Inga enkla lösningar kvar – Intryck från kriget Irak, september 2005

1.

Det är ett ord som återkommer gång på gång när han talar: ”frustrerande”. På hans mellanvästerndialekt kommer det ut som ”fuss­trating”. Han är en amerikansk kapten på några och trettio år, rätt kort, med rakat, fyrkantigt huvud, tjurnacke, stor käke, lätt underbett och små, ivriga ögon. Han är iförd arméns vanliga sandfärgade kamouflageuniform, och bär sin pistol i axelhölster. Vi sitter i hans lilla tjänsterum i en sandsäcksklädd tvåvåningsbyggnad på en Forward Operations Base strax söder om Bagdad.

I hörnen dammig, grönfärgad armémateriel, några M4-karbiner, hjälmar, kevlarvästar, kaffekoppar, papper, lådor, vattenflaskor. På väggarna den vanliga samlingen av kartor och pm. Bakom honom sitter ett litet anslag med ett citat av general Patton: ”No good decision was ever made in a swivelchair”.

– Det är frustrerande. Vi kan egentligen bara fokusera på en sak i taget. Antingen hjälpa civil­befolkningen, bistå i återuppbyggnaden. Eller göra det vi är utbildade för och kan, bra. We call it Kinetic Operations. Going after the Bad Guys.

– Vi gör vissa framsteg, särskilt i en del av de urbana områdena, som i Bagdad. Där har vi börjat bygga upp relationer. Frågan är i vilken mån vi når människorna här ute. Min personliga åsikt är att det gör vi inte. En stor del av befolkningen är öppet fientlig. En del här vill göra som man gör på vissa håll i Bagdad, och till exempel dela ut frusen kyckling. Jag tycker att sånt är löjligt. Vi har ingen aning om effekten, men utdelandet går att översätta i siffror, statistik, sånt som ofta efterfrågas uppifrån. Det är frustrerande.

– Mycket upplever befolkningen här bara som underligt, utländskt. Som att ge godis till barnen, eller att uppmana folk att koka vattnet innan de använder det.

Han sitter med händerna knäppta, lätt framåtlutad, vrider sig lite fram och tillbaka i sin svarta snurrstol, sippar på sitt kaffe.

– Jag tror inte att amerikaner är vidare bra på att förstå andra länder, i synnerhet inte de som finns i den arabiska världen.

I bakgrunden hörs det vanliga suset från en luftkonditioneringsanläggning, med jämna mellanrum dränkt i det stigande pulsljudet från helikopt­rar som landar eller startar från helikopterplattan några hundra meter bort i ökenhettan.

– Du vet, vi gick in i detta med helt annorlunda förväntningar. Vi fick höra saker som nu verkar helt löjliga. Som att irakierna skulle möta oss med en parad. Du vet, dagen den där paraden skulle ha hållits, då hade vi vår hårdaste eldstrid. Ingen verkar ha förutsett problemen. Det är frustrerande

2.

Ja och nej. Det fanns de som förutsåg problemen. Men de personerna lyssnade man inte på. Det fanns även – trots vad som senare har sagts – en plan för hur man skulle bära sig åt i och med Irak när Saddam Hussein väl hade störtats. Men den struntade man i.

Projektet ”Future for Iraq” startades redan i april 2002 av utrikesdepartementet och kom att engagera 17 olika amerikanska statliga ministerier och myndigheter och över 240 exilirakier från samtliga etniska grupper och större politiska partier. Syftet var att lägga upp riktlinjerna för ett Irak utan Saddam, och sysselsätta sig med allt från frågor om hälsa och jordbruk till diskussioner om statsfinanser och säkerhet.

Pentagon avfärdade dock projektet och dess rekommendationer. Detsamma gjorde man med en del andra rapporter, som varnade för de svårigheter som väntade, till exempel en från amerikanska arméns Institut för strategiska studier, presenterad i februari 2003, och som i kuslig detalj förutsåg vad som skulle komma att ske: att den styrka man avsåg att använda kanske skulle visa sig vara för liten, att kaos skulle kunna bryta ut, att irakierna i längden inte skulle acceptera en amerikansk ockupation, att USA mycket väl skulle kunna vinna kriget men förlora freden.

