Massakern i Song My

För mig var resan till Song My ett slags pilgrimsfärd, antar jag. Jag och många andra födda i slutet av 50-talet var 68:ornas småsyskon: vi tilläts vara med, dela deras förhoppningar, dela deras villor. Bara en tondöv kunde redan då undgå att lägga märke till att bak en del av engagemanget för Vietnams sak fanns en klang av styltig och självbelåten dogmatism. Men vreden, den var alldeles äkta. Som när massakern i Song My blev avslöjad.

Nyheten om den händelsen sprängde en gång för alla de propagandamyter som de styrande i USA med stor möda vävt runt sitt krig i Sydostasien. Om de amerikanska trupperna var där för att hjälpa ett folk ”utsatt för kommunistisk aggression” hur kom det sig då att ett av deras förband den 19 mars 1968 fann det nödvändigt att gå in i en by i mellersta Sydvietnam och mörda 502 obeväpnade civilpersoner, däribland 60 åldringar, 182 kvinnor och 56 spädbarn? Bilderna från Song My förseglade USA:s politiska och moraliska bankrutt i Vietnam, och hjälpte på så vis till att faktiskt avgöra kriget.

Vägen till Song My går via huvudväg 1 till Quang Ngai, ännu en av dessa små provinshuvudstäder sammanställda av damm, korrugerad plåt, hundar som sover i skuggan, mopeder och människor, människor. Där viker man av på väg 521, en usel ursäkt till trafikled, som monsunregn och översvämningar spolat sönder. Landskapet är rätt kuperat och skogigt, men hela tiden passerar man småbyar: små öar av låga hus och höga, mörkgröna träd, omgivna av ilsket ljusgröna risfält genomkorsade av ett glest spindelnät av breda jordstigar som förbinder klungorna av hus med varandra. Så ser det ut idag. Så såg det ut den där morgonen i mars 1968.

Soldaterna kom dock inte längs den ojämna vägen. De kom, som sig bör, med helikopter. Och klockan var halv åtta.

Människorna i Song My är bönder. Den där morgonen befann sig många redan ute på fälten. En av dem var Dô Phi, när jag talade med honom en man på några och sextio med gråsprängt hår och smal haka, iförd shorts och piratkopierad Lacostetröja. Tonlöst och utan gester berättade han. Först hade han bara hört ljudet av helikoptrar som flög runt, runt för att sedan landa. Sedan kom ljudet av skottlossning. Då avbröt han och hans fru arbetet och sprang bort. Först framåt kvällen vågade de sig tillbaka, rädda och oroliga, för kvar i byn hade de lämnat sin sjuåriga dotter Thi Hâng och sina två pojkar Bá och Cu, fem respektive fyra år gamla. Då var allt för sent.

De som utförde massakern var soldater från kompani C, 11 Brigaden, Americal divisionen. När allt avslöjades blev denna grupp analyserad tvärs och ändelångs, för det framstod i förstone som en obegriplighet, detta hur unga män, vissa fortfarande i sina tonår, uppfödda på demokrati, doktor Spock, äppelpaj, Lucy Show och Rolling Stones kunde förinta, bokstavligen talat förinta, en hel by med oskyldiga, och detta med hjälp av metoder och tankesätt som deras fäder en gång bekämpade och ögonskenligen besegrade i det andra världskriget.

Men obegripligt är det ej. Bara svårt att ta till sig. För det verkar som om många, alltför många, kanske de flesta kan fås att begå mord och övergrepp, bara nog många fasansfulla ”om” trängs ihop på en nog liten yta. Men, och detta är ett viktigt men, inte alla. Det finns ingen automatik i detta. Inget är förutbestämt. Det som skedde i Song My form var kulmen på något som börjat tyst och krypande, en långsam lavin som efterhand vann kraft och fart och till slut nådde sin logiska kulmen under fyra förmiddagstimmar den 16 mars.

Kompaniet var ett bland många, ett tvärsnitt av amerikansk ungdom, ett medelvärde av normalitet. Så kan man nämna chefen för andra plutonen, en liten typ vid namn Calley, en man med stabil familjebakgrund, och barndom utan antydan till psykologiskt gnissel, en man utan egenskaper, som saknade både problem och talanger till den grad att han nästan framstod som en nullitet, enrollerad mest av en slump. Tecknen som pekar fram mot katastrofen dyker upp först sedan förbandet i november 1967 kommit till Vietnam. Asien var en chock för dem, kulturen, klimatet, människorna. Bland annat Calley var rädd för vietnameserna och bland soldaterna byggde han och kompanichefen Medina framgångsrikt upp en stämning av fientlig misstänksamhet mot alla civila. Soldaterna var också oförberedda på det krig som väntade dem. Gång på gång deltog de i mödosamma och oändligt frusterande marscher genom djungeln och över risfälten, på jakt efter en fiende som alltid gäckade dem. Utan att riktigt ha varit i strid en enda gång hade de ändå börjat lida förluster. Detta på grund av gerillans minor – bara två dagar före kompaniet gick in i Song My hade en av kompaniets populäraste befäl, sergeanten Cox, bokstavligen talats sprängts i småbitar mitt framför ögonen på soldaterna, och två av de närstående hade blivit illa stympade. Till frustrationen lades nu vrede.

