Just nu

funderar jag över kravallerna i Göteborg. Manifestationerna där såg verkligen ut att kunna bli en ny gryning för vänstern. För en gång skulle var man enade – tack för det, George Bush och EU-topparna! -, och redo att begå de största demonstrationerna i Sveriges moderna historia. Men framgångarna uteblev. Helt. På grund av kravallerna, denna Guds gåva till nyliberalerna och ekonomisterna.

Det finns mycket att diskutera, mycket att utreda. Vilket ansvar har politikerna? Vilket ansvar har polisen? Vad hände egentligen vid Hvidtfeldska? Och det där tredje skottet: var det verkligen nödvärn? (Inte på långa vägar när, så vitt jag kunnat se på videon.)

Ändå vill jag påstå att den viktigaste diskussionen, det viktigaste utredandet, kommer att bestå i vänsterns egen självrannsakan. Det är det centrala nu. Inte att köra ytterligare några spår på den gamla knastriga LP-skivan om att allt bara är snutarnas fel. Inte att kläcka fler sofismer om vibrerande strukturellt våld och om att ställa sina kroppar i vägen för makten. Inte att bagatellisera genom att på något dunkelt vis jämföra vandaliseringen med nedrustningen av skolorna. Det finns kanske förklaringar. Visst. Men det finns fan inga ursäkter.

Kanske låg en del av problemet i just det som innan såg ut att vara Göteborgsmanifestations stora styrka: enigheten. Kanske valde man i sin förtjusning över uppslutningen att bortse från enkelt faktum: en del av vänstern, jag vill tro en liten minoritet, förkastar faktiskt demokratin. Som jag ser det, hade vänstern efter murens fall en historisk chans att göra upp med sitt ickedemokratiska arv, och återvända till socialismens frihetliga rötter – alla de där gamla tankeriktningarna, av vilka det nu återstår föga mer än de spottkletiga karikatyrerna i den tredje delen av ”Kommunistiska manifestet”. Men den försatt man. Istället fortsatte många av för mig obegripliga skäl att hålla fast vid gamla massmördarikoner. Och i helgen fladdrade röda fanor med Lenin och Mao över en sönderslagen Aveny. Snyggt.

Så låt oss hålla tillbaka invektiven. Att ropa om ”huliganer” och ”ligister” och ”idioter” fördunklar bara. Detta är människor som avskyr demokratin, och som istället skriver sin utopi med gatstenar. Demokratin har alltid varit hotad från extremhögern och extremvänstern. Inget nytt i det.

Somt handlar helt klart om, ursäkta tjatet, historielöshet. Debatten om kommunismens brott gjorde det klart att vissa delar av vänstern har en oroande instrumentell syn på historisk sanning. Bara det som gagnar en i dagspolitiken är OK. Om övrigt skall man hålla käften. Kanske var det i just det där svarta hålet av partitaktik de försvann, lärdomarna från Tysklands 70-tal? Baader-Meinhof-gruppen kom inte i ett flygande tefat, utan steg ur ett långsamt eskalerande vänstervåld, där man till en början använde EXAKT samma ursäkter som vi nu hört i Göteborg: ”Det är bättre att skada egendom än att skada människor”. Men kan man förstöra en bank med påkar och stenar, kan man lika gärna förstöra den med en bomb. Och kan man kasta en gatsten mot en människa, kan man lika gärna skjuta henne – man kan dö av båda. Det är faktiskt ingen skillnad i sak. Bara i effektivitetsgrad. Allra först kastades ”bara” sten. Och till en början förstörde RAF ”bara” egendom, men så kom det första vapnet – en 9mm Beretta och 250 skott, köpt efter en hel del ideologiskt grubbel av… en nynazist – och sedan fritagningarna och bankrånen och sedan morden och kidnappningarna och de kallblodiga nackskotten.

Vad skall hända nu? Skall den antidemokratiska vänstern ta steget fullt ut och bli terroristisk? Det är en fråga bland annat för den vänster som i Göteborg blev till vattnet vari extremgrupperna simmade. Nu måste denna breda, folkliga vänster bli självkritisk, och för en gång skull rikta det skarpa sökarljuset mot sig själva. Här måste man dra gränser och en gång för alla säga nej, tydligt nej, till antidemokraterna och våldsromantikerna. För om man inte kan, inte vill, inte förmår att ta denna chans till självrannskan, är risken stor att det som till en början såg ut som en gryning, i själva verket skall visa sig vara en solnedgång.