Kring GULAG

”Här förändras alla värden”, skriver Varlam Sjalamov i sin berömda lägermemoar, ”Varje mänskligt begrepp som fortfarande skrivs och uttalas som vanligt och har kvar sin vanliga uppsättning bokstäver och ljud, innehåller här något annat, som ingen där hemma på fastlandet har behov av att namnge: här gäller andra mått, här gäller andra seder, och varje ord har en annan betydelse”. Sjalamov borde veta. En tredjedel av sitt liv tillbringade han i olika sovjetiska slavläger: först i norra Ural under åren 1929-32, sedan i det ökända Kolyma i nordöstra Sibirien under åren 1937-53. ( Sjalamovs stora och skakande bok har nyligen kommit ut svenska under titeln Skovelmästaren – Berättelser från Kolyma . )

Vad Sjalamov talar om är den betydelseförskjutning som lägerlivet skapade, och vilken ledde till att ord som Kärlek, Arbete, Heder, Brott och Flykt förlorade mycket av sin gamla innebörd, vilket bara förstärkte känslan av att vara för evigt strandsatt i en grym och obegriplig undantagsvärld. Och den världen är det vi nu kallar för GULAG. Samtidigt kan man säga att hans kommentar också gäller den tid och det system som skapade GULAG. Tyrannier som det kommunistiska är oupplösligt förknippade med en långt gången korruption av språket. Detta att människor ”döms” för inga andra ”brott” än att tillhöra en viss grupp människor, eller för att på något vis vara en del av en ”konspiration” ingen kunnat vare sig belägga, bevisa eller bestyrka, är dock ingen språklig lapsus eller bara uttryck för banala propagandistiska omskrivningar; inte heller att ”arbetarnas befrielse” leder till att deras frihet inskränks, eller att ”klassernas bortdöende” ändar i upprättandet av nya sådana. Dessa ständiga utbrott av orwellskt nyspråk och den därmed förknippade tendensen till verklighetsflykt, kan synas som en svaghet i denna typ av läror, men måste nog tvärtom räknas till deras starka sidor. Den springer nämligen ur dessa ideologiers vilja att insistera på existensen av en ”sannare verklighet”, dold bakom det som synes ske. Och denna fallenhet för språklig korruption vandrar likt en ideologins arvsynd från generation till generation: vi har i skrivande stund en partiledare i Sveriges riksdag som faktiskt insisterar på att kalla sig ”kommunist”, också det utifrån en sådan här märklig vändning av ordens gängse innebörder.

Men visst har det här språkbruket ställt till det även för oss andra. Det ständiga talet om ”brott” och ”konspirationer” och ”realsocialismens triumfer” lockade ett tag även förnuftiga människor i väst till att tro att det nog fanns någon liten, liten eld under all den där röken av ord. Ändå är det moln av ovetskap som länge omgivit det sovjetiska förtryckssystemet bara till mycket liten del uppbyggd av dessa språkliga glidingar. För medan nazisternas försök att förinta judarna, romerna och de utvecklingsstörda snabbt håller på att bli världshistoriens i särklass bäst dokumenterade folkmord, är kommunisternas brott mycket mindre kända och diskuterade – och detta trots att de skördade långt fler offer. Och medan nazismen har utvecklats till den Goda Fienden, som vi gärna – och med rätta – tar avstånd från, breder ofta en pinsam tystnad ut sig, om man vågar ställa Döden i Tysklands läger invid Döden i Sovjetunionens.

Skälen till detta är flera.

Medan de tyska lägren öppnades i slutskedet av kriget, och deras ohyggligheter därför var möjliga att dokumentera i detalj, förblev de sovjetiska stängda – och aktiva. Det gjorde det länge möjligt att ifrågasätta och förvrida, beljuga och dölja. Även i vårt land finns det verkliga vänsterförnekare, som till exempel hävdar att uppgifterna om Stalinterrorn är fullständigt överdrivna, eller tillochmed att den inte ens ägt rum. Och deras sätt att argumentera påminner mycket om det sätt varpå nynazister med alla medel försöker utså tvivel kring Förintelsen. Sådana stolligheter omfattas dock, så vitt jag kan se, bara av en liten minoritet. Den politiskt motiverad oviljan att beröra dessa saker ser vanligtvis ut på annat vis.

