ett moln av damm. En av dem svängde gnisslande upp mot gården invid Tango 2, brakade utan prut genom ett staket, körde kull en blommande hägg så blombladen yrde genom luften, bromsade och blev så stående med den långa pipan riktad ut över dalen nedan, redo att skjuta. Uppe i den sommarblå himlen flög två blåglänsande F-16 plan fram, som ett par glittrande pilar mellan molntrasorna. De svängde runt, runt över våra huvuden, gjorde några dånande dykningar ned över de bosnienserbiska ställningarna. Efter ännu en stund följdes de av en brunfärgat amerikanskt markattackflygplan typ A-10 ”Warthog”. Även den brummade runt, långsamt. Sedan: tystnad. Leoparderna sköt ej och några bomber fälldes inte. Inte den här dagen. Orsaken var reglerna för eldöppnande. Trots ett flitigt spanande i batterikikare och riktinstrument samt en myckenhet viftande med hela händer lyckades de svenska och danska soldaterna inte lokalisera de skjutande. Och FN:s styrkor får inte öppna eld på misstanke. Dessutom får de bara ta till sina vapen för att avvärja ett pågående hot, så när serberna slutade skjuta var intet mer att göra.

Det var förresten på exakt samma plats som Nordbat och bosnienserberna drabbade samman natten till Valborgsmässoafton. Då var de sistnämnda slarviga nog att öppna eld i mörker – på grund av mynningsflamman och spårljuset är den som skjuter då lätt att upptäcka – trotsiga nog att fortsätta med sin beskjutning när FN-stridsvagnar kom på plats och som avrundning enfaldiga nog att t.o.m. beskjuta dessa – en Leopardstridsvagn är svår att slå ut och kan träffa ett mål på 3.500 meters håll med 91% sannolikhet. Resultatet blev den hittills största eldstrid som Nordbat 2 varit inblandad i. Först sedan FN-soldaterna avlossat 72 granater mot den andra sidan upphörde de att skjuta. Enligt ej bekräftade bosnienserbiska uppgifter hade de då förlorat 9 döda och 4 sårade.

Ingen från Nordbat 2 kom till skada. Inte den här gången heller. ”The Lucky Batallion.” Hur länge till?

4.

Som sagt: den här belåtenheten som både befäl och manskap visar upp kommer inte bara ur det faktumet att man gång på gång klarat sig undan allvarliga förluster. Den verkar också springa ur en känsla att man faktiskt lyckats rätt väl med sina uppgifter. Det går visst att hitta folk som känner sig mulna och missnöjda. Missnöjda över att de har sett få verkliga resultat av allt sitt slit; över att betydande delar av tjänsten har känts rätt meningslös – ”enskild soldats väntan” som någon säger; över att de ej har lyckats stävja de plundringar och de etniska rensningar som alla sidor gör sig skyldiga till. Ändå står det klart att bataljonen som helhet klarat det hela bra. Oväntat bra. För när Nordbat 2 stod i begrepp att marschera ned till Bosnien fanns det bedömare som menade att detta inte skulle vägen. Alla insåg fuller väl att uppdraget skulle bli ovanligt svårt, och vissa trodde att en bataljon bemannad med värnpliktiga inte skulle klara av detta; för detta skulle behövas väl drillade yrkessoldater av den typ som fransmän och britter kunde sätta in. Nu går det att konstatera att det gått över förväntan. Chefen för FN-styrkorna i Bosnien, den brittiske generallöjtnanten sir Michael Rose, har tillochmed kallat Nordbat 2 för sin bästa bataljon – och detta i konkurrens med förstklassiga brittiska förband som ”The Coldstream Guards”.

Vad är förklaringen?

