Irakkrigets bländverk och villor

Först finns inget annat än ett foto i en tidning. Bara ett litet foto. Enbart med bildtext. Ingen artikel. Så pass ointressant bedöms tilldragelsen att vara. (Den hade också bevakats enbart av lokala journalister, samt en fransk pressagentur.) Och den skulle ha förblivit i denna likgiltighetens gråzon, snart förvandlad till glömska och makulatur, om inte någon övernitisk eller undersysselsatt agent från SISMI, den italienska underrättelsetjänsten, skrivit en kort rapport på den. Sedan är bollen i rullning. Det ena ger det andra. Och från detta tidningsfoto publicerat i februari 1999 sträcks så en fyra år lång kedja av händelser och osannolikheter, en kedja som sin yttersta ände har ett krig.

Fotot föreställde Wissam al-Zahawie, Iraks ambassadör vid Vatikanen, och presidenten i Niger. Ambassadörens besök i landet var ingen märkvärdighet, utan en del av en rundresa i regionen. Och det är som sagt få som bryr sig. Rapporten om fotot och besöket försvinner också snabbt ner i det världshav av trivia som fyller underrättelseindustrins arkiv. Till hösten 2001. Terrorattackerna den 11 september har lett till ett febrilt arbete runtom i världens underrättelsetjänster, där man nu söker efter förbisedda ledtrådar och borttappade kopplingar. Någon i SISMI kommer ihåg den gamla rapporten, parar ihop den med faktum att Niger är en stor producent av så kallat ”yellowcake”, alltså uranoxid, ett grovt pulver ur vilket man med hjälp av flera dyra och komplicerade processer så småningom kan utvinna uran, som kan användas som det klyvbara materialet i en atombomb. (Uranoxid är alltså långt ifrån den färdiga varan, vilket avspeglas på priset: för bara 150 kronor kan du köpa hem ett kilo.) Skulle det inte kunna vara så att den EGENTLIGA anledningen till ambassadörens besök i Niger är att Irak vill köpa uranoxid, till en egen atombomb?

Inga ytterligare fakta har tillkommit, utan det nya från SISMI består bara i ett knippe obesvarade frågor och obevisade antaganden. De i CIA som får se den italienska rapporten avfärdar den som ”amatörmässig och obestyrkt”. I det normala fallet skulle det ha slutat med detta, en axelryckning från några uttråkade tjänstemän och en morrning från papperstuggen.

Men detta är inget normalfall. USA befinner sig i chock efter de oerhörda dåden den 11 september, och landet styrs av en ny president. Och denne president är hermetiskt innesluten i en tätt packad fylking av teknokrater och neokonservativa ideologer, personer som till sin övriga fixeringar också räknar en kronisk misstro mot de etablerade underrättelseorganen, med CIA i täten, som de betraktar som tröga, trötta, fega, fantasilösa och byråkratiska. I Pentagon finns det också ett alldeles ny grupp, Office of Special Plans , tillskapad strax efter terrorattacken, och befolkad enbart med civila specialister komna från den här neokonservativa kretsen.

Målet för dem är att bevisa det som männen närmast presidenten, vicepresident Cheney och försvarsminister Rumsfeld, anser är fallet, nämligen att Al Qaida har kopplingar till Irak, och att Irak sitter på en arsenal av massförstörelsevapen, kemiska, biologiska kanske tillochmed nukleära. Medlet är en direkt tillgång till det råmaterial som väller in till de olika underrättelseorganen. Och den här gruppen får alltså korn på SISMI-rapporten, och kickar den vidare, direkt till Vita Huset, förbi den långsamma men gedigna filtreringsprocess som funnits där i ett halvt sekel, och vars syfte är just att hindra dåliga eller falska underrättelser från att nå det ovala rummet.

Det hela är dock inget misstag. I Vita Huset har man ropat efter just sådan här information. Det går ut order på att undersöka saken närmre. CIA gör det, och kommer fram till att inget pekar på att ett sådant här inköpsförsök har ägt rum. Cheney vägrar låta sig nöja med saken, ger order om nya underökningar, som ger samma resultat, varefter det kommer order om att undersöka saken en gång till etc. Offentligt har detta dock börjat att behandlas som vore det ett faktum, och från sommaren 2002 spelar detta med Saddam Husseins införskaffande av klyvbart material en allt större roll i Vita Husets utrikespolitiska retorik. I september 2002, efter direkt samråd på telefon med Bush, hoppar Storbritanniens premiärminister Tony Blair på tåget, deklarerar självsäkert att man fastställt, ”bortom allt tvivel”, att den irakiske diktatorn framhärdar i sina försök att skaffa sig kärnvapen. Och månaden efter dyker det upp vad alla letat efter, otvetydiga bevis på Saddam försökt köpa klyvbart material från Niger.