När jag som ung man i sjuttiotalets Norrbotten var aktiv i de Förenade FNL-grupperna, kom man i kontakt med vänsterfolk av alla upptänkliga typer och schatteringar. Förvisso minns jag ett antal utomordentligt ilskna kollisioner med Moskvatrogna VPK-are – jag var själv radikal SSU:are -, som på allvar påstod de mest absurda saker, som att Sovjetunionen hade en högre levnadsstandard än Sverige och att – just det – Stalinterrorn aldrig ägt rum. ( Samtidigt hemma i Norrbotten fanns också svenska överlevare från Stalins läger, men de vägrade tala om vad de varit med om. Det är Kaa Enebergs förtjänst att hon tagit till vara deras berättelser, bland annat i boken Tvingade till tystnad . ) Mitt intryck redan då var dock, att de allra flesta man mötte på vänsterkanten faktiskt inte förnekade terrorn, lägren, massgravarna och allt det där. Vad jag istället hörde folk säga, flera gånger, var att det beklagligtvis inte var tid att ta upp det där just då, för det skulle störa den anti-imperialistiska kampen. Vad jag så småningom förstod, är att det aldrig varit tid att diskutera de här sakerna. Under 40-talet kom bekämpandet av fascismen före allt annat, under 50-talet ville man inte dras in på fel sida i Kalla kriget, på 60- och 70-talet handlade det som sagt om att den anti-imperialistiska kampen som tyvärr lade hinder i vägen för en uppgörelse, på 80-talet hörde jag folk hänvisa till ”fredens sak” som skäl till tigande; och den senaste varianten är att det på något vis skulle skada anti-globaliseringsrörelsen utifall man sade sanningen: man ger argument till motståndaren och så vidare. Som om det inte det vore så, att det är just genom sitt tigande och sin ovilja att tala klarspråk som vänstern gör sig sårbar för dessa invändningar.

Det märkliga ointresse som kommunismens brott rönt, är dock bara till dels betingad av vänsterns envisa – och fåfänga – förhoppning, att detta obehagliga skall försvinna, bara man tittar bort nog länge. Det handlar även om något annat. Kanske är det en fråga om identifikation. I gemen har vi nog ytterligt svårt att förstå och än mindre känna igen oss i nazismen, inte bara på grund av grymheten i dess brott, utan också för att dess världsbild bygger på ett radikalt förnekande av arvet från Upplysningen och den Franska revolutionen – den bas varpå vår moderna, västerländska demokrati vilar. Kommunismen däremot, står oss på ett sätt närmre, då den faktiskt bygger på samma bas, dock driven till sin allra mest extrema spets. Som historikern Martin Malia skriver: ”Den utopi som oktoberhändelserna förde till makten var gemensam ideologisk egendom för hela den moderna tiden, och experimentet genomfördes inte bara för Rysslands räkning, utan för hela mänsklighetens”. Så när folk i väst skrev om det som skedde i Sovjetunionen så blev deras iakttagelser också till en dunkel spegel för de förhoppningar eller mardrömmar de hade om sina egna samhällen.

Den historiska forskningen om sovjetkommunismen i allmänhet och GULAG i synnerhet var länge fångad i denna paradox, och i den brist på källmaterial som var resultat av systemets mer eller mindre reflexmässiga hemlighetsmakeri. Inte med det sagt att vi inte visste. Det är förresten en lärdom som det mörka 1900-talet har lämnat efter sig, nämligen att sanningen alltid kommer fram. Förr eller senare. För det mesta förr, faktiskt. Knappt hade nazisterna påbörjat sin utrotningspolitik, så läckte information om detta till Sverige, och på samma vis nåddes vi mycket tidigt av nyheten om de sovjetiska slavlägren. Så även om forskarna under ett halvsekel var hänvisade till ett tunt, ofullständigt och sönderbrutet källmaterial, där anekdoten länge härskade, så är det uppmuntrande att se, hur snabbt det faktiskt gick att slå fast grundfakta.

