De Stora Berättelserna är, som vi alla vet, döda. Och gudskelov för det. Tanken att historien går att förstå utifrån en enda enkel, grundläggande princip, som driver utvecklingen mot ett i förhand givet mål, är givetvis befängd. Det vet alla som skärskådat dem närmare. Problemet är bara att det är så få som gör det; skärskådar dem närmre, vill säga. Istället når de den breda publiken i någon gravt förenklad form, inte sällan reducerad till formler och käcka slagord, och når på så vis sitt genomslag – som ett pianostycke av Skriabin arrangerat för mungiga. Samtidigt så ligger lockelsen givetvis just i enkelheten, i den lättnad som uppstår när världen med alla sina plågor, problem och dunkla motsägelser plötsligt ser ut att bli genomskinlig och förutsägbar.
Behovet av sådana här allt förklarande, allt förutseende berättelser är självfallet konstant, och finns inga, får man uppfinna dem. Vi lever än idag i det akuta berättelseunderskott som uppstod efter Berlinmurens fall – detta underskott är på inga vis lindrat utan tvärtom underblåst av det faktum att vi istället översvämmas av små berättelser, i alla medium och alla former och alla nyanser.
Att de nya Stora Berättelserna avsedda att fylla detta sprängfyllda tomrum skulle komma från USA – den enda återstående supermakten, det nya Rom – är i det här läget inget att förvåna sig över. Strax efter murens fall kom också det första försöket, Fukuyamas ökända tanke om att historien med realsocialismens bankrutt och den liberal-kapitalistiska triumfen nått ett slags logiskt slut. Idag, när vi lever av i skuggan av Irakkrig och Usama bin Ladins verkliga och inbillade lilliput-apokalypser, framstår dessa teser i all sin illa underbyggda optimism, mest som en produkt av tidsandan under tidigt 90-tal: en epok framträder aldrig så tydligast som i sina missförstånd.
Det finns dock en ny Stor Berättelse i svang, även den Made in the US of A. Och den är i sig ett tydligt avtryck av det stora stämningsskifte som inträffat under de senaste halvdecenniet. Den har dock varit märkligt lite uppmärksammad här i Sverige. Jag tänker på Philip Bobbits ”The Shield of Achilles”. Bobbit är jurist och historiker med erfarenheter från amerikansk underrättelse- och säkerhetstjänst. Det är omöjligt att sammanfatta hans över 900 sidor tjocka verk – Skriabin arrangerat för mungiga, etc –inte minst då det inte är vidare glasklart i vare sig argumentation eller struktur. Vad han presterat är dock inget mindre än en sådan där klassisk Stor Berättelse, i det att han utifrån en bred beskrivning av historien, med start i senmedeltiden, bygger upp en förklaring av nuet, ytterst i syfte att förutsäga framtiden. (Att hans verk är svårgenomträngligt minskar inte dess genomslag, snarare tvärtom. Nästan samtliga verk som kläckt fram sådana här Stora Berättelser, har haft den här karaktären av imposanta bergstoppar i fjärran, beundrade på håll, men besökta av få.)
Inte minst intressant är att han erbjuder en vågad omtolkning av 1900-talet och dess många konflikter. Enligt Bobbit var dessa, från första världskriget, över det andra världskriget och med final i det kalla kriget, alla delar i ett och samma ”Långa krig”. Vad det hela handlade om var inte så mycket en konflikt mellan olika ideologiska och ekonomiska system, som tre olika visioner om hur nationalstaten skulle se ut – Fascism, Kommunism och Liberal Demokrati. Det ironiska i det hela är dock att i samma stund som den Liberal-Demokratiska versionen av nationalstaten triumferade, började den att förvandlas till en ny typ av stat. (Bobbits verk är i mycket en typologi över olika historiska statsformer, och hur de formats av krig och fred.) Denna nya skapelse kallar han för marknadsstaten. Och vi lever nu i detta skifte, då alltså den gamla nationalstaten håller på att ersättas av en ny statsform. En av de avgörande skillnaderna mellan dessa två typer är enligt Bobbit – och nu talar vi verkligen slogans – att medan nationalstatens syftemål, oavsett ideologisk färg, var maximera medborgarnas välfärd, avser marknadsstaten att maximera deras möjligheter.
Alla Stora Berättelser värda namnet rymmer ett apokalyptiskt element. Det hör till genren. Bobbit är inget undantag. För precis som ett 1900-tal format av dess bataljer mellan tre konkurrerande versioner av nationalstaten, så ser han möjligheten av ett 2000-tal centrerat runt konkurrensen mellan olika versioner av marknadsstaten, och dessa tre versioner finner han i USA, Europa och Asien. Och även om denna motsättning självfallet inte MÅSTE ända i den typ av epokskapande storkrig som fyllde 1900-talet, så finns ändå den förfärande möjligheten. Och det är ett hot som enligt min mening kan förvandla vår nuvarande fixering vid den extremmuslimska terrorn till ett högst tillfälligt tidsfenomen; ungefär på samma vis som upptagenheten med den anarkistiska terrorn under decennierna före 1914 blev till ett villospår som delvis kom att dölja den kommande stora katastrofen
Tror jag på Bobbits prognoser? Jag är mycket tveksam. Därtill är hans bok alldeles för perforerad av felaktigheter, skruvade tolkningar och begreppsmässiga glidningar. Precis som alla Stora Berättelser faller den sönder vid närmare skärskådan. Men precis som alla Stora Berättelser, ligger dess dragningskraft i det att den tillåter oss att förnimma sam- och framtiden som ett stort drama, snarare än som enbart ett vältrande, meningslöst kaos. Och den kan vara en påminnelse om att det finns andra stora hot än de som just nu sysselsätter oss.
– Peter Englund
(En kortare version av denna text publicerades i DN 9/4 2006)
Peter Englund 