Men allt viftades alltså bort. Som Larry Diamond visat i sin bok ”Squandered Victory” var skälet tämligen enkelt: de som planerade kriget var inte villiga att medge några fakta eller överväga något alternativ som skulle kunna sakta ned eller – Gud förbjude – hejda den blinda galopp mot en invasion av Irak som inletts av George W Bush och den neokonservativa klick som omgav honom. (Det är också det viktigaste skälet till varför man gjorde allt för att hålla FN borta.)

Det man hade i stället för en plan var, i stort sett, en person: den irakiske affärsmannen och exilpolitikern Ahmed Chalabi, tragedins onda kulissdvärg, som – för egen vinning och inflytandes skull – var villig att säga precis allt de styrande i Washington ville höra. Som att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen.

Som att Chalabi i Irak hade en underjordisk armé som räknades i tiotusental, beredda att ta över. Som att invasionsstyrkorna skulle mötas av jublande människomassor, parader och godis.
Inget av detta skulle visa sig stämma

3.

De amerikanska militärer jag träffade i Irak var enhälliga. Invasionen gick smidigt, snabbt och med låga förluster. Att styrkorna var underdimensionerade märktes egentligen inte så mycket under själva kriget: sådan är nu den amerikanska krigsmaktens kolossala kraftutveckling.

Så fort Saddamstatyn på Firdostorget i Bagdad den 9 april 2003 gjort sitt berömda näsdyk – lämpligt nog precis framför näsan på alla de utländska journalisterna på Sheraton – och regimen imploderat stod det klart att man, trots försvarsminister Rumsfelds alla kategoriska försäkringar, visst inte hade nog med ”kängor på marken”. Det fanns inte folk nog att stänga de nu vidöppna gränserna, och in i landet strömmade snart al-Qaidafolk och andra utländska jihadister, busar som tidigare inte haft något som helst fotfäste i landet – Saddam var aldrig villig att lida konkurrens – och som givetvis var förtjusta över att få ett nytt slagfält för sin kamp.

Än värre var att det inte fanns nog folk för att upprätthålla ordningen. Plundringarna och skadegörelsen var till del spontan, till del uppenbarligen planerade av den gamla regimens folk, ett slags brända jordens taktik att ta till i det fall man förlorat kriget. (Det är mot den bakgrunden man även skall se regimens beslut, fattat före krigsutbrottet, att släppa ut runt 100.000 dömda brottslingar ur fängelserna.)

Överrumplade av det kaos deras chefer sagt inte skulle inträffa sattes de styrkor som fanns att skydda vissa utvalda byggnader i jättestaden Bagdad. En av dem var, som vi alla vet, olje­ministeriet, en händelse som givetvis såg ut som en tanke för alla de irakier som ställt sig skeptiska till de ramsor med moraliskt självrättfärdig frihetsretorik som invasionens ideologer så gärna och så ofta släpper ifrån sig.

Kaoset, oordningen, osäkerheten, korruptionen och den skenande kriminaliteten – cirka 80 procent av alla våldsutbrott är ren brottslighet, bara runt 20 procent har politiska motiv, och den överväldigande majoriteten offer för båda dessa typer av våld är vanliga irakier – har gjort återuppbyggnadsarbetet synnerligen svårt, stundtals omöjligt. Enorma summor med hjälppengar och materiel har också stulits, förskingrats eller bara försvunnit i den här 1:1-versionen av dataspelet Sim City, svårighetsnivå: Nightmare.

Uppbyggnaden av Irak är också ”Big business”, där utländska firmor som KBR (ett dotterbolag till Halliburton, det företag som vicepresident Cheney tidigare var vd för) gjort enorma klipp, inte sällan för jobb som utförts dåligt och i vissa fall inte alls. Så till exempel har den irakiska oljeindustrin, av just dessa skäl och trots både löften och stora investeringar, ännu inte uppnått den produktionsnivå man hade före invasionen

4.