En av orsakerna till detta är att man fått verka i ett område, nordöstra Bosnien, som i alla fall hittills varit jämförelsevis stabilt både politiskt och militärt. (Men vem vet vad som just nu är på gång runt Brcko?) En annan del av förklaringen är nog svenskarnas taktiska uppträdande ute på fältet. De är mer synliga än många andra. Britterna har få men stora och tungt befästa bataljonsläger, dit deras förband drar sig när mörkret faller – lite granna som de gjorde redan under Boerkriget. Svenskarna är betydligt mer utspridda: de bor i små kompaniläger, och dessutom har de upprättat en rad posteringar ute på landsbygden, posteringar som är bemannade natt och dag.

Något som har gjort de svenska soldaterna populära bland civilbefolkningen är att de, i motsats till vissa andra kontingenter, hållit sig borta från svarta börshandeln. Tidvis har det varit brist på det mesta här i Bosnien, och allt från mat till diesel har bara gått att uppbringa till rena fantasipriser: så kostade 1 kilo kaffe ett tag 120 DM, alltså runt 400 kronor. I det läget har det varit frestande för särskilt de uselt betalda styrkorna från öststaterna att sälja vidare en del av sitt underhåll på den civila marknaden. Svinnet maskeras med kreativ bokföring som egen förbrukning. (Bland annat berättas det att den ukrainska kontingenten utav någon outgrundlig anledning förbrukar tre gånger så mycket diesel som alla andra.)

5.

Det finns dock ytterligare en faktor som är något svårare att fånga, men som är desto viktigare. Det har med människorna att göra.

Många av de brittiska och franska yrkessoldaterna är utan tvekan utmärkta krigare. Problemet är bara att de inte sällan närmat sig FN-uppdraget som sådana, alltså som om det handlade om en ren krigsuppgift. Reflexmässigt vill de ha en fiende att beskjuta, bekämpa och betvinga, och när en sådan inte har stått att uppbringa har de blivit en smula förvirrade. Som professionella militärer är också många av dem professionellt aggressiva – de brittiska förbanden ÄR imponerande, men man får ibland känslan av att ha att göra med fotbollshuliganer i uniform. Och Bosnien är inget som de har valt. För dem är uppdraget där bara ännu en kommendering i raden.

Detta i motsats till svenskarna. De är alla frivilliga. Hos dem finns därför ett engagemang inför uppgiften som ofta saknas hos andra länders yrkessoldater. Vi skall dock inte överskatta svenskarnas idealism. Bara en enda gång hörde jag någon anföra humanitära skäl som orsak till varför han valt att göra FN-tjänst i Bosnien; den vanligaste drivkraften verkar istället vara en väl ihopkokt blandning av 60% arbetslöshet och 40% äventyrslust. Men det faktumet att manskapet och det lägre befälet faktiskt alla är värnpliktiga, med icke-uniformerade arbeten och civila identiteter, gör dem nog ändå sällsynt lämpade för denna fredsbevarande uppgift.

Ta till exempel vår förare Mattias Mårtensson. Han såg i förstone rätt skräckinjagande ut, med sitt snaggade hår, AK-5:a och övrigt militärt tingeltangel. Men så lade jag märke till något som dinglade på hans grönbruna skyddsväst. Det var alltså ett par stickade babyskor. Kontrasten var sublim. Lite av den här föreningen av oförenligheter har också karaktäriserat FN-svenskarnas uppträdande. De är alls inga mjukisar, utan söker uppträda fast: skjuter någon på dem skjuter de tillbaka. Samtidigt har det gått att se svenskar som med stor möda bär ut magra och skakande byrackor ur sina läger, bara för att slippa få skjuta dem (ordern är att hundarna skall dödas saklöst när de påträffas: orsaken är bl.a. att det förekommit fall av rabies) Svenskarna saknar alltså i regel yrkessoldaternas väl inlärda aggressivitet. De är smidigare, mer resonabla och fungerar därför bättre i många situationer. Jag hade möjlighet att iaktta Mårtensson lite närmare, när vi en dag blev fasttagna i en muslimsk vägspärr. Han lämnade vapen och hjälm i vagnen och började på ett mycket avspänt vis prata oss ur knipan. Inga hot. Inget buller. Leenden och handslag. ”Hur står det till?”

