Imperiernas moment 22

Det finns en märklig paradox gömd bakom stormakters uppgång och fall, en slags storpolitikens moment 22, som lyder ungefär så här: utan en stark krigsmakt kan ingen stormakt bli till, samtidigt som få saker kan vara så förödande för en stormakt som en stark krigsmakt.

Låter det krångligt? Det blir nog snart lite tydligare. Vad det handlar om är att allteftersom en nation armbågar sig upp till toppen, så satsar man mer och mer pengar på krigsmakten. Det gäller ju att göra erövringar och att hålla rivalerna på mattan. Men alla pengar som går åt till att bygga svindyra krigsfartyg eller till att upprätthålla utposter på platser ingen kan uttala namnet på, det är i grunden improduktiva investeringar. Och dom sker på dom produktiva investeringarnas bekostnad. Och så blir den ekonomiska bas, som skall betala hela kalaset, allt svagare och svagare. Och utan en stark ekonomi kan ingen stormakt överleva.

Förr eller senare i alla stormakters historia uppstår då det som på engelska brukar kallas för ”imperial overstretch”, enkelt översatt: man gapar över mer än man kan svälja. Till slut räcker inte den ekonomiska basen till. Stormakten saknar förmåga att leva upp till alla dyrbara åtaganden. Och klyftan mellan vad man vill göra å vad man kan göra vidgas successivt och blir till ett gap. Och i det gapet trillar stormakten själv ned och försvinner med ett pip eller en smäll, allt beroende på omständigheterna.

Dessa stjärnfallsliknande försvinnanden har kunnat skådas gång på gång genom historien. Från det gamla Rom på 400-talet efter kristus till det brittiska imperiet under vårt eget sekel. Det är så lätt att glömma bort att det finns ett slags evigt storpolitiskt kretslopp, att stormakter föds och att stormakter dör. Och klubben för stormaktsföredettingar är vid det här laget rätt så stor: där finns bland annat Spanien, Österrike, Frankrike och England. Och där finns också lilla Sverige med på ett hörn. Och denna samling kan nog snart få ännu en medlem: Sovjetunionen.

Som historiker kan man inte motstå frestelsen att jämföra Sverige då och Sovjet nu. Om inte annat så blev ju Ryssland till en stormakt på vår bekostnad.

Det stormaktstida Sverige, Karl XII:s Sverige, var ett rätt typiskt fall av ”imperial overstretch”. Vårt land hade gjort stora erövringar under 1600-talets lopp, men den ekonomiska basen var svag. Kostymen var för stor. Vi behövde upprätthålla en mycket stor och enormt dyrbar krigsmakt för att skydda det som vunnits. En krigsmakt som landet egentligen inte hade råd med.

Vårt östra grannland håller i dag på att bli ännu ett offer för stormakternas moment 22. Den militära sektorn, den som byggde upp imperiet är nu imperiets värsta fiende. Krigsmakten har blivit till en enorm gökunge i den realsocialismens bo, som med en glupande aptit sätter i sig dyrbara resurser som skulle behövas mycket bättre på andra håll. Ekonomin är i spillror. Den samling problem och konflikter som vi kallar Sovjetunionen är på väg att bli till ett slags jättelikt Bulgarien eller kanske ett Kongo med kärnvapenubåtar. Ryssarnas groteskt övergödda krigsmakt är en förklaring till varför våra grannar i öster ofta vinner kriget men alltid förlorar freden.

Nå, det kanske viktigaste som vi, och framför allt ryssarna själva, kan lära av vårt eget stormaktsväldes fall, det är mer än bara att allt som byggs upp förr eller senare klappar ihop. Nej, det viktigaste gäller faktiskt konsekvenserna av ett sånt fall. Här har vi kanske ännu en så kallad svensk modell som borde intressera olika sovjetiska nakthavare.

Sverige är nämligen ytterligare ett historiskt exempel på att när ett land blir av med sin position som stormakt så behöver inte detta ända i ett beskt sorgespel, tvärtom. När det svenska stormaktsväldet föll innebar det att en tung börda lyftes av från ekonomin och från folket: välståndet steg snabbt, befolkningen ökade. Eller ta exemplet Tyskland och Japan, två föredetta militära stormakter som besegrades grundligt i det andra världskriget. Det är ju ingen tillfällighet att det är dom som nu håller på att bli dagens ekonomiska supermakter. Speciellt japanerna har ju som bekant vunnit oerhört på att slippa stora rustningskostnader.

Och nåt liknande kan nog också ske i Sovjetunionen, nu när dom, som det verkar, är på väg att förvandlas från att vara en supermakt till att ”bara” vara en stormakt. För Sovjet är ett rikt land som har alla förutsättningar att bli ett välmående land. Kanske kan de så småningom lägga ifrån sig supermaktens tunga börda och hälsas välkomna in i kretsen av välmående stormaktsföredettingar.

(”God morgon Världen”, P1, mars 1990)