Detta att man inte klarade av att upprätthålla ordningen var dock bara det första av en rad misstag begångna av den amerikanska ockupationsmakten när man störtat Saddam. Sedan kom de slag i slag.

När man rensade den gamla statsapparaten på folk som tillhört det tidigare maktägande Baath-partiet gick man helt klart för långt, och avskedade även tiotusentals människor som gått med av enkla karriärskäl, däribland mängder med lärare och läkare. Även beslutet att upplösa den irakiska armén var ett stort missgrepp, då man i ett slag gjorde sig fiende med hundratusentals människor, människor som dessutom har vapen och vet hur man brukar dem.

Ett tredje var att man i bygget av den nya politiska ordningen i Irak så länge höll fast vid sina gamla exilfavoriter, inte minst den ovan nämnde Chalabi – som snabbt visade sig ha ett mikroskopiskt stöd – i stället för att dra in personer som till exempel ayatollan Ali al-Sistani, som inte bara var moderata i sin världsbild, utan också representerade breda lager av den shiitiska befolkningen. För att inte tala om det kompletta misslyckandet med att förutse, förstå och bemöta de rädslor som drabbat många sunniter, nu när de förlorat den privilegierade position de åtnjutit så länge – och som går tillbaka ända till den osmanska tiden. (De är också skräckslagna inför tanken på en uppsplittring av Irak efter etniska gränslinjer. I norr och söder – de områden som domineras av kurder respektive shiiter – finns olja. Det svarta guldet fattas dock i mellersta Irak – det område som domineras av sunniter. Som en sunnit sade till mig: ”Här finns ingenting. Bara sand.”) Dessa två sistnämnda misstag var i mycket en följd av den Bushska manikeismen, världen som en monokrom plats, av svart och vitt, där nyanser faller bort eller förnekas eller bara viftas undan.

Men så framstår också det amerikanska styret av det besegrade Irak som ett projekt gravt ideologiskt och teoretiskt överstyrt. Samt färgat av en grundläggande paradox: nämligen att här skulle alla marknadsglada neocons, som på hemma­plan knappt trodde staten om att driva kvarterets lekskola, plötsligt bygga en helt ny stat, ja ett nytt land.

Ockupationsförvaltningen var också fullproppad med Bushtrogna, politiskt uppkopplade akademiker och unga karriärdiplomater, folk som trodde att Irak var ett ställe där de kunde låta sina käpphästar rassla runt i fritt lopp. Christian Parenti skriver i sin ”The Freedom” om ”dysfunktionella neoliberala hallucinationer” och en ”kultmässig fixering vid marknadslösningar”. Så styrdes också arbetet mer av trossatser än av erfarenhet. Till exempel gavs uppdraget att organisera Bagdads aktiebörs till en 24 år gammal ekonomistudent från Yale. Klicka på ”Build”, klicka på ”Stock Exchange”, tictictic & ”Construction Complete”. De fotsoldater som var satta att skydda de här unga amerikanska portföljbärarna från det land de trodde sig reformera hade ett öknamn på dem: ”occupodians”

5.

Från den amerikanska regeringens ståndpunkt är det som pågår i Irak inte ett krig. Inte tekniskt sett. Det nådde sin officiella final med störtandet av Saddam. I stället talar man om ”counterinsurgency operations”. För soldaterna på marken är skillnaden minimal. De har fortfarande lön som vore det krigstid. Och de dör som vore det krigstid. I verkligheten har mer än tio gånger fler stupat efter ”krigsslutet” än under själva invasionen. Den sistnämnda krävde 140 amerikanska soldaters liv. Efter det har – i skrivande stund – ytterligare 1.787 militärer dödats. Och uppåt 14.000 har sårats. Det är också så, att alla amerikanska militärer du möter nere i Irak kommer att berätta för dig att invasionen på många vis var enklare än den nuvarande kampen mot en osynlig fiende, i ett land som håller på att falla i bitar.