Forskningen om förtrycket i Sovjetunionen har dock rört sig längs flera olika axlar, axlar som ännu i någon mån är aktuella. Möjligen skulle man kunna tala om två huvudlinjer. Den första är centrerad kring frågan huruvida terrorn var något som Stalin skapade, eller om den tog sig början redan med Lenin. Den andra handlar om debatterna mellan totalitarism-teoretiker och revisionister. ( Detta är givetvis en förenkling. Bland annat så finns det givetvis beröringspunkter mellan dessa huvudlinjer: så till exempel är det inte ett ovanligt motiv bland revisionister att anknyta till den första huvudlinjens åtskiljande av Lenin och Stalin, av revolutionens ansats och stalinismens praktik. Den som vill ha en bättre bakgrundsteckning, går – som jag själv gjort – med fördel till Klas-Göran Karlsson förtjänstfulla och kunniga Terror och tystnad – Sovjetregimens krig mot den egan befolkningen . )

Den första huvudlinjen, den som rör frågan om vem som egentligen skapade förtrycksapparaten, är nästan lika gammal som Sovjetunionen självt. För de bolsjeviker som hamnade i underläge i 20-talets maktstrider, som Trotskij, var det av avgörande betydelse att kunna skilja Stalin (ond) från Lenin (god), och att på så vis lägga beslag på den senare för egen del. (Allt medan Stalin givetvis hävdade motsatsen, alltså sin oupplösliga enhet med Lenin.) De här försöken att lägga ett slags brandgata mellan den mordiske georgiern och den landsfaderlige revolutionären, kom sedan att upprepas i Sovjetunionen, både under det så kallade tövädret efter Stalins död, och i samband med Gorbatjovs perestrojka under sent 80-tal. Även i vårt eget land har detta varit aktuellt ett antal gånger, även nyligt. Det finns nämligen en stark ideologisk laddning i detta: skiljandet av Lenin från Stalin är ytterst kopplad till den minst sagt kritiska frågan om vad och hur och när det gick fel med Sovjetunionen.

Den andra huvudlinjen, den som handlar om tolkningsstrider mellan totalitarism-teoretiker och så kallade revisionister, har vissa kopplingar till den föregående, men är en mer inom-akademisk affär, om än med klar ideologisk färgning. Efter det Andra världskrigets slut och det Kalla krigets början gjordes det i väst försök att utforma ett enhetligt begrepp som skulle begripliggöra 1900-talets två stora tyrannier, det nazistiska och det kommunistiska. Resultatet blev teorin om totalitarismen. Sin mest drivna formulering fann denna teori i Hannah Arendts klassiska The Origins of Totalitarianism från 1951. Hennes jämförelse mellan nazism och kommunism, deras institutioner, organisationer, uttrycksformer och sätt att härska, leder henne till slutsatsen att de måste räknas till en samma typ av regim, de totalitära, en kategori bortom och utöver alla traditionella höger- och vänsterbegrepp. Arendt är noga med att påpeka att en totalitär regim ingalunda är monolitiskt, och att det är dess anspråk och ej den faktiska kontrollen som är ”total”. Och det är inte minst detta, ambitionen att upprätta total kontroll över samhället, som skiljer de totalitära regimerna från forna tiders tyrannier, och som gör dem till något nytt historiskt, ett 1900-talsfenomen: ett extremt toppstyrt politiskt system där avancerade maktinstrument brukas, hämningslöst, och med hänvisning till Historien eller Naturens omutbara lagar, dels till att inrätta en helt ny ordning och en helt ny människa, dels till att skaffa undan alla de som beskrivs som hinder för denna nya ordning och nya människa.

Under 70-talet, i samband med vänstervågen men också under intryck av utvecklingen i öststaterna, uppstod ett delvis nytt synsätt i väst. Det gick ut på att skillnaderna mellan Sovjetunionen och de demokratiska staterna var överdrivna, och att utvecklingen efter revolutionen ytterst bara var en form av modernisering, om än i stundtals extrem form. Och i stark kontrast till totalitaristernas bild av ett hårt toppstyrt system, valde dessa så kallade revisionister – ej att förväxla med den typ av högerextrema förintelseförnekande som också brukar ges detta namn – att istället måla upp en bitvis svag och kaotisk stat, där folkligt samtycke och folklig opportunism, och även olika initiativ från lägre nivåer, var av betydelse när politiken blev till. Sällan har dessa historiker lånat sig till ett direkt förnekande av terrorn, även om de genomgående har sökt underdriva antalet offer.

