Kriget i Kroatien och nyhetens död

Varje vecka skickar jag hem bilder från massakrer”, sade den tyske TV-journalisten och slog uppgivet ut med händerna, ”men bolaget använder dem inte. Det är ingen som vill se sådant.” Platsen var Hotel Intercontinental i Zagreb, Kroatien. Vi satt och talade i början av december på den nedmörkade Diana Bar, under de gräsligt fula lampkronorna gjorda av hoptvinnade hjorthorn. Barens starkt utglesnade skaror av journalister och krigs-groupies bar syn för sägen. Kriget gick vidare, det kunde jag själv notera när jag reste runt på olika frontavsnitt. Braket och dunsarna från granatnedslag och handeldvapen svävade hela tiden i den gråkalla, snödoftande luften. Folk blev av med sina liv dagligen och stundligen, förödelsen bara ökade och de täta vågorna av flyktingar sköljde vidare. Men ändå var det som om Europa tappat intresset. Och nu skulle också tysken åka hem. Varför våga sitt liv för nyheter som alla bara struntade i?

Egentligen är det något mycket sällsamt detta, att ett storkrig inne i Europa möts med en sådan förströdd likgiltighet. En tappad landskamp i ping-pong eller en till hälften nedbantad kvartskändis föser utan större möda Kroatien ut ur det mediala synfältet.

Varför? Det har antytts att det beror på krigets bakgrund, som utan tvekan är ovanligt tilltrasslad. (Många väljer därför att bara avfärda det hela, som vore människorna där nere fattade av någon mörk gudom som dragit ned dem i ett obegripligt psykotiskt raseri.)

Den nu försvunna stat som hette Jugoslavien var en federation, och bestod av en rad republiker – däribland då Kroatien och Serbien – som genom årens lopp kom att bli mer och mer självständiga i förhållande till centralmakten. Den största befolkningsgruppen är serberna (36%). De är utspridda på ett sådant vis att en uppsplittring i helt fristående nationalstater skulle leda till att så mycket som en tredjedel av serberna skulle hamna utanför Serbien. (Serber råder också i många av de federala organen och i den starka och politiskt unikt mäktiga krigsmakten, som har behov av ett Jugoslavien för sin blotta varelse.) Kriget gäller dock inte bara kroaternas fullt legitima gång mot nationellt självbestämmande ställd mot serbernas rätt begripliga vilja till sammanhållning. Konflikten har också kulturella, religiösa och historiska sidor. Kroatien är en mer utvecklad och rik republik, Serbien en mer efterbliven. Kroaterna är i regel katoliker, serberna svär sig till den grekisk-ortodoxa tron; kroaterna har i många århundraden varit en del av det habsburgska centraleuropa, serberna har i sekler levat i det ottomanska imperiet. (På samma gång som likheterna mellan de olika sydslaviska folken gjorde det fullt möjligt för dem att tänka sig att leva i en gemensam stat – så är till exempel de språkliga skillnaderna mellan en stockholmare och en göteborgare större än de mellan en kroat och en serb – så har de kulturella olikheterna lagt sig i vägen för uppkomsten av en gemensam nationell identitet.)

Och över allt detta svävar skräcksynerna från det andra världskriget, då kroatiska fascister ställde till med massmord på serber. De onda minnena har populistiska ledare som Slobodan Milosevic cyniskt dragit nytta av när de piskat upp en hätsk nationalism bland serberna. När den jugoslaviska arm‚n och de serbiska friskarorna – chetniks – i somras gick till direkt anfall mot Kroatien, var det främst under förevändningen att ge skydd åt republikens serber. Något verkligt hot mot dem fanns inte då. Paradoxalt nog var det först iochmed den jugoslaviska arm‚ns överfall som den serbiska minoriteten började att råka illa ut. De betraktas nu med stor misstro och det förekommer också fullt trovärdiga rapporter om olika övergrepp mot dem i krigets spår.

I nuläget verkar de maktägande i Belgrad helt ha givit upp tanken på ett bevarat Jugoslavien, och skyddet av serberna i Kroatien syns mest ha varit en slogan. Deras mål verkar istället vara att få till stånd ett Stor-Serbien. (Om man ser vilka territorier den högernationalistiska chetnik-gerillan under det andra världskriget ville föra till Serbien, så är det nästan exakt samma städer och landområden som i dag utsätts för serbiska anfall.)

Det bristande intresset i Europa för det som sker kan alltså inte bara bero på att kriget skulle vara så rysligt svårt att begripa. För även om konfliktens rötter är mycket sammansatta, så är kriget som sådant mycket enkelt. Serberna går till anfall. Kroaterna värjer sig. Och i detta behöver de vårt fulla stöd.

Somt av ointresset kommer nog ur den fromma förhoppningen att det hela ändå snart är över. Även om den 15:e (!) vapenvilan mot förmodan skulle hålla och FN-trupper skulle komma på plats, är kriget inte över. Kroaterna kommer inte i längden svälja att FN genomför ett slags de facto-delning av deras land. Med all sannolikhet kommer det att pågå ett otäckt gerillakrig i Kroatien i många år framöver. (Det enda som den framtida gränsläggningen kan påverka är huruvida den där gerillan kommer att vara kroatisk eller serbisk.) Om den serbiska aggressionen inte får ett slut, går ett utländskt ingripande, i stil med det som ägde rum i Persiska viken, ej att utesluta. Och risken för att konflikten skall sprida sig, då i första hand till Bosnien-Hercegovina, är hursomhelst inte förbi.

Men somt av ointresset beror också på det vi skulle kunna kalla för nyhetens död. Vi har sett bilderna på lik och raserade hus så ofta förr. De är inga riktiga nyheter. Vi kan dem redan. Kriget i Kroatien fyller inte medias dramaturgiska krav. Där har länge saknats en tydlig buse och ett lätt identifierbart offer. Där har ej heller funnits någon nervkittlande deadline eller något spektakulärt och TV-mässigt krigsutbrott; kriget har bara malt på, i sin egen trista, tröstlösa lunk, dag ut och dag in: ännu en massaker här, ännu ett terrorbombardemang där. En brittisk journalist sade till mig att det var tur för kroaterna att den jugoslaviska armén i sin sedvanliga dinosauriemässiga stil gått löst på Dubrovnik, den kända badorten. Annars skulle inte en levande själ brytt sig om Kroatien. Det sorgliga är att han nog har rätt.

(Moderna Tider, januari 1992)