Kanske kan man beskriva de amerikanska styrkorna som cowboys i fåfäng jakt på indianer att besegra. Liknelsen är dubbelt passande för den enhet vi följde, 3d Armored Cavalry Regiment, ett traditionsrikt förband som räknar sitt ursprung i krigen mot indianerna. Vid högtidliga tillfällen bär de svart stetsonhatt och sporrar, och på deras dammiga, sandfärgade humwees ser man de klassiska korsade kavallerisablarna.

När motståndet mot amerikanerna inleddes försökte rebellerna sig först på mer klassisk gerillataktik, med eld­överfall där de besköt amerikanerna med AK-47:or, kulsprutor och granatgevär. Problemet är bara att amerikanerna är så fullständigt överlägsna vad gäller eld, rörelse och samband att alla regelrätta strider nästan ofelbart slutar med katastrof för deras motståndare.

”Du skall vara riktigt dum för att göra det”, förklarade en officer för mig, med tydlig tonvikt lagd på ordet dum, ”ställa dig upp och skjuta på en Abramsstridsvagn. Men nu är alla dom dumma döda”.

Det motstånd de möter har också ändrat karaktär det sista året. Fortfarande utsätts de amerikanska soldaterna för regelrätta bakhåll och en hel del krypskytte, och många baser attackeras nära nog dagligen av granatkastare eller raketer – som vi själva kunde märka under vår tid i Irak. Det som dock dominerar kriget nu är bomberna. Och vi talar både om dem som smäller inne i städerna och mest bara massakrerar oskyldiga – huvuddelen av dem som mister sina liv i Irak är vanliga, obeväpnade civila, mördade i rena terrorhandlingar utförda av andra irakier eller av utländska jihadister – och om dem som smäller ute längs vägarna och vars måltavlor är amerikanska militärer, eller de städse framrusande halvcivila konvojer som förser dem med deras underhåll

6.

Det är svårt att följa ett vanligt amerikanskt förband i Irak utan att få Vietnamvibbar. Vi har hettan, helikoptrarna och resurserna – resurserna! – och hela den kolossala apparaten, med alla de där underbara förfärliga maskinerna, som flyger och rullar och tjuter och rasslar och dånar, imponerande eller skräckinjagande, allt beroende på fallenhet och sammanhang, en apparat på ständig jakt efter en osynlig fiende, men också en apparat som delvis tuggar tomt, trots eller kanske tack vare sin storlek fångad i något den ej var avsedd till eller tränad för; vi har frågorna och förvirringen, och oförståelsen över dessa människor som liksom bara inte låter sig räddas, och tvivlet över huruvida de egentligen är värda det; vi har idealismen och cynismen och hämndbegäret; vi har den nästan kriminellt lättsinniga analysen som ligger bakom hela företaget, samt de nya, i hast ihopsnickrade argumenten i stil med att ”om vi inte besegrar fienden här så får vi slåss mot honom där hemma i stället”; och vi har de uppställda kängorna och de upphängda hjälmarna och identitetsbrickorna av metall som klirrar försiktigt mot varand­ra i kvällsvinden när de döda avtackas, och vi har soldaterna, alla soldaterna, med sin hemlängtan och leda och sina ögon långt äldre än sina ansikten

7.

Men ändå är detta inte ett nytt Vietnam. Dels för att den amerikanska armén inte är densamma. Då utkämpades kriget av värnpliktiga. Nu är det en yrkesarmé, befolkad av professionella soldater, som, sina eventuella tvivel till trots, ändå syns långt mer motiverade än deras fäder eller farbröder var en gång för en 35 år sedan: de gör detta för att de vill, inte för att de måste. Dessutom har den teknologiska överlägsenheten, som nämnts, ökat än mer. Självmordsbombarna och alla nedgrävda IED:s vid vägkanten är motståndarens indirekta erkännande av detta faktum.