Så vandrade de under några månader, steg för steg ned i avgrunden. Först började de i sin ilska att döda tillfångatagna gerillasoldater. Sedan dödades också fångar som man trodde var gerillasoldater. Sedan började man gå löst på alla fångar, även om de som bevisligen inte var soldater. Till sist var även civila, vilka civila som helst, lovligt byte. För, som en av soldaterna sade efteråt, ”det var ingen skillnad mellan fienden och de civila”. Officiellt var det straffbart att döda ej stridande. I praktiken var det ingen som brydde sig om morden, eller om de allt vanligare våldtäkterna. Moralen förföll.

Här någonstans finns katastrofens genetiska kod. I kriget, i det sätt som de amerikanska makthavarna hade valt att föra det. Med hjälp av bomberna och den ofantliga och ofta urskiljningslöst brukade eldkraften sparade man amerikanska liv till priset av vietnamesiska. Att oskyldiga skulle stryka med ansågs vara beklagligt men tyvärr mer eller mindre oundvikligt, och befälhavarna lade därför allt mindre vikt vid frågan hur man skulle undvika civila förluster. Och nere på fältet, bland de pressade fotsoldaterna, blev den här nonchalansen förvandlad till likgiltighet.

På ordergivningen kvällen innan attacken mot Song My hade kompanichefen Medina sagt att det fanns beväpnade fiendesoldater i byn, ja av de som fanns i byn vid denna tidpunkt tillhörde sannolikt alla FNL. Och detta gerillafäste skulle förstöras. Och när man ryckte fram skulle inga fiender lämnas kvar levande bak kompaniets rygg. Vad som skulle göras med de civila sas uppenbarligen inte rakt ut. Men budskapet stod ändå klart för de flesta.

Det började på en gång som soldaterna strömmade ut ur helikoptrarna.

Människorna i Song My var i förstone helt ovetande om vad som väntade. En bonde som arbetade i närheten av de bullrande flygmaskinerna, reste sig upp, vinkade med armarna. En salva från en kulspruta fällde honom. Soldaterna var rädda, adrenalinstinna. De trodde sig vara på väg in i sin första riktiga strid. Nu skulle de ge igen. Byborna närmast började nu springa. Soldaterna sköt reflexmässigt efter dem, fast en av dem var en kvinna med ett barn i famnen. De var så upphetsade att det tog ett tag innan de märkte att det inte var någon som sköt tillbaka. Det fanns ingen gerilla i Song My.

Soldaterna fortsatte in bland husen och träden. Plutonerna skiljdes från varandra, bröts upp i grupper, som i sin tur förvandlades till isolerade små knutar av män som letade sig fram förbi buskridåer, genom trädgårdar, över stängsel, in i hus. Det var nu slakten började. Ingen såg allt. Kvar återstår bara bilder och episoder.

Först kommer något som liknar förhör med bybor som släpas fram ur hus och skyddsrum. Förhören övergår i misshandel. Misshandel övergår i tortyr. Tortyr ändar i mord.

Det är slående hur ryckigt och osammanhängade skeendet är och hur olika soldaterna reagerar. Några ser på, äcklade eller i chock eller bara tyst. Andra nöjer sig med att gå löst på saker, på djur: någon jagar en anka med bajonett, en annan skjuter en gris; en grupp på tio, femton soldater står och pumpar in en ström av kulor i en ko, tills den tippar omkull; en gammal gumma kikar i den stunden fram bak en buske, och som på ett kommando vänder de sina vapen mot kvinnan och skjuter; kvinnans kropp slås i bitar av höghastighetskulorna; ”man kunde se benstycken flyga i luften, bit på bit”. Vissa tar del i slakten med något som liknar entusiasm, skriker, hojtar, tillochmed skrattar; någon försöker byta till sig en automatkarbin – hans egen M-79:a går bara är användbar för att skjuta iväg granater – så att han själv kan få ta del i mördadet; han sliter till sig en M-16 och skjuter en av bönderna i huvudet; mannen faller tungt omkull i en sky av röda blodstänk, hans hjärna skvalpar ut på marken från den äggskalsspräckta huvudet; en av de närstående soldaterna börjar att kräkas. De flesta som deltar gör det utan att visa vad de känner; de vandrar runt, skjuter metodiskt på alla vietnameser som visar sig; en soldat öppnar eld på 25 meters håll mot en ung kvinna med ett barn i famnen: en kula sliter bort delar av ansiktet på barnet, en annan klipper av kvinnans ena arm, som dock hänger kvar, dinglade i en remsa hud; hon springer in i en hydda och någon ropar ut en order att följa efter och döda henne.

