Johan Baner och slaget vid Wittstock

Johan Baner framstår som en märklig figur. Det är svårt att fatta tycke för honom. År 1636 var han 40 år gammal, undersätsig, rödnäst och en aning tunnhårig, med sensuell mun och ett befallande drag över ögonen, en ärrad grovhuggare vars själ svärtats och kropp fördärvats av ett hårt liv i fältläger och på slagfält,

… full av svordom, lurvig som en björn,
av hedern sticken, lysten efter gräl,
uppsöker bubblan Ära mitt i gapet
uppå kanonerna.

De han hade under sitt kommando vårdade han med den uppriktigt patriarkala känsla som var tidens egen och krävde i linje med detta blind lydnad. Den tyska civilbefolkningens lidanden bekom honom inte stort, och han såg ofta genom fingrarna med sina truppers övergrepp: huvudsaken var att armén fick sitt. (Precis som många andra höga chefer hade han med hjälp av krigsbyte byggt upp en förmögenhet som trots ett tappert dobblande var av imponerande storlek.) Genom sin hänsynslöshet och sin oförmåga att kontrollera sin soldatesk bidrog han till att krigets spiral av brutalitet och förödelse skruvades ännu några varv ned i avgrunden. Baner bär många av 1600-talsmänniskans vanligaste drag, om än i en något förstärkt och förstorad form. Precis som de flesta samtida förenade han i sin personlighet starka motsatser. Han var häftig, lättretlig, grälsjuk och lynnig, men också lättrörd och starkt känslosam. Han hade lika lätt att förlora sig i hejdlösa gråtattacker som i anfall av vild och måttlös vrede. Och liksom så många andra under denna sinnliga epok var han, som man säger, ”njutningslysten”. Han bar uppenbarligen på en stark sexualdrift och var därför svår på fruntimmer – om det knep så aktade han sig inte ens för att gå till någon av de många fälthoror som följde armén runt. Dessutom frossade han omåttligt i mat och hade en fallenhet för fylleri som nästan var legendarisk.

Baner var en aning depressivt lagd, och när besvären och omöjligheterna staplades i alltför stora högar kunde han ibland stänga in sig i sitt tält och supa, hårt och länge. Detta var inte alltför ovanligt, speciellt inte bland svenskar, som sågs som ett folk särskilt begivet på rusdrycker; en diplomat från Venedig sade om honom att ”han var begiven på dryckenskap, ett säreget kännemärke för hela nationen, vars naturlyte det är”. Baner var alkoholist – det berättas att ett franskt sändebud som skickats att underhandla med honom, vackert fick vänta därför att Baner var så redlöst påpackad att det tog honom fyra dagar att bli kommunikabel igen. Hans store motståndare, den kejserlige fältmarskalken Gallas var också en notorisk fyllbult, men skillnaden mellan de två var att medan Baner i regel klarade av alla sin sysslor utmärkt i berusat tillstånd var Gallas inkompetent även när han var spik nykter. Ja, vissa menade tillochmed att Baner var som allra bäst när han var full. För faktum är att Johan Baner, alla sina laster och fel till trots, var en utmärkt, ja, snudd på genial fältherre.

Han var stram och noggrann och hade en märklig förmåga att fylla de underlydande med en blandning av respekt, fruktan och lojalitet. Som alla fältherrar under denna tid undvek han helst slag – något som renderade honom syrlig kritik från den militärt rätt okunnige Axel Oxenstierna -, han var svag i belägringar, men behärskade manöverkrigets svåra konst till fulländning. Under större delen av sin tid som högste chef fick han nöja sig med att föra krig med små och otillräckliga resurser. Något som liknade Gustav Adolfs jättelika härar fick han aldrig under sitt befäl. Kvicktänkt, snabb och djärv blev han istället något av en mästare på att slå ur underläge med ytterst ruggiga och malätna styrkor. Motståndarna lärde sig snart att frukta hans fantasi och hans säkra blick för blottor och öppningar som han aldrig tvekade att utnyttja till plötsliga utfall som utfördes med en sårad vildgalts furia.

Det var en sådan oväntad motstöt som han nu arrangerade i norra Brandenburg. Under elva dagar utspelades där ett märkligt skådespel. Som två boxare cirklade de två härarna runt varandra; den svenska armén som en ilsken och morsk flugviktare som gång på gång söker få till en slagväxling, allt medan den storvuxne motståndaren – förbryllad och inte så lite skrämd av sin aggressive motståndare – gång på gång glider undan. Men lördagen den 24 september hann Baners här ikapp sina motståndare i den kuperade och skogiga terrängen strax söder om den lilla staden Wittstock.

De kejserliga och sachsarna hade bestämt sig för att invänta sina motståndare på en räcka av sandiga höjder, Scharfenberg; för säkerhets skull med en del av fronten täckt av sex i hast grävda skansar och en mur av ihoplänkade trossvagnar. Deras befälhavare väntade länge på att de svenska trupperna skulle uppenbara sig på de öppna och sumpiga fälten framför deras front, för att liksom vid Nördlingen låta sig nedmejas i ordnade former av det talrika artilleriet. Men istället anlände budet att svenska trupper mot all förmodan i strid med invant bruk marscherat upp genom en skog som den förbundna arméns vänstra flank stod förankrad mot och att de nu i god ordning höll på att överflygla de sachsiska och kejserliga trupperna! De sistnämnda tvingades därför att överge sina fina skansar och sin fina vagnborg och svänga upp mot de anfallande svenskarna. Sedan inleddes slaget.

