I totalitarismens eter – kring en ny Stalinbiografi

De hade ett speciellt namn på det: frantskuskaja borba : fransk brottning. Det var samlingsbeteckningen för de tortyrmetoder som den sovjetiska säkerhetspolisen brukade för att tvinga fram erkännanden ur sin offer på 30-talet. Somt bar drag av grym sofistikation, som att hålla folk ständigt vakna – något som lär vara den enda helt ofelbara metoden. Det mesta handlade dock om rå och rak misshandel, med klubbor eller batonger eller avbrutna stolsben. ”Slå, slå”, klottrade Stalin invid ett namn i en lista över arresterade från december 1937. Och de slog. Många slogs så hårt att deras ögon bokstavligen åkte ut ur huvudet på dem. Det papper där marskalken Tuchatjevskij erkänt att han var en fascistisk agent är fläckat med något som efter rättsmedicinsk undersökning visat sig vara blod, stänkt från en kropp i rörelse. Och de som inte dog av detta – och då rutinmässigt skrevs av som offer för ”hjärtattack” – mötte ofta sitt öde i de särskilda avrättningsrummen, byggda så att de var lätta att spola rena på kroppsvätskor och vävnadsdelar.

Våldet i Sovjetunionen var förfärligt, både i sin art och sin omfattning. Miljoner mördades. Tiotals miljoner fängslades. Ändå är frågan om det är just för det rena våldet som denna mörka regim blir ihågkommen. Kanske kommer den istället att minnas främst för det som allt det här våldet skapade, och som kanske var våldets enda verkliga mål, nämligen skräcken. Det är omöjligt att läsa en sannskyldig skildring av Stalintiden utan att möta denna totalitarismens eter, den ständigt närvarande, allt genomträngande rädslan, en rädsla som fick sin unika karaktär av det faktum, att detta var en regim som slog och mördade och fängslade på ett oförutsägbart och närmast slumpmässigt vis. Vem som helst kunde bli dess nästa offer. Ingen var trygg.

Detta påminns man om, gång på gång, när man läser engelsmannnen Simon Sebag Montefiores nya, stora biografi över Stalin. Och den är verkligen välkommen. Inte så att det saknas minnesteckningar över denne, 1900-talets främste och störste och värste diktator. En av de första värd namnet skrevs av Isaac Deutscher i slutet av 40-talet, men den är nu hopplöst föråldrad och rymmer en hel del fria fantasier och ideologiskt överskruvade gissningar. Den följdes av andra biografiska eller halv-biografiska verk, som t.ex. Roy Medvedevs ”Låt historien döma” eller Adam Ulams ”Stalin”. Mycket var dock frågan om ett slags tillämpad kremlologi, där man byggde på tunt material och fiffiga spekulationer. Under det sena 80-talets Glasnost öppnades dock många stängda arkiv, och resultatet blev bland annat en rad nya, avslöjande verk om den mytiske georgiern. Däribland kan nämnas Dimitri Volkogonovs välinformerade men träiga och aningen osammanhängande ”Stalin – Triumf & Tragedy”, Robert Conquests tunna, lite skissartade ”Stalin: The Breaker of Nations”, Eduard Radzinskijs välskrivna men något sensationalistiska ”Stalin” från 1996, samt, slutligen, Robert Tuckers ännu oavslutade trilogi över Stalin och hans era, som nog är det mest gedigna verket av dem alla.

Till nu vill säga.

Montefiore har nämligen skrivit en lysande bok, en oemotståndlig, ofrånkomlig pjäs på 768 sidor. Samtidigt bör man betänka att en jämförelse mellan hans verk och, säg, Tuckers, aldrig kan vara rättvisande. En Tucker vill ge en bild av hela epoken, en Sebag Montefiore av en enskild människa. Om man klandrar den sistnämnde för att ej spegla den fulla samhälleliga utvecklingen i Sovjetunionen, blir lite granna som att kritisera ”Hamlet” för att pjäsen ej ger en fullödig bild av jordens fördelning i Danmark under tidig medeltid: då har man inte riktigt begripit poängen med genren.

Inte så att Montefiores bok ej har något att bidra till vår förståelse av vad det var som skedde med och i Sovjetunionen, detta 1900-talets mest storslagna utopiska experiment. Tvärtom. Vi får dock skåda utvecklingen från ett extremt uppifrånperspektiv, skåda denna utveckling som den framstod för de som tänkte, planerade, formade och styrde den. Och utan hjälp från det perspektivet blir utvecklingen givetvis en fullkomlig obegriplighet, då detta utan tvekan var det mest toppstyrda, centraldrivna system världen någonsin har skådat.

