Glömda av miljoner

På soliga lördagar brukar jag ibland gå förbi den stora loppmarknaden på Vaksala torg här i Uppsala, och efter någon vända bland stannade klockor, groggkladdiga vinylskivor och udda porslin, brukar jag bli stående med huvudet i någon låda med böcker. Tyvärr är det sällan jag finner något. Förvandlad till ett slags litterär arkeolog arbetar jag mig ned genom strata efter strata av förgätna storheter: Alistair McLean, Lars Widding, Alice Lyttkens och givetvis 60-talets Liza Marklund, Maria Lang. Glömda av miljoner.

Min kärlek till loppmarknader grundlades hemma i Boden, då Lions årliga loppmarknad i Ishallen var ett måste för en ung valp som ville skapa sig ett bibliotek. Tio böcker för fem kronor, tjugofem för tio. Med åren byggde jag bland annat upp en försvarlig kollektion av Edgar Wallace. (Folk sålde bort honom tokbilligt, som jag antar för att få plats för Alistair McLean, Lars Widding, Alice Lyttkens och Maria Lang.) Nu är han bortglömd. Då var han ett fenomen. Var fjärde bok som såldes i England på tjugotalet var skriven av honom. Karln blev rik som ett troll, och hann skriva 173 romaner innan han dog 1932, plötsligt, mitt under arbetet på manuset till filmen ”King Kong”. Av överansträngning, kan man tänka.

Den litterära glömskans rörelselagar är outforskade. Hur går det egentligen till när en författare, som en gång haft en jättepublik, förlorar den?

Till del hör den här speciella litterära ballistiken, som för i en kurva från en plats i bokmarknadens sol ned i de oläsbaras natt, faktiskt till sakens natur. Allt som är i mode faller förr eller senare ur det. Det som ger vissa verk och författarskap deras lyskraft är inte sällan att de fångar och formulerar frågor som är akuta för deras publik. Men det faktum att deras energier också är samtidens, innebär att när boken tas ur sitt tidsmässiga sammanhang så slocknar den. Det som en gång gjort ett visst författarskap angeläget, kan 30 år senare vara det som också gör det likgiltigt. Inget sorgligt i detta egentligen. Böckerna har då redan fyllt sin roll, och författaren har i värsta fall fått gråta hela vägen till banken.

De flesta skrivande människor är skakade av tanken på den litterära glömskan. Vilket är en statistisk ofrånkomlighet som väntar, säg, 95-98% av oss. Bara få författare kastar skuggor. De flesta är skuggor. Av alla de jag känner är det visserligen bara en, som – inom skål och vägg, och under inverkan av imponerande mängder rusmedel – erkänner sig till drömmen om ”odödlighet”. Vilket rent logiskt är tämligen lönlöst att fika efter, då det är ett avgörande som givetvis ligger bortom individens göranden och låtanden. Samtidigt är nog även drömmen ofrånkomlig, då författare av natur är fåfänga människor, vars blotta arbete uttrycker ett hopp om att besegra tiden: jag kan dö i morgon, men mina ord lever för evigt. Kan det heta. Och publiken på bokmässan applåderar, lätt blankögd.

Mest akut är nog glömskerädslan hos de vars författarskap legerats med en upphöjd position på samtidens scen, eller i de litterära makthierarkierna. Det förstnämnda överlever sällan det sistnämnda. (Det blir som på universitetet, när någon åldrig professor emeritus dör, och za-DAP försvinner hans eller hennes böcker snabbare än en avlöning från kurslistorna.) Då kan man antingen lämna efter sig ett fett pris, eller möjligen ett arkiv som kan locka forskare, som räddar över kvarlevorna till den akademiska monografifabriken. Sedan, vem vet? Skjuten upp ur kanonkanonen, cirklande i antologiernas omloppsbana.

Den fascination som de flesta författare känner över fenomenet handlar inte bara om den gungande svindel man erfar när man står där och tittar ned i glömskans stup. Hos många finns även en lätt rönnbärssur känsla av tacksamhet mot den hårda men rättvisa tiden. Sic transit gloria mundi , Edgar Wallace! Dessutom är kringgrisandet i  loppmarknadernas femkronorslådor inte bara en källa till melankoli. Ur en sådan där billiglåda i Uppsala fiskade jag en gång ett verk jag aldrig hört talas om, John Prebbles ”Culloden”. Den fick mig att skriva min första bok. För litteratur är också är möten, och precis som i verkliga livet är de oväntade inte sällan de mest omtumlande.

– Peter Englund