Och samtidigt som den amerikanska armén i praktiken är långt mycket starkare än vad den var då, så ställs också den inför en motståndare som är långt mycket svagare än deras dåvarande motståndare, FNL och den hårdföra Nordvietnamesiska armén.

Irak är en mosaik av etniska grupper, språk och religioner, sammanfösta i ett land som till del är en abstraktion, med gränser en gång dragna med linjal, slump och stormaktsmandat; ett land som – lite grann likt Jugoslavien – hållits ihop av korstrycket från å ena sidan en sällsynt brutal diktatur och å den andra de löften om framsteg och modernisering som samma regim utlovade och faktiskt i viss mån levererade. (Det sistnämnda är en viktig del av förklaringen till det folkliga stöd Saddam hade i vissa grupper.)

Nu är detta ihophållande dubbla tryck borta. Landet håller följaktligen på att gå i bitar. Och den motståndsrörelse amerikanerna slåss mot är minst lika splittrad som landet självt. En sammanställning jag tog del av räknar med åtminstone elva olika motståndsgrupper. Om man räknar bort shiitiska organisationer, som Muqtada al-Sadrs Mahdi­-armé, och koncentrerar sig på det som tvivelslöst är kärnan, alltså de sunnitiska grupperna, kan dessa delas in i tre block. Ett första, sekulärt block består främst av före detta Saddamfolk, människor med en bakgrund i Baathpartiet eller sådana som helt enkelt kan beskrivas som irakiska nationalister. Ett andra, religiöst block är sammansatt av olika typer av islamistiska grupper. Sedan finns ett tredje block, nämligen de utländska jihadisterna med kopplingar till al-Qaida, framför allt då den ökände Abu Musab al-Zarqawi och hans organisation Jamaayt al-Tawhid, som stått för många av de allra vidrigaste terrordåden, riktade företrädesvis mot oskyddade shiitiska civila.

De utländska jihadisterna är tämligen isolerade och den klart minsta gruppen, kanske ett tusental man, och det finns också uppgifter som talar för att deras betydelse håller på att minska än mer. (Om det är till följd av den hårda pressen från den amerikanska militären eller på grund av att man själva beslutat att dra bort folk från Irak må vara osagt.) I det här sammanhanget är jihadisterna den mest spektakulära delen av motståndsrörelsen, men också den minst intressanta. De två andra blocken är långt större. Beräkningar jag sett i Irak talar om mellan 12.000 och 40.000 heltidskämpar, understödda av kanske uppåt 200.000 sympatisörer som förser de förstnämnda med sådant som underrättelser och gömställen. Finansieringen är i hög grad utländsk.

Men upproret är alltså extremt splittrat. Det finns inte bara fiendskap mellan de här blocken, utan även inom dem. Det finns ingen samlad nationell ledning, ingen övergripande ideologi, ingen gemensam plan. Det finns förvisso samarbete här och där, men allianserna är än så länge tillfälliga och instabila. De olika motståndscellerna är dessutom väl isolerade från varandra, och är inte sällan befolkade av folk som är släkt. Detta gör dem ytterligt svåra att komma åt, samtidigt som det också gör det ytterligt svårt för dem själva att få till större, koordinerade aktioner.

Ingen av dem verkar heller ha några illusioner om att de skulle kunna besegra USA militärt. Attentaten och de ständiga attackerna kan dock möjligen beskrivas som ett slags Tetoffensiv i ultra­rapid, där inte bara de dödade soldaterna utan även kaoset och bilbombsmassakrerna syftar till att påverka den amerikanska hemmaopinionen, få den att betrakta Irak som ett hopplöst företag, få den att säga att nu räcker det, nu är det dags att ta hem våra pojkar. Så även om det finns stora och avgörande skillnader mellan Sydostasien då och Irak nu, så kommer konfliktens utgång i mycket bero på vilket tryck rebellerna lyckas utöva på det där stora och ömmande Vietnam­formade ärret som finns i det amerikanska psyket

8.