En del tar tillfället i akt för annat. En soldat hejdar en kvinna som kommer gående med ett barn; han sätter sitt gevär mot barnets huvud, drar ned sina byxor och tvingar kvinnan att suga hans kuk. Här och var pågår våldtäkter, enskilt eller i grupp. Oftast mördas kvinnorna eller flickorna direkt efteråt, vid åtminstone ett tillfälle genom att en automatkarbin avfyras inne i skötet på offret. I en liten klunga med kvinnor och barn som står vid några silkesträd ansätts en ung kvinna i svarta pyjamaskläder av två soldater; de river upp hennes blus, tar henne på brösten; hon tar sig fri, och med en liten pojke på armen börjar hon knäppa igen blusen. I den sekunden tar en förbipasserande arméfotograf en bild; sekunderna efteråt börjar skotten falla.

Jag letade rätt på platsen. Den ligger ungefär mitt inne i Tu Cung. Den dammiga byvägen löper fram genom ett valv av grönska. Och där står träden, bara högre och grövre. I barken, runt två meter upp, gick det att se ärr i barken efter läkta kulhål. Lite försiktigt visade jag bilden för Le Thi Huynh, en av dessa allvarliga, äldre vietnamesiska kvinnor som – för att låna Graham Greenes ord – ”i sina ansiktens linjer bär ödet där andra bär det på handflatan”. Hon nickade. Hon var med. Började så tala tyst, med pauser. Den unga kvinnan som knäpper blusen var hennes svägerska, och pojken i kvinnans famn var Do Hat, hennes 5-årige son. Hon berättade att de var 17 personer som gömt sig i ett skyddsrum, men blivit framropade. Hon hamnade längst bak i gruppen tillsammans med sin tremånaders baby. ”Det var fem soldater. De stod nära, bara på någon meters håll, när de sköt.” Hon måttade med armarna. ”De siktade högt, mot huvudena”. Paus. Tyst. Några blekgula blommor från träden föll knäppande ned på marken. ”Jag stod längst bak, blev bara lätt sårad i huvudet. Jag föll ihop, tryckte babyn mot min mage, höll igen hans näsa och mun så att han inte kunde skrika.” Paus. ”De andras kroppar ramlade över oss och vi blev översköljda av blod. Soldaterna trodde att vi var döda.” På en annan av fotografens bilder ser man några av de dräpta, bland annat Do Hat. Hans käke har helt sprängts bort och överkäkens valv av blodstrimmiga, vita tänder lyser mot åskådaren. Den bilden visade jag henne inte.

Några få soldater spjärnade emot. Någon förbinder sårade vietnameser han finner. Ett par andra smusslar undan levande och låter dem fly. Andra nekar rakt av att skjuta kvinnor och barn, gråter eller vandrar illamående och bedrövade bort från slakten, försöker undvika att se på de trasiga kropparna. En amerikansk helikopterpilot som såg mördandet ovanifrån blir fullständigt rasande, landar och lyckas under vapenhot mot sina egna rädda några bybor. Här och var utför soldater sådant som de själva vill se som barmhärtighetsmord: inte långt från silkesträdet stöter några soldater ihop med en 5-årig pojke, som möter dem med en förbryllad blick, som om han ville säga: ”Varför? Vad är det jag har gjort?”. Gossens näsa är bortskjuten och hans vänstra hand likaså, och han blöder ymnigt från den fransiga stumpen. En av soldaterna lånar en automatkarbin, kliver fram till pojken, vänder bort ansiktet så att han inte skall se; sedan smäller tre skott.

Finalen ägde rum i Tu Cungs östra utkant.

Där hade soldaterna samlat kanske uppåt etthundra bybor i närheten av ett djupt bevattningsdike. Efter ett patetiskt försök till förhör av en buddistisk präst gav plutonchefen Calley order att alla skulle dödas. De skrikande människorna drevs ned i diket. Några hoppade ned själva. Andra försökte förtvivlat klättra upp igen. Några satt uppgivet hukande vid dikeskanten och väntade gråtande på det som de visste skulle komma.

