Göran Persson och solskensparadoxen

Veckans icke-nyhet var givetvis den att Göran Persson funderar på att avgå, men ändå inte. Och som alltid när vi sysselsätts med skenhändelser, sker det till pris av annat. Så vad försvann i just den mediaskuggan? Flera saker. En var en genomgång som visade att föreställningen att välfärden var så mycket bättre förr – läs: 70-talet – bara är en myt; tvärtom har det aldrig satsats så mycket pengar på dessa system som nu. (Detta stod att lära av Per Fjällströms film ”Välfärdsmysteriet” på Svt2.) En annan var upplysningen att svenskar är betydligt mer missnöjda med sjukvården än folk i Norge, England och Frankrike. En tredje var när Ekot meddelade att regeringens jättesatsning på 7.5 miljarder kronor, som hällts ut över kommunerna i syfte att skapa fler jobb, inte har fått nån som helst påtänkt effekt – om något hade personalen snarare minskat

Förvirring uppstår här

En annan nationell myt är förresten den att det var vi svenskar som byggde världens första välfärdsstat. Inte heller detta stämmer. Det var istället Weimarrepubliken. På 1920-talet gjorde man i Tyskland stora och på många vis imponerande framsteg inom en rad fält: trångboddheten attackerades med ett statsfinansierat bostadsprogram som ledde till ett tiodubblat byggande; man storsatsade på vården, och många sjukdomar, som TBC, vilka dittills varit stora folkhälsoproblem, rullades tillbaka; de sociala skyddsnäten blev både förbättrade och utökade; barn- och ungdomsvården reformerades och byggdes ut kraftigt etc.

Weimarrepubliken är dock inte bara världshistoriens första välfärdsstat. Den är också världshistoriens första havererade välfärdsstat. Man kan vara dramatisk och kalla den dräpt, avpolletterad av nazisterna iochmed deras makttillträde 1933. (Istället byggde Hitler upp sin egen skrattspegelsversion av välfärdstaten, där tillträde till de inte sällan utbyggda och förstärkta systemen reserverades för… renrasiga.) Samtidigt fanns där också, sorgligt nog, drag av självmord. Det existerade nämligen en svaghet i den tyska Weimarrepublikens system, en svaghet som återfinns i alla välfärdsstater. Ävenså den svenska.

Vi skulle kunna kalla den för solskensparadoxen.

Programmen blir för det mesta till i goda tider, när pengarna är billiga, framtidsutsikterna goda, reformivern kliande och optimismen stor. Och med det flöde av friska skattepengar som följer på var ny högkonjunktur, kommer av samma skäl nya utbyggnader. (Resultatet blir i värsta fall något som den svenska arbetsmarknadspolitiken, som idag påminner om de sovjetiska radarkedjorna i Baltikum under Kalla kriget: ett oöverskådligt och svindyrt sammelsurium av system, nya, halvnya och mängder med föråldrade, för inga gamla tas någonsin ur bruk, trots att deras verkan i bästa fall är oklar: istället hänger man bara på ett nytt och ett nytt och sedan ännu ett, osv.)

Enkelt uttryckt: välfärdssystemen skapas när solen skiner och få behöver dem, men de prövas på allvar först när det mulnar på i ekonomin och arbetslösheten stiger. Så när behovet av hjälp är som störst är också statens förmåga att ge denna hjälp som minst. För varje högkonjunktur har också lämnat efter sig ännu några nya gökungar till ”satsningar”, ännu några nya myndigheter, inte sällan stigna ur någon fråga som en gång var SÅ STOR, men som nu är död som 80-talsdiscon – och plopp trillar ännu något litet av kärnverksamheten ut ur boet, kanske för att återuppstå i smygprivatiserad form.

Men kanske finns det ändå en liten koppling mellan alla nyheter jag nämnde inledningsvis, inräknat statsministerns så noga bevakade vankelmod?

Mycket har på senare tid gjorts av detta med Göran Persson som maktmänniska. Må så vara. Många gånger verkar man dock förväxla viljan till makt med förmågan till densamma. Politikens möjlighet att styra utvecklingen är inte sällan överskattad. Det visar om inte annat den sorgliga historien om de 7.5 miljarderna som inte gav någon som helst avsedd effekt. Politikern liknar då alltmer en skeppare som står där uppe i sin styrhytt, och upptäcker att färre och färre av de gamla reglagen längre fungerar, att ratten bara glappar, att ingen längre svarar från maskinrummet. Kanske inte undra på att han vill lämna skutan?