När den nuvarande vicepresidenten Dick Cheney (i sin dåvarande kapacitet som försvarsminister) i samband med Gulfkriget 1991 skulle försvara beslutet att hejda marschen mot Bagdad sade han ”att ha amerikanska militära styrkor inblandade i ett inbördeskrig inne i Irak skulle passa definitionen av ett bottenlöst träsk (quagmire), och vi har ingen som helst önskan att fastna i något sådant”. Jag mötte också flera amerikanska soldater som ansåg att det som pågick i Irak var ett inbördeskrig och att de nu satt fast mitt i det.

Sanningen är att kriget i Irak inte är ett, utan tre. Ett är det som pågår mellan de amerikans­ka styrkorna och de utländska jihadisterna, där alltså båda parter är glada att kunna utnyttja Irak som ett slagfält. Detta är det berömda kriget mot terrorn. Ett annat är de inhemska motståndsmännens krig mot de utländska styrkorna och deras samarbetsmän.

Sedan pågår där även ett litet inbördeskrig, där sunniter gör uppror mot den av shiiter och kurder dominerade regeringen i Bagdad. Det lilla jag kunde se, till exempel när jag följde en patrull på en nattlig räd mot en by, gav vid handen att människorna ofta är långt mer rädda för andra irakier än för amerikanerna.

Just nu kan
det där lilla inbördeskriget inte växa till ett stort. I mycket för att sunniterna på nytt dragits in i det politiska spelet, både inför den stundande folkomröstningen om den nya konstitutionen och inför valet i december. (Men vad händer om både folkomröstning och val går sunniterna emot?) Inte heller kommer amerikanerna att tillåta en sådan eskalering.

USA arbetar också hårt på att sätta upp irakiska militära, paramilitära och polisiära förband som skall hjälpa till med stabiliseringen av landet. Problemen med dessa irakiska enheter är dock legio. Deras beväpning är lätt, underhållet svagt, disciplinen vacklande, arbetet livsfarligt och betalningen dålig. Dessutom är de ofta infiltrerade av milismän eller rebeller, eller etniskt rekryterade och därför inte vidare pålitliga. En amerikan jag träffade, som var på civilt kontrakt för att träna poliser uppe i Mosul, gjorde den bedömningen att 25 procent av hans elever egentligen var rebeller.

Så i värsta fall tränar amerikanerna folk som i vissa lägen kommer att vända sina nyvunna vapen och kunskaper mot dem själva. Och om det stora inbördeskriget bryter ut kommer dessa nyuppsatta enheter inte kunna förhindra det. I stället kommer de troligtvis att delta i det, med liv och lust, som dess militärt sett mest effektiva beståndsdelar

9.

Nästan alla jag mötte nere i Irak var också ense om att skulle USA dra sig ur nu, så skulle det här stora inbördeskriget braka lös på en gång. Så kravet på ett snabbt och förutsättningslöst amerikanskt tillbakadragande från Irak är ett rop som bara kan ända i katastrof. Det första stora amerikanska misstaget var att alls invadera Irak; ett minst lika stort vore om man nu bara lämnade landet, i detta kaotiska, förvirrade, blödande och sönderslagna skick. Någon enkel väg ut ur Irak finns bara inte. Lika lätt som det var att starta kriget, lika svårt kommer det bli för USA att avsluta det. En FN-tjänsteman jag mötte på ett soldammigt militärflygfält under resan in i landet skrattade vemodigt på min fråga om när den amerikans­ka reträtten skulle kunna börja: ”Tror du ens att våra barn kommer att få se det hända?”

– Peter Englund, DN 9/10 2005
Detta är del ett i ett större reportage från Irak. Om du även vill se Paul Hansen fantastiska bilder från denna resa, klicka här!
För del två, klicka här!

One thought on “Inga enkla lösningar kvar – Intryck från kriget Irak, september 2005

Kommentarer inaktiverade.