Kring uppkomsten av det fredliga Sverige

Det har varit en god tid för storsvenska moraliteter. Först kom högtidlighållandet av det Andra världskrigets slut. Sverige, ett av dessa länder som ställt sig neutralt i kampen mot nazismen, kraschade ändå glatt in på festen, utan att blygas. Snarare tvärtom. Statsministern lät nämligen höra självsäkra ljud om vårt land som Ett Föredöme: har vi inte haft fred i 200 år? Krig är ju dumt. Men tror han på detta själv? Menar han verkligen att det faktum att vi stod utanför var resultatet av en idealistiskt motiverad viljehandling – i verkligheten berodde det ju på en kombination av tur, geografisk slump och ett synnerligen böjligt ryggbast i förhållande till Hitler.

När sedan hundraårsminnet av den svensk-norska unionsupplösningen firades var det dags igen. Om världen ändå kunde lära sig av oss! Stater kan brytas upp utan allt våld. Krig är ju dumt. Som om unionen var något slags skandinaviskt Jugoslavien, medan det från första början varit ett tomt och poänglöst skrivbordsprojekt, som mest angick kungahuset och som kunde upplösas över en natt utan märkbara följder för de inblandade.

Den här idén om Sverige som ett Särskilt Fredligt Land är rätt ny. Den skapades i mellankrigstiden av socialdemokrater och liberaler, och dess måltavla var framför allt den höger som arbetat så intensivt för att få Sverige med i det Första världskriget, självklart på Tysklands sida – för övrigt en aktivism som även smittat delar av socialdemokratin. Så kom 1939 och allt det där. Och som sagt: det var inte så mycket att Sverige HÖLL sig utanför, som att landet HÖLLS utanför – utifrån en kombination av de nyss nämnda faktorerna: tur, geografisk slump etc. När senare det Andra världskriget slutat och det Kalla kriget inletts stelnade föreställningen till dogm, särskilt som den också legerades med en idé om det svenska samhällsskicket som en slags blandning mellan öst och väst, mellan socialism och kapitalism: Sweden, the Middle Way . Det blev en blandpolitik för en blandekonomi. Officiellt i alla fall. I verkligheten samarbetade vi nära med NATO. Väst visste det givetvis, våra egna politiker likaså, även ryssarna. De enda som inte visste det var det svenska folket.

Den svenska alliansfriheten (och troligen även en del av vår skepsis mot Europa och EU) har dock urgamla rötter. Med början redan under det sena 1600-talet, och sedan flera gånger under det efterföljande seklet, dras Sverige in i diverse krig som egentligen inte angår oss, bara till följd av rikets anslutning till olika allianser. Det hela får sin stora och tragiska final under Napoleonkrigen då en tidigare allierad, Ryssland, på grund av fjärran, storpolitiska omkastningar plötsligt blir fiende och invaderar – rikets östra halva Finland går förlorad – samtidigt som Sverige av samma skäl tvingas in i ett halvhjärtat krig med Danmark. Det är denna bittra erfarenhet av allianspolitikens vådor som, historiskt sett, ligger bak den svenska neutraliteten. Inte någon exklusivt svensk insikt om att krig är dumt.

Men kanske kan man se den här högtidsretoriken som talar om Sverige som Landet Som Väljer Freden som en skapsam myt, en god lögn av det där slaget Nietszche talte om, som har sitt värde i det att den gör livet bättre? I viss mån. För även om unionen var poänglös, så finns exempel på krig sprungna ur skäl som var både vagare och svagare än de som var för handen då. Och kanske kan tanken, att det faktiskt GÅR att upplösa statsförbund utan strid vara till hjälp i vissa lägen – förutsatt att man inte tittar alltför noga på VARFÖR så var fallet år 1905.

Problemet är bara att den här myten om fred som en fråga om vilja tas på fullaste allvar av många som uttalar den. Och myten, parad med en på alla vis berömvärd svensk politisk konsensuskultur, gör oss förvirrade och handfallna, ja ibland direkt flata, när vi ställs inför ännu en ny, stor konflikt ute i världen. Men men men, har dom inte fattat att krig är dumt? Månne borde vi åka dit och berätta det?

Den här vackert naiva idén, att det går att förhandla sig ur alla konflikter, ställde till det redan under mellankrigstiden. Man hade då svårt att ställa om kompasserna när läget skiftade efter nazisternas makttillträde, och in i det sista klamrade sig höga makthavare fast vid olika överoptimistiska bedömningar. Krigsutbrottet 1939 blev därför till en oförutsedd obegriplighet, ”som kom över Sveriges politiska kretsar som en naturkatastrof” – för att citera Erik Lönnroth.

Poängen är alltså att myterna, att tron på freden som en viljeakt, inte bara fungerade som en ideologisk och moralisk självsmekning, utan att de även gjorde det svårt att möta den allt farligare utvecklingen. Så låt oss därför hoppas att statsministerns uttalanden inte springer ur någon personlig övertygelse, utan bara är ännu ett uttryck för hans dragning till ordtrolleri.

– Peter Englund
DN 26/6 2005