Bevisen är i form av dokument, som en en italiensk affärsman erbjudit sig att sälja för 10.000 dollar till en kvinnlig reporter på den Berlusconiägda veckotidningen Panorama . Dokumenten består av 22 fotokopierade sidor, det mesta brev skrivna på officiellt brevpapper från Niger eller på papper från den irakiska ambassaden i Vatikanen. På uppmaning av sin chefredaktör ger hon dem till USA:s ambassad, och de skickar dem till Washington, där de med blixtens hastighet hamnar i Vita Huset. Och detta med uranet från Niger blir en tid ett viktigt nummer i den amerikanska propagandan, och anspelas på i tal, artiklar och TV-framträdanden under de upphetsade månader som föregår anfallet på Irak 2003.

Få har dock sett de omtalade dokumenten. IAEA, den internationella atomenergikomissionen, har ända sedan september 2002 kämpat för att få se beläggen för Iraks försök att skaffa sig uran. Amerikanarna bromsar, gör besvär. Till slut, efter månader av påstötningar, får IAEA några kopior. Det tar organisationens tjänstemän ett par timmars jobb, och ett antal sökningar på Google, för att konstatera att dokumenten är förfalskningar, och dessutom urusla sådana. (Bland annat var ett av dokumenten, daterat oktober 2000, undertecknat av en minister som inte varit i tjänst sedan 1989.) Den 7 mars framträder chefen för IAEA, Mohammed el Baradei, inför säkerhetsrådet i FN, och meddelader att dokumenten är en bluff. Avslöjandet kommer dock för sent, och försvinner i bruset. En dryg vecka senare börjar bomberna falla över Bagdad.

Den otroliga historien om hur ett tidningsfoto av en ambassadör växer och transmogrifieras till ett kärnvapen i en galen diktators hand står att läsa i Seymour Hersh ”Chain of Command”. Boken kan bäst beskrivas som en samling reportage, vilka på ett sönderbrutet men ändå kraftfullt vis beskriver den båge av händelser som började med terrorattackerna den 11 september och som för fram till det pågående kriget i Irak. Det mesta har en gång börjat som artiklar i antingen New York Times eller The New Yorker .

Det är sannerligen inte all journalistik som håller för att tryckas om: det mesta har sitt värde i ögonblicket, och går också förlorat med det. Dock är Seymour Hersh ingen genomsnittlig journalist. Han inledde sin karriär med ett scoop som skakade världen: bara en 32 år gammal frilansare uppdagade han sanningen om den så kallade Song My-massakern, där amerikanska soldater dödat 500 obeväpnade vietnameser: män, kvinnor, barn. Han utsattes för en storm av förnekanden och förtal, men stod på sig, och vann till slut Pulitzerpriset. Han var också framträdande då Watergateskandalen lades i blotta. Den som då tävlade med honom om avslöjandena, Bob Woodward, har med tiden blivit en fet katt, som nu återfinns spinnande i maktens knä, där han låter dig skedmatas med noga utvalda godbitar. Inte så Hersh. En bra bit över 60 är han fortfarande den som ställer de där frågorna som andra inte vågar eller kan eller förmår, och som dessutom har den erfarenhet som krävs och det kontaktnät som behövs för att veta vad svaren har för värde.

Boken rymmer flera av hans avslöjande kring och om kriget. Han var den som var först ute om tortyren i Abu Ghreib-fängelsen. Han var den som röjde presidentrådgivaren Richard Perles minst sagt underliga kontakter med olika saudiarabiska affärsmän, kontakter som satte Perles oväld starkt i fråga, och som till slut ledde till dennes avgång. Och han kunde tidigt visa att inte bara det underrättelsearbete som förde fram till inavsionen var fullt av fel, utan även att det även fanns något vridet i krigets militärstrategiska grund.