Ändå är detta ingen traditionell biografi, inte i den meningen att den blott sysselsätter sig med en enda människa. Stalin är helt visst bokens absoluta mitt, men bilden av honom och hans uppåtstigande till makten fullständigas med hjälp av porträtt av de människor som omgav honom: underlydande, beundrare, släktingar, vänner, älskarinnor, barn, livvakter, medarbetare, medhjälpare, medlöpare, medbrottslingar, alla personer som på något vis gjorde honom möjlig.

Det som ytterst får boken att lyfta, och som gör den både så trovärdig och så ytterligt läsvärd är dock det sätt varpå han bygger upp dessa porträtt. Vi har alltså att göra med en ytterst obehaglig krets människor, som inte bara låter mörda tiotals miljoner utan nämnvärd ruelse, utan också är villiga att mörda varandra, ja tillochmed sina närmaste, i sitt oförtröttliga jagande efter makt, positioner och… överlevnad. Intrigspelet är så opportunistiskt, grymt och principlöst att man förbluffas. Ändå förfaller den här samlingen av bovar och massmördare aldrig till ett bestiarium, och diskussionen av dem aldrig till demonologi. Därtill är porträtten alltför sammansatta. Hos alla, inklusive Stalin, finner Montefiore även mänskliga drag och försonande egenskaper. Och det förvandlar dem från de karikatyrer vi är vana att möta i historieböckerna till verkliga, tredimensionella gestalter, omöjliga att ursäkta men möjliga att förstå. Och det krävs för att fullständiga vår bild av det som skedde. Stalins sadism, cynism, förljugenhet, komplex och paranoia känner vi alltför väl; utan vetskap om hans utstrålning, extrema känslighet, skarpa intelligens, enorma beläsenhet och personliga charm förblir hans uppåtstigande till total makt en obegriplighet.

Och berättelsen om det där uppåtstigandet formar sig, på fler plan än ett, till en skräckhistoria. Det börjar ljust, i 20-talets framtidstro och sociala optimism, då makten ännu är kollektiv, delad av en liten grupp hänsynslösa arbetsnarkomaniska idealister i läderjackor, överlevarna från inbördeskriget, de flesta bara några och trettio, de flesta bosatta i Kreml, där barnen springer fritt mellan de olika hemmen, där man inte bara beslutar över världens största land i grupp utan även festar och bråkar och semestrar i grupp, och där Stalin låser in sig i badrummet för att komma undan sin grälsjuka fru. Folk mördas visserligen, men det är långt, långt bort, och offren är ju Fiender Till Det Gemensamma Goda. Det är som en bisarr korsning av ”Vita Huset” och ”Tillsammans”.

Men snart börjar skruven dras åt även i Kreml.

Gapet mellan ideologi och verklighet bara växer, i trots mot alla teorier, löften och förväntningar, och i takt med att den unga bolsjevikstaten vacklar från den ena egenframkallade krisen till den andra, skärps även motsättningarna inom den här styrande klicken: för det mesta handlar diskussionerna om medlen, mer sällan om målen. Det är en regim sprungen ur våld, byggd på våld och som reagerar med våld närhelst den vet, tror eller känner sig vara utmanad – vilket är ofta, för åren av underjordiskt arbete har befodrat en mentalitet där det vi skulle kalla sjuklig paranoia benämns lovvärd vaksamhet. Man dödar, skriver Montefiore, ”från höjden av sin moraliska förträfflighet och självbelåtenhet”. Det som är på samma gång Stalins uppfinning, brott och genidrag, är att han flyttar det här våldet in i Kremls utvalda krets, bland människor som på något onämnbart men självklart vis stod över den klass och det folk i vars namn de gripit makten. Och när de, partifolket, de orörbara, plötsligt själva börjar hotas är de mer eller mindre hjälplösa, offer inte bara för de arkebuseringspatruller och ideologiska formler de med sådant lättsinne redan brukat på andra, utan även fällda av den moraliska implosion som drabbar var person som ställs inför en sådan rollvändning. ”Slå, slå” skriver Stalin i marginalen; och i sin skräck och feghet slår de, bara för att själva snart bli slagna.

Stalin själv manövrerar med utomordentlig skicklighet: formar allianser och bryter dem lika lätt, fördömer idéer han tidigare hyllat, hyllar idéer han tidigare fördömt, skrämmer och charmar, ler och hotar. Han förblir marxismen trogen, och verkar ha varit övertygad om att hans gärning verkligen skulle gynna det där fjärran folket. Men där fanns ingen stor plan, skriver Montefiore apropå den stora Terrorn 1937-38, ”opportunistisk och hyperkänslig meandrar han mot sitt mål”. I det fallet fanns bara en fast övertygelse om att ”partiet måste skrämmas till lydnad och gamla fiender utplånas”. Och just det projektet blir faktiskt lite tydligare genom denna bok, som i sin kollektivbiografiska form målar upp en stat och ett parti som länge, förvånansvärt länge, styrs av en ostadig koalition av partimagnater, folk som visserligen för en enad front utåt, men som bedriver ständiga interna strider. Före Terrorn är bara folket kuvat, efter Terrorn hukar även partiet i skräck. Och Stalin är den oomstridde ledaren.

