Hundmärket

Aprilväder. Runt mig mörka, högstammiga granar, ovan mig låga, gråa moln. Allt är tyst. Den smala, svagt sluttande skogsvägen är sönderkörd av tunga traktorer. I de djupa, regnfyllda hjulspåren simmar svarta grodyngel. Jag böjer mig fram för att studera dem.

Då ser jag något av metall lysa fram. Vilket förvisso inte är ovanligt. På många ställen har nämligen skogsmaskinerna skalat av det översta jordlagret, och blottlagt ett eksem av orangefärgad rost. Men jag plockar upp stycket, för detta är inte järn, det ser man på den grå färgen; formen är också udda. Det är bit bleck. Den har två runda hål i sig. Jag sköljer den platta metallbiten ren från blekgul gyttja. Jag anar vad det kan vara.

Biten är inte stor. En ojämn trekant med måtten fyra gånger två och en halv centimeter, och en mjukt halvmåneformad överdel. Jag gnuggar den tunna metallen. Ett namn framträder. Men bara delar därav, för metallbiten är blott ett fragment. Förnamnet går att läsa utan problem: ”Wilhelm”. Av efternamnet återstår bara de två sista bokstäverna ”…in”. Under det bostadsorten: ”Mannheim”. Och under det något oläsligt.

Att ställas inför ting som dessa är alltid en lite förvirrande upplevelse.

Först en märklig och lite barnslig känsla av triumf. Inte bara över att ha gjort Ett Fynd, utan också över att på något vis ha Fått Kontakt. Jag befinner mig nämligen på Le Mort-Homme, den skogövervuxna slagfältet på västra sidan om Meuse utanför Verdun.

Det som skett på platser som denna – eller i Auschwitz eller Katyn eller Hiroshima eller … – är något så oerhört att vi som lever idag nog aldrig kommer att förstå det, annat i en intellektuell mening. Minne är ord och ord är minne, men varken ord eller minne är kött. Att se platsen, att röra vid tinget är inte bara en metod att övertyga sig själv om att händelsen faktiskt ägt rum, utan också ett uttryck för ett desperat försök att upprätta en direkt förbindelse med den, att se ordets alltid lika flytande materia för en gång skull förvandlad till något fast.

Sedan infinner sig de melankoliska frågorna. Kontakt – kanske. Men med vad? För med ens påminns jag också om mitt yrkes begränsningar, nödvändiga och orubbliga som de är.

I rent teknisk mening håller en historiker inte på med det förflutna. Han eller hon studerar lämningarna efter det förflutna. Som det når oss i form av ord. Förvisso händer det att ordet och tinget möts. Skenbarligen, som när man slår upp en gammal volym med handskrifter från 1600-talet, och ut silar den fina, vita sand som skrivaren en gång strödde över sidorna för att torka bläcket. För det mesta är materialiteten också just så här sekundär, ja irrelevant.

Historien är också en fragmentvetenskap. Och det på flera sätt än ett.

För det första. De där lämningarna som studeras är alltid i någon mening brottstycken, fragment av en erfarenhet. I bästa fall återstår kanske femtio av krukans tusen splittror. Detta är ett enkelt, grundläggande faktum. Det förflutna är per definition det det förgångna, det förlorade. Funnes allt kvar, skulle uppgiften sannolikt inte vara görlig eller ens vidare intressant.

För det andra. Tanken är heller inte att återvinna allt. Gudskelov. På samma vis som en sådan där borgeskarta i skala 1:1 skulle vara fullständigt oanvändbar att orientera efter och en människa som saknade förmågan att glömma skulle vara fullständigt lamslagen i sitt dagliga liv, så är urval en förutsättning för denna syssla. Historia är bara ett brottstycke av det som en gång var; men hoppeligen ett synekdokiskt sådant.

Vilket för oss tillbaka till bleckbiten.

Jag läser igen: ”Wilhelm …in Mannheim”.

Föremålet är en tysk dödsbricka. Använd.

Det jag håller i min hand är ungefär en fjärdedel. De såg ut som ett slags liggande ovaler och bars i ett snöre runt halsen, och i det fall bäraren stupade bröts den nedre delen av, för att användas vid redovisningen, medan den övre delen blev kvar på kroppen. Samma information (namn, födelsedatum, bostadsort, förband) var instansad på båda delarna. Soldaterna brukade kalla dem ”Hundemarke” eller ”Himmelfahrtsmarke”.

Att jag alls funnit dödsbrickan kan för övrigt sägas vara resultatet av en sådan där urvalsprocess. Länge var slagfältet på båda sidor av floden nationella reservat, där naturen var satt att läka det mänskan förött. Men nu har delarna öster om Meuse intressant nog börjat upphöjas till ett slags parafras på den där borgeskartan, nämligen ett historiskt monument i skala 1:1, komplett med snitslade stigar, picknick-bord och vårdade skyttevärn. Samtidigt, väster om Meuse, på Le Mort-Homme, demonteras minnesmärken diskret och skogsmaskiner håller på att kavla igen löpgravarnas kapillärnät.

När jag stod där, med dödsbrickan i min hand, bland rester av korvig taggtråd och en mark som formligen blödde sönderfallande metall, så är det som om jag är en av de sista som såg slagfältet och då kunde säga: ”Här är det”. Åker man över till östra sidan så måste man säga ”Här var det”. Här på Le Mort-Homme läkning, rörelse – glömska. Där urval, tillrättaläggande – historia. Ett brottstycke sparas som representant för helheten.

Det som sker med landskapet på båda sidor om Meuse blir på så vis en bild av historikerns begränsningar. Det samma gäller också dödsbrickan. Frågorna bubblar upp. Vem var Wilhelm? Hur? När? Varför? (Senare gör jag ett tafatt försök, men en slagning hos Deutsche Kriegsgräberfürsorge ger inget resultat. Det går inte att söka på så här lite information.)

Språnget från historikerns interpolerande fantasi till romanförfattarens extrapolerande får jag inte ta, kan jag inte ta, vill jag inte ta. Detta ting är oåtkomligt för mig, tyst och mållöst, ett stycke bleck bara, och skulle ord stiga ur det skulle det bara vara min egna. Som historiker kan jag tala i hans ställe, men inte med hans röst. Jag stoppar undan dödsbrickan, resignerad men inte frustrerad.

En historikers domän är det vetbara. Han eller hon kan bara sysselsätta sig med sådant som det verkligen går att finna svar på. Och det är i regel bristen på källor som tvingar en att ge upp och yttra de där sorgsna orden som är varje vetenskapares adelsmärke: ”Det vet vi inte”. Det är bara i fiktionen som världen framträder hel och förklarad. Historikerns verklighet är och förblir ett styckeverk, fullt av lakuner, obesvarbara frågor och stumma, odechiffrerade fragment.

Peter Englund (Detta är ett bidrag till ”Fragmentmannen”, en festskrift tillägnad Horace Engdahl, publicerad i december 2008)