En av människorna i diket var en sjuårig flicka, Thi, dotter till Dô Phi, den man som börjat dagen ute på fälten. Tidigare hade Thi blivit upplockad av en ung kvinna, som bar flickan hårt i sin famn som vore hon hennes egen dotter (tanken var att soldaterna skulle tveka våldta en mor med barn). Sjuåringens två bröder Bá och Cu var vid det här laget redan döda. De hade försökt springa undan, men 4-åringen Cu hade träffats av en kula och blivit liggande på en väg. Den äldre Bá hade kommit i säkerhet då han hörde sin lillebrors rop på hjälp. Därför rusade han tillbaka på vägen, försökte skydda Cu genom att täcka honom med sin egen kropp. Soldater sköt ihjäl dem där de låg. Arméfotografen fångade deras sista sekunder i livet: Ba ser rakt in i kameran och i hans ögon syns mer av vrede än av skräck.

Nu är Thi en 32 år gammal trebarnsmor, och hon bor fortfarande i Tu Cung, som sina föräldrar en bonde: hennes händer var grova och märkta av hårt arbete, naglarna slitna och spruckna – samtidigt: hennes rishatt hade ett band av siden, och när hon förstod att vi ville fotografera henne ville hon genast byta blus. Hennes bilder från det som skedde i diket är vaga. En av de saker hon minns tydligt är längden på soldaternas vapen.

Amerikaner har dock beskrivit scenen. Först börjar Calley och en av soldaterna skjuta in i den svallande, ylande massan av människor. En av gruppcheferna knuffar fram flera av sina män, i akt och mening att forma en skyttelinje invid diket. Allt fler soldater öppnar eld. En ström av kulor piskar fram och tillbaka över kropparna, som slits sönder: i luften ovanför diket sprättar hundratals virvlande bitar av kött, ben och blodklibbiga hårtestar. Några handgranater kastas ned i vimlet av armar och ben och huvudskålar. Så blir det tyst. Ingen verkar längre röra sig i diket. Då kravlar en liten tvååring pojke fram, upp ur den gråröda röran. Han är nedblodad från topp till tå men mirakulöst nog oskadd. Gossen börjar springa bort mot husen. Efter en kort paus rusar Calley själv efter den lille, bär honom tillbaka till diket, skjuter honom.

Thi låg vid den här tidpunkten nere i diket, nedsölad men oskadd under ett skyddande täcke av rivna kroppar. Senare kastades kropparna efter hennes två bröder ned i samma dike. Det var där som Dô Phi fann dem på kvällen. De hade blivit skjutna i huvudet.

Thi följde mig tillbaka till platsen. Där ligger nu ett museum, lite statyer och minnesstenar. Husen har inte byggts upp igen: bara husgrunderna avtecknar sig under ett täcke gräs, här och var punkterat av framskjutande tegelstenar eller gnisslande porslinskärvor. Ett av husgrunderna visar var familjens hem låg 1968, och när hennes blick nådde dit drogs liksom en slöja över hennes ansikte. ”Så vackert det har blivit!” sade hon, pekade på fikonträdet invid grunden. Så började hon gråta, mycket stilla och tyst. Jag förmådde inte fråga något mer, grep lite tafatt efter hennes hand, men hon var redan på väg mot diket, som skar som ett brunt sår genom grönskan. Jag gick fram och tittade ned på det stillastående vattnet, där några nedfallna kokosnötter stack upp som svartade huvudskallar.

Det dröjde nästan ett år innan nyheten om massakern nådde ut över världen. Vid det laget hade den amerikanska armén själva inlett en rättslig undersökning av fallet. Bara fyra soldater kom någonsin att ställas inför rätta. Bara en enda blev dömd. Det var William Laws Calley. Han satt tre dagar i fängelse. Sedan sattes han i husarrest i sin egen lägenhet i Fort Benning, för att senare bli benådad. Nu arbetar han som juvelerare i Columbus, Ohio.

Vi lämnade Song My. Det hade blivit eftermiddag, men solen var fortfarande stark och het. Jag kände mig liksom innesluten i en bubbla av förtvivlan. Det var väl för att söka egen tröst, antar jag, som jag satt där och ville tro, nej tror, att i ljuset vilar Gud, och att Gud med stort tålamod väntar på Calley och att i Guds famn finns Bá, Cu, Do Hat och alla de andra. Och deras sår är sedan länge är läkta.

(Tidningen Vi, våren 1995)