Känner vi alltid det vi tror att vi känner? – Kring melankolins död och depressionens uppkomst

Hur mår vi egentligen? Högkonjukturen dånar, vår BNP bara stiger och konsumtionen slår nya rekord. Samtidigt finns tecken på att vi i den industrialiserade världen bara mår sämre och sämre. Som t.ex. den statistik som säger att antalet fall av depression har tiofaldigats sedan 1945. Som t.ex. de undersökningar som visat att barnen i det nyligen krigsdrabbade Bosnien på många vis mår bättre än barn i välfärdsstaterna Danmark och Sverige, eller att människor som lever i Venezuela i gemen är lyckligare än de som lever i vårt land, etc.

Den mest uppenbara förklaringen till detta paradoxala tillstånd är den, att det faktiskt inte finns något direkt och tydligt samband mellan materiellt välstånd och personlig lycka. Detta är en gammal sanning. Den gick dock förlorad för oss när idén om själen försvann, och vi gick från att vara varelser MED kroppar till att vara varelser som ÄR kroppar. Men när skillnaden mellan kropp och själ inte längre respekteras, så uppstår också den djupt felaktiga föreställningen att det du tar ifrån en människas själ kan du kompensera genom att ge till hennes kropp. (Däremot så är motsatsen sann, alltså att det finns ett direkt och tydligt samband mellan materiell fattigdom och olycka.)

En komplikation är dock att den här bilden av den stadigt stegrade olyckan i den industrialiserade världen till del kan vara en illusion, en blandning av uppblåst statistik och rena mätfel. Det finns idag en jättelik idéindustri – och i den ingår allt från multinationella läkemedelsföretag över vissa massmedia till politiska organisationer – som bygger mycket av sin existens på förmågan att utpeka något speciellt fenomen som det Stora Problemet, och som för sin lösning kräver Stora Insatser. Och en del av den radikala ökningen av psykisk ohälsa är uppenbarligen resultat av att ett tillstånd som tidigare ansågs som beklagligt men fullt normalt – som nedstämdhet vid en stor personlig förlust – nu alltmer omklassificerats till att gälla som medicinskt problem.

Det finns ännu en komplikation. Alla frågor om huruvida vi är olyckligare nu än förr, bygger också på att vi kan ställa förflutenhetens känslor invid dagens. Frågan är dock om de verkligen är jämförbara?

Den stora utställning om melankolin i konsten, som gått först i Paris och nu i Berlin, visar hur förbluffande snabbt ett uråldrigt begrepp bara kan lösas i blå rök. Ända sedan antiken hade idén om melankolin varit en viktig del av den västerländska kulturen. Redan hos Hippokrates finns en definition av fenomenet som i stort sett står sig ända fram till Freud, och som alltså noga skiljer på sorg, kopplad till trista men oundvikliga fenomen som just personlig förlust, och melankoli, som alltså beskrivs som nedstämdhet utan uppenbar orsak. Dock – och detta är viktigt – fanns det en uppenbar ambivalens i attityden till detta fenomen. Melankolikern var förvisso en lidande människa, men det var också en människa som i sina plågor bar frön till storhet, ja genialitet. (Inte undra på att romantikerna hyllade detta tillstånd.)

Så kommer 1900-talet, och begreppet utraderas, av den medicinska vetenskapen, av nya begrepp. Som depression. Problemet är bara, att melankoli och depression inte är utbytbara begrepp. Depression är något helt och hållet ont; det saknar melankolins speciella dubbeltydighet, och paradoxala aura av förfining. Där melankolikern hade en möjlighet i sin smärta, är den deprimerade bara dess offer – och objekt för specialisthjälp.

Sedan länge har vi insett att känslor tar uttryck som är historiskt bestämda. Berättelsen om hur melankolin ersätts av ett begrepp med delvis annat innehåll, öppnar dock för möjligheten att inte bara känslors form, men även deras innehåll är en fråga om kultur och inlärning. Detta sätter det egna jaget i gungning. Är detta verkligen vad jag känner, eller är det bara vad jag är skolad till att känna? Vad är orsak och vad är verkan? Gråter jag för att jag är ledsen, eller är jag ledsen för att jag gråter? Hur mår vi, egentligen?

– Peter Englund
(DN 14/5 2006)