Det pågick i timme efter timme. Något riktigt ordnad strid var det som vanligt inte fråga om utan mest bara ett rapsodiskt myller av skvadroner och brigader som gång på gång stångade samman i röken. Båda sidorna hade gott om kavalleri och de blev snart fastlåsta i en av de allra mest blodiga och långdragna rytterifäktningarna under hela kriget – skvadroner stöter samman under några korta förvirrade ögonblick, medan de vajande männen (med ansiktena svarta av krutstoft och vita av skräck) hugger klumpigt i luften med värjorna och avlossar sina tunga pistoler i synen på varandra: sedan bryter de sig fria, likt brottare, ordnar leden och rider så an på nytt. Det som avgjorde slagens längd var ofta hästarna. De orkade i regel inte med mer än fyra fem timmars strid, sedan måste förbandet tas ur elden. Över allt detta hördes dånet av skott, slamret av harnesk, krasandet av pikar, rasslet från trummor och silvertonerna från trumpeter och pipor, blandat med skrik från de sårade och rop från de stridande. (Fältropen var en hjälp att skilja vän från fiende i valplatsernas disiga vimmel. ”Gott mit uns”, var svenskarnas fältrop vid Wittstock, ”Ob Gott will”, vrålade de förbundna tillbaka.) Baner själv skrev senare i ett brev att en så ”grym strid” hade han aldrig tidigare sett.

Det höll dock på att sluta illa för svenskarna. Inte nog med att de var numerärt underlägsna, Baner hade också strax före slagets början sänt iväg hela sin vänstra flygel under King på en lång och oerhört vågad flankmarsch genom sank och skogig terräng: tanken var att de efter ett tag skulle dyka upp i de förbundnas rygg. Det var sällan som en general hade nerver att ställa till med en sådan intrikat manöver i strid, men Johan Baner vågade. Problemet var bara att den vänstra flygeln dröjde. Under tiden nöttes Baners styrkor sakta ned av de överlägsna motståndarna. Den av nationalsvenskar bestående Svenska brigaden drabbades svårt och blev ”nästan helt ruinerad”: av förbandets 892 karlar blev nära 66 procent dödade eller sårade. De svenska styrkorna stod nära ett sammanbrott när fjärran stridsbuller förkunnade att King och den vänstra flygelns män till slut hittat åter till slagfältet. Trycket lättade med en gång, de kejserliga vek bakåt, men kvällningen satte stopp för vidare strider.

De två härarna slog läger på slaktplatsen och tände sina lägereldar på bara några hundra meters håll från varandra. Natten blev lugn – det enda som hördes var strödda skott från skogssnåren; det var drabbningarnas eviga följeslagare, marodörerna, som drog runt och plundrade de döda och sårade. De andra inväntade dagen och döden. Tidigt på den kalla söndagsmorgonen ställde de illa tilltygade svenska förbanden upp och gick på nytt upp mot de höjder de förgäves försökt att storma den föregående dagen – säkerligen med en känsla av bävan.

Till sin förvåning möttes de av tystnad. Sachsarna och de kejserliga hade under natten flytt fältet. De fann bara rader av övergivna kanoner (allt som allt 33 pjäser; en befanns vara en 3-pundare som Gustav Adolf 1631 skänkt till sin dåvarande bundsförvanter, men som nu alltså använts mot svenskarna; 24 av de andra var vackert gjutna stycken med bilder av vildmän på eldrören), 180 ammunitionsvagnar (en del sprängda i tusen bitar, andra oskadda och fullastade med välbehövligt krut) samt givetvis otroliga mängder döda och skadade. Slagfältets alla obsceniteter beskrivs så här av ett ögonvittne:

Jorden, vars vana det är att övertäcka de döda, var på denna plats själv övertäckt med döda, vilka företedde skiftande anblickar. Där låg huvuden, som hade förlorat sina naturliga ägare, men också kroppar som hade förlorat sina huvuden; på somliga kroppar flöt tarmarna ut – en fruktansvärd och vidrig syn; på andra var huvudet krossat så att hjärnan hade runnit ut. Där såg man hur de dödade var berövade sitt eget blod och hur de levande var översköljda med andras. Där låg avskjutna armar, vars fingrar ännu rörde sig, som om de åter ville vara med i slaktandet; i gengäld såg man karlar som tog till flykten fastän de inte hade utgjutit en enda droppe blod. Där låg avhuggna lår, som var ännu tyngre än förut, trots att de befriats från kroppens tyngd. Där såg man stympade soldater bönfalla om nådestöten, fastän de var redan nära den vissa döden. I gengäld såg man andra, som bad om nåd och förskoning. Summa summarum: det var ingenting annat än en eländig, ömklig syn.

Förföljande svenskt rytteri behövde bara följa spåret av sårade soldater, bortslängda kläder, tappade vapen och sönderkörda trossvagnar som ledde mot sydväst. Inom några timmar blev stora delar av den flyende hären sprängd och nedriden på de smala vägar som förde bort från Wittstock; när man senare räknade samman bytet fanns där bland annat 151 fanor och standar – att lämna in ett taget fälttecken belönades med mellan 10 och 30 riksdaler -, kurfurstens kansli, hans förgyllda kaross samt allt hans bordssilver.

ur ”Ofredsår – Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt”, 1993.