Ny forskning och nytt källmaterial har dock kunnat visa att båda de ovan nämnda perspektiven har problem, särskilt om de drivs till sin spets, och idag är det svårt att finna renodlade totalitarism-teoretiker och revisionister. Kanske kan man istället tala om en ny huvudlinje, en som istället går mellan två grupper vi skulle kunna kalla funktionalister och intentionalister. ( Termerna uppstod till en början bland Tredje riket-historiker, som ett sätt att benämna olika läger bland forskarna, men de är tillämpliga även för de som diskuterar det sovjetiska systemet. ) Intentionalister är mer inriktade på aktörer, och tycker sig se tämligen raka samband mellan ledare, beslut och faktiskt skeende; funktionalister däremot är mer intresserade av strukturer: ekonomiska, organisatoriska, ideologiska, folkliga. Om termerna inte var så laddade skulle man kunna säga att intentionalister gärna skådar processer och skeenden uppifrån, medan funktionalister är mer benägna att ta ett omvänt perspektiv. ( Det bör sägas att de nämnda perspektiven inte sällan är mer komplementära än konträra. Att parallellt med Applebaums bok också läsa, säg, Simon Sebag Montefiores utmärkta nya biografi över Stalin – ett verk som sannerligen är starkt aktörscentrerat – ger sammantaget en utmärkt bild av utvecklingen i Sovjetunionen från sent 20-tal och framåt. )

Det kan vara intressant att ställa Anne Applebaums bok mot bakgrund av detta – erkänt grova – koordinatsystem, om inte annat än för att det tydliggör många av förtjänsterna med hennes verk. Man kan nämligen säga att hon lyckas förena intentionalisternas känsla för ansvar med funktionalisternas öppenhet för komplikationer. För det är komplikationerna som gör den så läsvärd, samtidigt som det är boken moraliska klarhet som ger den dess kraft.

Applebaum tvekar inte vad gäller den första stora frågan: allt som behövs för stalintidens stora katastrof kommer på plats redan under revolutionen. Det börjar med Lenin. Det gick inte fel vid någon särskild tidpunkt. Det var fel från första början. Förtrycket berodde inte på några få galna individer, utan fanns inbyggd och väntande i själva ideologin. Samtidigt visar hon intressant nog, att det inte fanns någon stor plan bakom GULAG:s framväxt. Precis som så mycket av bolsjevikernas politik, handlade det till en början om illa genomtänkta improvisationer, som reaktion på den oreda de själva skapat; i det här fallet den osystematiska repression de startat i samband med kuppen i oktober 1917, och som resulterat i sådana kolossala mängder med fångar att fängelserna inte räckte till. Därför började man redan i juni 1918 att inrätta koncentrationsläger. (Ja, både Lenin och Trotskij använde exakt den termen.) På grund av det statsfinansiella kaos som rådde i det tidiga Sovjetunionen fick dessa läger sällan de anslag som krävdes för att driva dem, varför föreståndare tidigt satte fångarna i arbete, allt i syfte att göra anstalterna i någon mån självbärande. Snart fick dock lägren en påtaglig betydelse för den sovjetiska ekonomin. Särskilt Stalin var bergfast övertygad om nyttan och behovet av tvångsarbete, och Applebaum visar klart att den halsbrytande modernisering som Sovjetunionen genomgick från sent 20-tal till viktiga delar byggde på rent och purt slavarbete. Funktion och intention möts.

Bland annat i detta framträder skillnaden mot nazisternas koncentrationsläger. I Auschwitz och de andra tyska anläggningarna var dödandet huvudsak och den ekonomiska funktionen bisak. I GULAG var det för det mesta tvärt om: den ekonomiska funktionen var huvudsak, dödandet bisak. Och medan huvuddelen av det tyska mördandet ägde rum inne i lägren, så blev de personer de sovjetiska makthavarna verkligen ville bli av med i regel dödade utanför GULAG, för det mesta skjutna i källare eller på avsides liggande arkebuseringsplatser – de kom aldrig in i lägersystemet.