Jag talade senare med en kroatisk kvinna som varit på plats i Vares i samband med striderna i höstas. Hon hade också tagit intryck av svenskarna. ”Då såg jag bland annat några av dem eskortera en kvinna och två barn över en gata, trots krypskyttarna, som satte dem själva i direkt livsfara”.

”De anses vara uppriktiga, de bryr sig, de är äkta. Det är nog det som gör att de lyckats upprätthålla rätt goda relationer med alla inblandade parter. Alla, även serber, uppskattar äkta personer.”

6.

Att de svenska soldaterna alla har civila arbeten märks också. Det är av rätt stor betydelse. De brittiska soldaterna har i många fall inte gjort annat än burit sitt automatgevär sedan sena tonåren. Så de kan sin infanteridrill. Utanför det är de inte sällan rörande hjälplösa. Även de banalaste problem vad gäller t.ex. fordonen, elektriciteten eller toaletterna kräver insatser av särskilt utbildade specialister. Deras läger bär inte sällan syn för sägen. Precis som svenskarna bor de i stora övergivna industrilokaler eller liknande. Fastän de varit på plats längre än svenskarna har litet eller inget hänt med de brittiska lägren. De är högst funktionella men mycket kala. Förutom de klungor med förbuds- och varningsskyltar som sitter upptejpade överallt finns få förbättringar. På ett ställe såg jag ett knippe spånplattor som omslöt en TV och ett par söndersuttna soffor som fösts ihop på det grova betonggolvet. Det var allt.

I Nordbat 2 ordnar soldaterna mycket mer själva. I varje pluton finns det alltid någon som begriper sig på motorer, likström eller rörmokeri, alltid någon snickare. Folk vet hur man lagar och bygger och ordnar. Och de gör det. Pionjärerna har ett eget skyddsrum i hörnet av den f.d. containerfabrik som nu hyser FN-svenskarna i Tuzla. Eller rättare: det började väl som ett skyddsrum. De har snickrat vidare på det så att det nu förvandlats till något som liknar en blandning av en bastu och, ja, en lönnkrog. Träpanel på väggar och tak. Krigsbyten och tagna vapen uppspikade. Foton. Bänkar och bord. En piltavla. I ett hörn en befriad jukebox fylld med obegripliga jugoslaviska schlagers. Och en stereo. Och en bardisk.

För mig står den där bardisken och allt det andra som en symbol för deras energi och kunskap, något som till en stor grad sprungit ur deras andra, civila liv; det står också för en vilja att inte förlora det civila livet ur sikte, att inte låta sig förhärdas. Där är nog en del av förklaringen till varför de faktiskt klarade av det så väl, alla eländiga omständigheter till trots.

7.

Strax innan jag lämnar Tuzla pratar jag med en annan av pionjärerna, Göran Forsberg. Han är 27 år, rörmokare i det civila. Han är lite otålig. Han vill hem. Men serberna har igen skjutit med artilleri på flygplatsen i Tuzla, så den är stängd. Och flyget till Sverige är inställt tills vidare.

”Det skall bli jävligt skönt. Bara detta med att få tillgång till en vanlig toalett. Eller att kunna bära flera olika sorters kläder – det kommer att bli svårt att välja. Eller det att man kan lyssna på precis den musik man vill, det kommer att bli fantastiskt.” Finns det då inga problem med att vända hem till Sverige efter ett halvår i krigets Bosnien? ”Det kommer ju bli en jävla omställning, detta att gå från att leva så tätt tillsammans med en rad andra till tystnaden i lägenheten. Sedan är det förstås det där med alla frågorna från folk i omgivningen.” Något arbete har han inte. Av pionjärplutonens 43 man är det bara 8 som har jobb som väntar på dem när de kommer hem.
– Peter Englund
Expressen April 1994