Skildringen av 30-talets terror är ohjälpligt fascinerande, men verkets kanske mest kanske intressanta del är den som handlar om tiden efter 1945. Den otippade triumfen över Hitlertyskland befäste inte bara Stalins gränslösa auktoritet inom Sovjetunionen, det eleverade honom dessutom till status av erkänd världspolitiker. När segern firades den den 24 juni 1945 blev det visserligen inget av Stalins plan att öppna den stora paraden med att själv rida fram över Röda Torget på en vit arabisk hingst – de i hemlighet tagna ridlektionerna slutade i en vurpa – men detta spelade mindre roll: enligt Montefiore var denna dag troligtvis höjdpunkten i Stalins liv.

Det säger dock mycket om Stalins psykopatologi, att denna triumf ingalunda gjorde honom lugn. Tvärtom. Motsättningen mellan, å ena sidan, den kolossala prestige han vunnit som segerherre, och, å andra, en allt mer vacklande hälsa, bara ökade på hans gamla känsla av sårbarhet. Samtidigt började självförgudningens dimmor att tätna. Vilda planer kläcktes i hans hjärna: han ville vinna land av Turkiet, förvandla Libyen till ett slags sovjetiskt protektorat och dessutom underblåste han kriget i Korea – allt till de underlydandes fasa, som långt bättre än honom begrep faran med de nya kärnvapnen. Och alltmer oberäknelig började han även planera en ny stor Terror, inledd med en attack mot en inbillad sammansvärjning av judiska läkare. Samtidigt drog han sig undan de praktiska regeringsbestyren, tillbringade mer och mer tid i sin jättelika datja i söder, i ett slags fantasi-Georgien, alltmer isolerad och ensam, för alla undvek noga den nervöse gamle mannen med sina underliga känslokast, sin självömkan och sina oändliga monologer över gamla tider.

Alla var rädda för honom. De långa fylleslag som han ordnade med regelbundna mellanrum var nu det närmsta som Sovjetunionen kom regeringssammanträden. Magnaterna – Beria, Molotov, Mikojan, Chrustjov och de andra – vågade nämligen inte träffas på tu man hand, det såg misstänkt ut, samtidigt som tillochmed deras hem var avlyssnade, så de brukade att klämma in sig på Stalins toalett och föra stirriga, viskande samtal, allt medan spriten flödade, och spyorna likaså. Det är dock både uppseendeväckande och fullt logiskt att notera att i detta skräckens rike var även dess oomstridde härskare rädd, mycket rädd. I Kremls korridorer stod vakterna uppradade, och när Stalin kom gående där – ”raskt och ledigt, med inåtvända fötter och tunga steg” – var han helt inkapslad i en tät klunga av livvakter, samtidigt som alla i närheten fick trycka sig mot väggen och visa sina handflator. Han vågade aldrig smaka det vin som hans underlydande hade med sig, och all hans mat kom från en särskild specialbyggd bondgård, testades av ett NKVD-laboratorium och märktes sedan ”inga giftiga element funna”. En funktionär som råkat ställa sig i skuggan bak en dörr fick en monumental utskällning av den spände diktatorn. ”Jag är rädd för min egen skugga”, erkände han för Zjukov.

När Stalin drabbades av sin hjärnblödning den där söndagen i mars 1953 fördröjdes hjälpen av att ingen tordes störa honom obedd, och när en modig till slut vågade sig in – under en myckenhet buller, för man visste att han avskydde att bli överrumplad – fann man honom vid medvetande men hjälplös, på en matta, i pyjamasbyxor och undertröja, liggande i sin egen urin. Magnaterna fördröjde läkarhjälpen, troligen för att de var rädda att misshaga Stalin. (Ett antal av de specialister som kunnat hjälpa honom satt dessutom fängslade, ironiskt nog till följd av just den så kallade läkarsammansvärjningen.) Flera av dem, med Beria i spetsen, såg dessutom gärna att diktatorn dog. Vilket han också gjorde. Dödskampen blev fruktansvärd, för hans lungor vätskefylldes och han kvävdes långsamt till döds. Han hann dock med att lyfta sin vänsterhand och peka med den hotfullt mot de kringstående, hans sista blick, berättar dottern Svetlana, ”galen eller arg, och full av skräck för döden”.

– Peter Englund

( Simon Sebag Montefiore: ”Stalin – Den röde tsarens hov”. Övers. Olov Hyllienmark. Prisma. Notera dock att citaten ovan är gjorda av mig själv. )