Ledde mordet på Olof Palme till ett epokskifte?

Än en gång har årsdagen för mordet på Olof Palme kommit och gått, och än en gång har de rituella minnesdanserna uppförts i olika media. Det är dock som om den ursprungliga chocken nu börjat klinga av till den grad att det enda sättet att skapa kontakt med den känslan är genom att kräma på med stora, feta ord. Ni vet, ”Sverige förändrades för alltid – idyllen raserades över en natt – vårt land blev sämre, kallare, våldsammare – slutet på välfärdsstatens epok”, etc, mm, osv. Och alla konspirationstomtarna med Lars Borgnäs i spetsen vaknar upp och kommer där tisse-tisse-tiss-tassande med de gamla vanliga misstänkta, alltså hela polisen, halva armén, en betydande del av hemvärnet samt en bonde bosatt utanför Simrishamn.

Men medan det nu går att förnimma en viss leda över konspirationsteoretikernas alla krumbukter och indiska reptrick, så är det uppenbart att idén om mordet som en avgörande händelse i Sveriges historia faktiskt börjat slå rot. Jag finner detta olyckligt. Helt enkelt för att det inte är sant.

Inte så att Sverige ej förändrats på de tjugo år som gått sedan mordet. Tvärtom: även om mycket är sig likt till det yttre, har vårt land har genomgått ett kolossalt skifte sedan mitten av 80-talet: öppnandet av gränserna mot Europa, omstöpningen av den offentliga sektorn, uppluckringen av neutralitetspolitiken, och så vidare. (Mycket verkar bevisa att Ovidius hade rätt: allt förändras, inget försvinner.) Frågan är bara vad dessa omdaningar egentligen har för koppling till mordet? Ingen, menar jag. Det vi står inför är istället i bästa fall en optisk villa, i värsta en medveten mytologisering av det förflutna.

När jag läste A-kursen i historia utsattes vi för en metodövning som handlade om sambandet mellan två empiriskt väl säkerställda fenomen i en trakt i Skåne: antalet häckande storkar samt antalet födda barn: när det ena ökade, ökade också det andra. Kunde vi av detta också dra slutsatsen att det var storken som kom med dessa nya telningar? Nej, givetvis inte. Den enkla poängen var, att bara för att två fenomen är samtidiga så behöver de inte ha något med varandra att göra.

I fallet med mytologiseringen av Olof Palme och hans död, tror jag att tankefelen är flera. I botten finns vår längtan efter symmetri; och då inte bara den som säger att då offret var stort, så måste också den som fäller honom vara det, utan även den som får oss att tro att bara för att en händelse skakar oss djupt, så måste också denna händelse få effekt i verkliga livet. Och det är givetvis ett mått på vår chock om vi säger att med mordet nådde en hel epok sitt slut. Att det sedan är ungefär lika sant som att det är storken som kommer med barnen i Södra Skåne, det spelar ingen roll. Idén är svåremotståndlig då den skänker mening – låt vara negativ sådan – åt ett nationellt trauma.

Det är också detta som gör att vi troligtvis under överskådliga tid kommer att få släpas med olika stolliga konspirationsteorier; nämligen att om det är sant att störtandet av det varma, oskuldsfulla folkhemmet inleddes där på Sveavägen, så KAN det inte vara ett resultat av en ensam, drogad galning, särskilt inte en som tog miste, för hur stabilt var detta folkhem egentligen om det kunde bringas på fall av något så slumpartat?

I någon mening handlar det om historia för dummies. Att diskutera förändringen i hela dess komplexitet, att säga å ena sidan, å andra sidan, att undersöka, verkligen undersöka, att väga faktorer för och mot – globaliseringen, murens fall, de nya teknologierna, etc -, det är krävande, svårt och tidsödande. Dessutom kommer alla sådana diskussioner fräta en smula på guldåldersmyten, och ofelbart beröra problem och svagheter som fanns i det land vi levde i före 1986 års syndafall. Strunt i att en sådan ihärdig och tung genomlysning av både då- och nuvarande bekymmer skulle göra oss mer rustade att hantera dem som vi kommer att möta i framtiden. Nej-nej, då är det mycket enklare att hänga upp allt på personifikationens lilla spik, den som säger att Stora Män Bygger Landet, och när de försvinner försvinner landet med dem.

– Peter Englund
DN, 12 mars 2006