Ulf Lundells karriär, från debuten med ”Vargmåne” och ”Jack” för över trettio år sedan, är på samma gång osannolik och synnerligen svensk. I en värld där dånet och bruset och den mediala omsättningshastigheten hela tiden når nya, lätt illamåendeskapande nivåer, är det få som kan hålla den allmänna uppmärksamheten fångad i ett helt decennium, än mindre i tre. Att han samtidigt förvandlats från utkantsrebell med farlighetsstämpel till något slags nationalklenod är ett öde han delar med inte så få i vår litteraturhistoria, t.ex. en Strindberg, en Heidenstam eller en Taube.
Grunden finns givetvis i hans obestridliga talang. Eller snarare talanger. Polymorft begåvade personer som Lundell – författare, poet, musiker, bildkonstnär – framträder bara i enstaka exemplar. Även de som kommit att finna honom tröttsam som författare – hur många har egentligen läst hela ”Frukost på en främmande planet”? – eller överskattad som rockare – elaka säger att han varken kan sjunga eller spela gitarr vidare bra – måste ge honom erkännande för hans hetta, iakttagelseförmåga, verbala energi och ordglädje. Lundells kärlek till svenska språket är väl besvarad och den av hans romanser som bara vägrar att gå itu.
Man kan även föreställa sig att en del av förklaringen till varför Lundell fortfarande spelar roll, är att han är skicklig på att monumentalisera sig själv. Snart kommer två tegelstenar med låttexter samt en box med 14 cd-skivor. Hans produktivitet har också länge burit drag av naturkraft, imponerande och på samma gång oroande. Jag tror dock att en del av hans renommé byggts upp trots omfånget på hans verk, och inte tack vare det. Där finns nämligen mycket av gråbränd slagg som man måste hacka sig genom för att nå den ädla metallen. En konstnär får alltid brottas med sitt uttrycksbehov, och i Lundells fall kan man tyvärr konstatera att det senare inte sällan vunnit. Kan tänka mig att Lundell tycker det är småkul att snart vara sextio och fortfarande betraktas som lovande, men jag kan intyga att för en läsare är hans förströdda hanterande av sin talang, ja av hela detta sitt löfte om litterär storhet, en upplevelse som gör en lätt nervös: det är lite granna som att se någon jonglera med en Mingvas. Ulf Lundells bästa bok är ännu oskriven.
Nej, viktigare i detta sammanhang är nog Lundells relation till sin samtid. Hans genomslag – inte minst bland män i min generation – har givetvis mycket att göra med hans förmåga att göra ord av vissa enkla, grundläggande och djupt allmänmänskliga situationer. Hans rocktexter kan kännas klaustrofobiska, med sitt ständiga Jag och Du, Jag och Du, Jag och Du, men det är självfallet detta som lockar. Drömmen om den frälsande kärleken finns i oss alla, men det är väl få som utforskat den med en sådan konsekvens som Lundell. Och han har kunnat göra det med stor trovärdighet i publikens ögon, då media gjort mycket för att bekanta oss med hans egna personliga misslyckanden på det här fältet. Uffe, Uffe, Uffe – we have all been there.
Samma gäller hans roll som rebellisk rockhjälte, där person och persona fått smälta ihop, och t.ex. hans alkoholproblem på något skruvat vis gjorde honom övertygande, bortom de eleverade åren, mångmiljoninkomsterna eller semestrarna i Toscana.
Samtidigt har främlingsskapet verkligen funnits där från första början – det är lätt att nu glömma hur modigt och otidsenligt ett verk som ”Jack” egentligen var när det kom. Utanförskapet är uppenbarligen något han både känner och på ett paradoxalt vis eftersträvar, och arrangerar. Tiden vrider sig, och Lundell med den, men ständigt aningen skevt och på tvärs. Precis som är fallet med hans olika preskriberande romanser, reserverar han alltid sina vackraste ord inte till det innevarande utan till det förlorade: så folkhem prisas när det försvunnit, statsminister när han skjutits och kvinna när hon gått.
Lundell har överlevt också för att han gång på gång återuppfunnit sig själv, dock inte som något konstlat och skitnödigt varumärkespositionerande, utan helt enkelt av nödtvång. Somt har handlat om denna samtidsskepsis, men somt om hans återkommande försök att slå sig fri ur den ovan nämnda persona som både han och media hjälpt till att konstruera, och som gång på gång hotat att förvandlas till en mask, omöjlig att ta av. Den här inre spänningen har troligen hjälpt honom undan den risk vi alla löper, men som nog är akut för åldrande rockhjältar, nämligen den att förvandlas till en pastisch på sig själv.
