”Javisst, det är ju eliten som skolas till makt”. Det klickade till i huvudet på mig. Det var ett antal år sedan, och jag satt upptagen med en bråte gamla aristokratiska och kungliga utbildningsplaner. Många ämnen föll sig naturliga: retoriken, geografin, matematiken, språken självklart. Dock kunde jag ej begripa varför forna tiders härskare lade ned så kolossalt mycket tid på att läsa historia. Det syntes mig, tja, sympatiskt: bildat perspektiv på livet och utvecklingen och allt det där.
Så slog det mig. Det handlade inte om anläggandet av något finkulturellt smink. Det var istället ett sätt att snabbt lära sig härskandets tidlösa villkor. Det är därför som Europas eliter länge var så förtjusta i historiska studier. Det var också därför som olika radikala och demokratiska rörelser under 1800-talet lade så stor vikt vid det historiska, och då inte bara som alternativa bilder och motvalls teorier, men även i form av handfast kunskap i maktens mekanik, hittills en exklusiv egendom för de styrande, men nu givna, nej utsmugglade, till de som ingen makt hade. Det var folkbildningens tid. Det var då det.
Nyligen satt jag med en vän, som arbetar på en historisk institution vid ett av våra äldsta universitet. Han sköt upp glasögonen i pannan, lutade sig tillbaka i sin stol och pustade bekymrat. Orsaken? De senaste åren har antalet underkännanden på grundkursen i historia ökat på ett förbluffande vis. Vid institutionen är de vana vid en rätt stadig siffra. Procenten underkända har i stort sett legat still i årtionden, ungefär strax under 10%. Det samma kan sägas om andelen högpresterande studenter, som utgjort en ungefär lika stor andel. En riktig ”klockkurva” med andra ord.
Inte så längre. På hans institution har andelen underkända tredubblats bara på ett par år. Och detta är trots att tentorna rättas mer generöst nuförtiden, då staten bölar på ”genomströmning” och då varje fallerad student innebär att institutionen i fråga får sig ett litet stingande rapp med budgetpiskan. Det handlar inte heller om något isolerat fenomen, utan trenden har gått att se i hela riket. Och vilka studenter tror ni har de klart största problemen. Just det, de blivande lärarna. Ni ser själva den onda cirkeln ta kropp.
Avvikelsen går inte att förklara bort med ändrade antagningsregler. Inte heller med nedgången i antalet sökande studenter. (Under lågkonjunkturen läste en massa människor lite halvhjärtat på universitetet, i brist på vettigare göra, men nu, när det är lättare att få jobb, borde rimligtvis andelen högmotiverade ha ökat bland studenterna.) Så vad handlar det om? Skolan. Särskilt den nya gymnasieskolan.
Min vän tycker sig se ett mönster: ”Det är så kallat vanligt folks barn som har de största problemen”. Jag tycker själv att det stämmer. Nedskärningarna är en del av förklaringen. Men dessutom har skolan under decennier varit övningsfält för karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det allra senaste flummet. Och offren har varit ”vanligt folks barn”. Alldeles nyss fick vi svart på vitt att krisen i skolan fördjupats: nu underkänns var fjärde elev. De som kommer från studievana hem, hem där orden och böckerna och studerandet är en självklarhet, de klarar sig alltid.
Detta visar sig också på universitetet. För medan antalet underkända rakar i höjden ligger andelen högpresterande intressant nog kvar på ungefär samma nivå som förr. Den socialdemokratiska politik som har syftat till att minska den sociala snedrekryteringen har istället förstärkt den. Den socialdemokratiska politik som har syftat till att minska utslagningen har istället ökat den. Och den ytterst ansvariga för hela denna förfärliga utveckling är skolminister Ingegerd Wernersson. Hon borde skämmas.
Klockevarvet har fullbordas. Den där ökända historielösheten som så många så länge har talat kring, tjatat om, varnat för, hotat med, är inte längre ett hot. Den har infunnit sig. Den är här nu. Godda, godda. Inte alla är väl purkna över det. Vi kan vara säkra på att det här raset i historiska kunskaper kommer att ge framtida politiker skäl att avlossa vågor med nya, applådvänliga upplysningskampanjer. Och eliten får ha sina historiska kunskaper i fred, samtidigt som folket skolas i menings- och maktlöshet.
– Peter Englund
DN 24 januari 2001
Peter Englund 