Trots att bokens kapitel är solitärer så finns det återkommande teman som drar dem samman. Det mest centrala skulle kanske kunna vara det om den ideologiska övertygelsens makt och vanmakt. Många av de aktörer han skärskådar tillhör den innersta kretsen av neokonservativa i Vita Huset, deras kondottiärer i Pentagon eller deras tillfälliga allierade ute i världen. Vissa kända namn dyker upp i snart sagt vart kapitel: det är Rumsfeld, Cheney, Rice, Wolfowitz etc. (Presidenten själv, George W, finns givetvis med, men han är märkligt undflyende, en skuggestalt, tid efter annan materialiserad i ett direktiv eller ett tv-framträdande, men för det mesta bara anad bak en ridå av rådgivare och talskrivare.) Det är människor burna av den självrättfärdighet och råa viljestyrka som bara springer ur en fast ideologisk övertygelse, samtidigt som de också är offer för de villor och bländverk som just en sådan typ av övertygelse ofelbart för med sig. De fixa idéerna står som spön i backen.

Som t.ex. Donald Rumsfelds tanke att man nu, tack vare den nya teknologin, kan besegra vemsomhelst närsomhelst med kryssningsrobotar och smarta bomber, och att man därför inte behöver bruka så mycket fotfolk, folk som inte bara är dyra att sätta in, men som också visar en fallenhet för att dö av på ett politiskt besvärande vis. Och de som till sist sändes dit, gjorde det efter att ha fått sina organisationer ”slimmade” och ”strömlinjeformade”, som vore det tal om företag som tillverkade mobiltelefoner eller toalettsitsar. Detta straffade sig, i form av uttänjda försörjningslinjer, oväntade stockningar i framryckningen och en skriande brist på reserver. Regimens snabba kollaps – som trots allt var ett halvt rätt för rådgivarna i Vita Huset: ja, den nya bombteknologin var effektiv, ja, Saddams despotiska styre var ihåligt – kom dock att överskugga dessa inledande bekymmer. Problemet återkom dock nästan omedelbart, när plundringar och allmänt kaos bröt ut, och de amerikanska förbanden visade sig oförmögna att hejda dem, helt enkelt för att de var för få. Någon större plan för vad som skulle hända EFTER regimens fall fanns heller inte.

Detta, parad med bristen på trupper och en fundamental oförmåga att förstå det folk man sagt sig frälsa och det land man sagt sig befria, gjorde att man stod hjälplösa när kaoset utvecklades till ett omfattande uppror. Villrådiga svarade man med allt mer tunghänt militärt våld, våld som verkar föda ungefär lika mycket opposition som det kväser. Det är i detta sammanhang Hersh vill se fallet Abu Ghreib. Militären famlade i blindo, och alltmer desperata i sin jakt på underrättelser fick man Rumsfelds tillåtelse att ta till de brutala metoder som tagits fram under kampen mot terrorismen och som redan prövats i Afghanistan och på Guantánamo. Men vad som främst använts på särskilt utvald folk från Al Qaidas innersta cirklar, brukades här urskiljningslöst, på vem som helst, ”taxichaufförer, svågrar, och folk man svepte in från gatan”. CIA drar sig ur, förskräckta, in kommer vanliga reservister från Maryland.

Hersh betonar att den officiella förklaringen inte håller. Ansvaret går inte att lägga på ”några få ruttna ägg”, utan faller ytterst på Rumsfeld, som sanktionerat ett system av systematiskt tortyr, ett system som så småningom råkat i sken. Inte heller det här fotograferandet av nakna irakier i förödmjukande poser verkar ha varit något som de här ”vita soporna” från Maryland hittade på själva. Susan Sontag må förlåta, men det finns en enklare förklaring till detta än hennes hennes högbrynta teorier: tanken lär till en början ha varit utpressa mänskorna till att efter sin frigivning agera angivare – med hot om att annars sprida de förnedrande fotografierna.

Det är givetvis deprimerande detta, att se frågor om krig och fred, liv och död, hanterade med ett sådant förnuftslöst lättsinne av en liten skara makthavare, som slumpen och ideologiska fördomar fört samman, och som ett röstande folkflertal håller kvar. Det är också deprimerande att med Hersh notera, hur lätt det har varit för dessa makthavare och deras handgångna män att manipulera massmedia, och via dem sprida ren och skär rappakalja, och få en stor del att världen att tro att Saddam Hussein står i begrepp att skaffa sig kärnvapen, när det enda belägget är ett litet foto i en lokaltidning i Niger.

– Peter Englund
DN 19/12 2004

( Seymour Hersh: ”Chain of Command – The road from 9/11 to Abu Ghraib”. Allen Lane. )