Oscar Wilde har sagt att vi alla föds som original men dör som kopior; Lundell är dock beviset på att även motsatsen är möjlig. För trots att han, som vi alla vet, format sin gärning i skuggan av ett antal starka förebilder – Dylan, Kerouac, Springsteen – har han ändå undgått att bli epigon, utan istället format ett alldeles eget och unikt livsverk. I Måns Ivarssons trebandsbiografi kan man dock se hur komplicerat detta spel med olika förlagor varit. För Lundell har inte bara lånat olika yttre, till synes ovidkommande manér – som Dylans munkjacka och Springsteens hälsporre – utan verkar också ha pluggat sig till hur det borde vara. Lundell tog stort intryck av Scadutos Dylanbiografi när den kom, hade en bok om Rollings Stones vilda turnéliv som favoritlektyr när han åkte på spelning, och läste Eric Claptons bok om sin kamp mot sprit och pulver, när han själv hamnade på torken, etc. Så har också mycket av Lundells liv tagit form av ett slags metalitterär happening, där fakta och fiktioner – egna och andras – informerat varandra i ett till synes oändligt kretslopp.
Inte för att Ivarsson har så mycket att säga i den frågan. Hans behandling av Lundells romaner är tämligen styvmoderlig. För det mesta inskränker han sig till mångordiga beskrivningar av handlingen i dem – ett grepp som inte alltid är smickrande för dessa böcker, särskilt inte för de mer amorfa verken –, tråla i dem efter biografiska detaljer samt bokstavligen räkna hur många gånger som alkohol nämns. Ivarsson är gammal rockjournalist och det är också musiken som står i centrum.
Läsningen av ”Vill du ha din frihet så får du ta den” lämnar mig kluven. Att skriva en tusen sidor tjock biografi över Ulf Lundell är modigt. För vad Ivarsson sökt göra, är uppenbarligen att prestera sådant som hans likar i USA gjort ett längre tag nu. Och det finns också en del uppenbara likheter med verk som, säg, Peter Guralnicks monumentala och på många vis lysande biografi om Elvis Presley.
Första volymen i Lundellbiografin är också bäst. Den handlar om hjältens uppväxt, ungdom och genombrott, och innehåller en hel del som känns både nytt och intressant, byggt som det är på intervjuer med människor som en gång var med. Där gör också Ivarsson en del intressanta observationer, som t.ex. att Lundell hade den stora turen att vara samtidig med punken: plötsligt spelade det mindre roll hur duktig man egentligen var som musiker, viktigare var att ”röja, partaja och bara stå på gasen”. (Också ”Jack” dök upp vid en läglig tidpunkt.)
Sedan faller dock kurvan. Från den tidpunkt Lundell fått sitt genombrott finns bingar med pressklipp, och Ivarsson tyr sig till dem i en olycklig utsträckning. Den första volymens inre drama, med den unge och vilsne revanschisten som bryter sig lös, på jakt efter något nytt och annat, försvinner bland referat av skivinspelningar och turnépremiärer – allt i andfådd kvällstidningspresens. Det här klippmaterialet är dock inte bara källkritiskt svagt; det för också över mycket av uppmärksamheten till löpsedlarnas och de framprovocerade skandalernas skenvärld. Så t.ex. när en hund i maj 2003 skrämmer Lundell så finns detta beskrivet, i detalj, som jag kan se av inget annat skäl än att incidenten finns omnämnd i just pressklippen.
Ibland fungerar det här myllret av stort och smått, blir till ett slags pointillism, och läsaren får verkligen en känsla för tidens flykt och objektets skiften. Men ofta nog planar det ut till en monoton slalomåkning mellan skivsläppen. Det är som om Ivarsson lagt ned så mycket tid på att ställa ankorna på rad, få till detta kronologiska flöde, att det sedan inte funnits kraft över till vettig analys. Eller fler upplysande intervjuer. Resultatet har blivit något som också känns monumentalt, om än på fel vis. Storslagenheten i verket ligger mer i dess volym än i den bild som målas upp. Objektet liksom svävar däruppe, imposant men ändå märkligt livlöst. Fast ett halvlyckat monument är också ett monument.
– Peter Englund
(Måns Ivarsson ”Vill du ha din frihet får du ta den. Ulf Lundell – en biografi”. Ordupplaget.)
Expressen, 10/10 2007.
Peter Englund 