Irak ett nytt Vietnam?

Var person som hade huvudet hyfsat påskruvat kunde snabbt förstå att något var fel med den amerikanska invasionen av Irak. Men riktigt hur illa det skulle gå var det nog få som anade. Önsketänkande och ideologiska blockeringar har från första början kantat det här företaget – både dess utförande, och analyserna av det. När jag 2004 här i DN kallade anfallet på Irak ”ett strategiskt misstag av en magnitud världen inte sett maken till på den här sidan av Vietnam”, fick jag rader av ilskna mejl, och i ett debattforum på Internet haglade de låga personargumenten.

En del av ilskan kom säkert av att jag använt V-ordet. Vietnam, Vietnam, Vietnam. Ordet luktade napalm och folkmord och nederlag.

Politiska generationer blir ofta till under trycket av starka, gemensamma erfarenheter gjorda under de tidiga vuxenåren. Det nära förflutna utövar på så vis en nästan magisk makt över sinnena. Den stämmer inte, Hegels gamla kvickhet, att det enda man kan lära av historien är att ingen lär av historien. Problemet är att veta vilken historia man skall lära sig av.

När makthavarna i Vita Huset drömde ihop Irakkriget tänkte de väl närmast i termer av 1944 års berättelse (tyranniet drivs på flykten till jublet från tacksamma folkmassor och friheten sprider sig över världen) men undvek givetvis noga att tänka 1914 (ett onödigt, retorikdrivet och blodigt storkrig startas och förändrar världen oåterkalleligt till det sämre). För att inte tala om 1965 (övermodig stormakt dras med i ett onödigt och ovinnbart krig i ett fjärran, obegripligt land).

I takt att med motgångarna och kropparna samlats på hög har V-ordet kommit alltmer i svang. Nu brukat tillochmed av Bush själv. Dock bör man ha klart för sig att de vietnamesiska spöksynerna varit närvarande hela tiden. Ironiskt nog både bland krigets arkitekter och bland många av dess vänsterkritiker. Båda grupperna har också gått vilse bland de historiska parallellerna.

För båda dessa sidor har i sina attityder antagit att man står inför en variant av Vietnam, alltså att det handlar om ett klassiskt modernt inbördeskrig med i grunden ideologiskt-nationalistiska drivkrafter, där segraren är den som förmår vinna det bredaste folkstödet för sina framtidslöften. Parallellen var oemotståndlig för en tilltufsad och nostalgisk vänster på jakt efter En Stor Samlande Fråga, lämplig att göra ännu en ”Stoppa”-slogan av. Och den var lika oemotståndlig för krigets arkitekter, fast beslutna att INTE upprepa Vietnamkrigets alla felgrepp och förödmjukelser.

Få bestrider väl nu att kriget i Irak var ett gigantiskt strategiskt misstag. Idag räcker det dock inte med detta omdöme. I mina ögon framstår beslutet att invadera som inget mindre än kriminellt. Inte minst för att det kom att utlösa ett förfärligt inbördeskrig, som har långt fler likheter med de som nyss utkämpades på Balkan än det som en gång rasade i Vietnam. Fronten löper nämligen inte – som i Vietnam – mellan olika klasser och politiska grupper, utan följer istället etniskt-religiösa linjer: kampen gäller vad man tror är gruppens överlevnad, inte abstrakta idéer. Detta innebär att vissa åtgärder som skulle fungerat i Vietnam här närmast haft motsatt verkan.

Som detta att snabbt bygga upp en inhemsk militärmakt som skall kunna fylla det vacuum som uppstår när man gör sin oundvikliga reträtt. För om denna inhemska militärmakt nästan helt och hållet består av mänskor ur en av de stridande folkgrupperna, kommer det bara driva på motsättningarna, skräcken och våldet. (Jag tror inte ett ögonblick att detta var syftet, men så kom det att fungera.) För vänstern har engagemanget utifrån Vietnam-paralleller ökat dess ideologiska förvirring. De utopiska energier som en gång laddade engagemanget för sydostasiens folk går inte att finna hos  Iraks bilbombare; istället har man fått ersätta dem med vaga och till intet förpliktande hyllningar av ”motstånd”, alldeles oaktat vem som står för detta motstånd och vad det syftar till.

Att dra paralleller mellan nu och då är både ofrånkomligt och önskvärt. Men det är också svårt. Historien är en nyckfull läromästare.

– Peter Englund
DN, 3 september 2007