Viktigt är också att förstå hur de två regimerna definierade sina fiender. Som jag själv påpekat på annan plats: under kommunismen är det klassen och politiken som avgör om man benämns vän eller fiende, under nazismen är det i första hand rasen. Detta är centralt. För medan det alltid är möjligt att byta klass och skifta åsikt, är det omöjligt att ändra sitt etniska ursprung. Så även när Stalins terror var som allra mest brutal fanns alltid vissa möjligheter för en utpekad att slippa undan, genom avhopp, genom anpassning, genom ren och skär tur. Någon sådan möjlighet fanns inte för Europas judar och romer. Därför tog sig mördandet i de två systemen så olika former: för nazisterna gällde det att fullständigt förinta hela grupper , för de styrande i Sovjetunionen var det nog att dräpa alla de individer som ansågs vara eller kunna bli farliga. Detta innebär också att det kommunistiska systemet hade fler möjliga fiender och därför också fler möjliga offer än det nazistiska. Som renrasig, lydig och anpasslig tysk levde man hyfsat trygg i 30-talets nazistiska system, allt medan ens judiska grannar var dömda att gå under. Samma tid i Sovjetunionen var ingen dömd till undergång, men ingen, säger ingen, var heller riktigt trygg. Sedan är det en smaksak vilket av de här två systemen som var ”värst”.

Detta är en del förklaringen till varför så många kom att hamna i GULAG: enligt Applebaums och andras försiktiga beräkningar 28.7 miljoner, vilket är långt fler än de som hamnade i nazisternas läger. Det är också en del av förklaringen till hur många som dog där: igen enligt vissa försiktiga beräkningar: 2.7 miljoner, vilket är långt mindre än de som mördades i Hitler-Tysklands olika anläggningar. (Men till dessa 2.7 miljoner – i sig en nära nog ofattlig siffra – skall sedan läggas alla de andra som faller utanför denna statistik men som ändå är systemets offer: döda i de avsiktligt framkallade hungersnöderna, avrättade i aktioner mot verkliga eller inbillade fiender, ihjältorterade i NKVD:s fängelser eller helt enkelt bara avlidna under de monumentalt vidriga transporterna, och därför, definitionsmässigt, ej synliga vare sig i GULAG:s eller säkerhetsorganens papper. Och vägs de in i kalkylen handlar det om mellan 10 och 20 miljoner döda.)

Skillnaderna mellan systemen är dock både viktiga och intressanta. De förklarar vissa inslag i GULAG som vore otänkbara i Auschwitz: som hur före detta fångar kan avancera och bli lägerchefer, som hur det faktiskt byggs upp vissa regelsystem, skenbart till fångarnas skydd, men vars syfte i själva verket är att maximera deras ekonomiska nytta. Samtidigt är det de ständiga försöken att göra fångarna så lönsamma som möjligt som också ligger bakom många av systemets mest dödliga cynismer: som detta att ge slavarbetarna mat efter hur mycket de ville – eller snarare kunde – arbeta, vilket innebar att många sjuka och svaga i praktiken blev dömda att dö, fångade som de var i en nedåtgående spiral av krympande ransoner och minskande arbetsförmåga.

Ingen som läser Applebaums bok kan undgå att se hur brutalt, förljuget, känslokallt, misslyckat och omänskligt det här systemet var. Och hon gör det inte som undertecknad, med en stapel adjektiv, utan istället med hjälp av en saklig ton, ett klart huvud och ett gediget källmaterial, samt dessutom ett slags driven berättarteknisk pointillism, där historien byggs upp, långsamt, av hundratals individuella öden: röst läggs vid röst, ansikte vid ansikte, tills det inför ens ögon formas en bild, som känns fullständig inte trots utan just tack vare att det enskilda fått ta så stor plats. Jag tror att det är nödvändigt. Inte minst då det handlar om en av dessa händelser ur det mörka 1900-talet som har ett drag av ”ovetbarhet”, då både dess magnitud och dess verklighet går på tvärs mot våra invanda värdeskalor, och utmanar vår fantasi. Vilket vi för övrigt inte är ensamma om. Även offren drabbades av denna ovetbarhet – eller som Varlam Sjalamov skriver: ”Här förändras alla värden”. Och ett sätt, kanske det enda, att göra en sådan värld av sviktande och falska begrepp gripbar är att, som Anne Applebaum, ty sig till den enskilda människan och hennes erfarenheter.

                                      – Peter Englund

(Förord skrivet till Anne Applebaums bok ”GULAG – A History”. Doubleday. Utkommer under året i svensk översättning på Norstedts.)