Från fronten i Kroatien 1991

När vi kom till platsen var striden sedan länge förbi. Vad som hade hänt var att ett pansarförband ur den jugoslaviska armén fått för sig att bryta sig ut ur sin av kroater blockerade förläggning. En lång ringlande orm av cirka 30 stridsvagnar hade dånat iväg söderut, i ett försök att nå de egna linjerna en halvmil bort. De körde rakt genom ett minfält utan att låta sig hejdas, vidare på den meandrande vägen. Vid byn Belajske Poljice tog det dock stopp.

Landet på denna plats är kuperat; bebyggelsen följer vägarna nere i de öppna dalsänkorna och skog klär de branta höjdernas toppar. Från en ställning 200 meter upp på en sluttning öppnade kroatiska nationalgardister eld med raketgevär. En av vagnarna i täten var en gammal T-34:a. Den försökte backa ut ur faran, men träffades av en projektil i den högra sidan av tornet. Det var en granat med riktad sprängverkan, vilken i enkelhet fungerar så att den skapar en koncentrerad stråle av smält metall som skär genom pansarplåten. Här hade skottet gått rakt in i ammunitionen, som detonerat med en sådan kraft att tornets bakända fläkts upp. Den brinnande vagnen hade fortsatt att rulla bakåt ett tiotal meter, genom ett stängsel av hönsnät invid ett garage, lämnande de avhäktade larvfötterna i långa korviga strängar efter sig. Besättningen på fem man torde ha dött på ett par sekunder.

Inne i den svartbrända vagnen var allt bara en massa av förvriden metall. Jag klättrade ned genom tornluckan. Männen som dött där hade blivit effektivt kremerade – i dessa tätt slutna utrymmen blir hettan snart mycket hög -, men det fanns tillräckligt många rester av dem kvar där för att få mig att snabbt klänga upp igen, ut ur denna 32-tons kista av stål.

Min guide var Guran, en 26 år gammal gardist med långt hår. Han bar den sedvanliga kamouflageuniformen med en viss stilsäker nonchalans: blå basker, en stor automatpistol på höften, det senaste numret av ”Time” uppstickande ur benfickan. (Som de flesta andra medlemmar i det kroatiska nationalgardet NZG är han inte yrkesmilitär. I det civila är han istället kemist, med inriktning på miljöfrågor. Men det var fjärran för honom nu. Hans bästa vän hade dödats i ett flyganfall för en månad sedan och ”att i ett sånt läge diskutera om någon kommer att dö av vissa luftföroreningar om 20 år känns fånigt.”) Han grimaserade och kunde inte låta bli att beklaga de dödade fiendernas öde.

En bit bort, invid en vägskylt som varnade för en skarp vägkrök, stod vrak nummer två. Det var en olivgrön T-55:a. Den hade också försökt backa bort, men fått en träff i motorn och blivit stående i lågor.

Det som slår en när man ser ett slagfält i verkligheten är framför allt en sak. Det är skräpigt. Runt de här vagnarna låg det slängt en myckenhet med spillror och skrot av allehanda slag: vapendelar, en fransig glasfiberantenn, klibbiga matransoner, en vattenflaska som smält i elden, papper, tomma lådor, exploderad ammunition, sotiga tomhylsor i mängder, lössprängd optik, klädtrasor, en fuktig lärobok i biologi.

Allt som allt fyra stridsvagnar hade förstörts här i Belajske Poljice. Sedan hade arméförbandet vänt om. Rasande som ett sårat urtidsdjur hade kedjan med skjutande stridsvagnar rullat in på en annan väg. Människor som råkat komma i dess väg hade dödats. Striden pågick i en två, tre dagar. I sin blinda jakt på en öppning i de kroatiska linjerna bökade kolonnen än hit, än dit på de krokiga vägarna. Enligt uppgift blev de flesta förstörda. Vi åkte genom en by där pansarfordonen rullat fram. Där fick jag för första gången se den vederstyggliga förstörelse som jag senare skulle möta igen och igen under besök på olika frontavsnitt i det plågade Kroatien: svärtade väggar perforerade av kulhål, inrasade tak, bortsprängda husgavlar där trävirke och delar av möblemanget hängde ut på trekvart som inälvor; utblåsta fönster med rivna gardiner som fladdrade i vinden; svarta trädstammar ärrade av kulor och splitter. Djupa spår efter larvfötter gick ned i diken, upp genom prydliga villastaket, över trädgårdstäppor. Ett flertal ramponerade personbilar låg vridna och trasiga invid vägen. Det var tyst. Det enda som hördes var det ljud som ekar i alla dessa tomma byar, kacklet av övergivna höns som sprätte runt i spillrorna.

Att se allt detta skapar en stark känsla av overklighet. Det är scener vi inte skådat i vår världsdel sedan det andra världskriget. Möjligen sker sådant här på andra kontinenter, i fjärran länder i den tredje världen, inte här, 1991, i EG-euforins Europa. Men så är det i alla fall.

Den här känslan av overklighet infann sig rätt ofta. Detta var ett frontavsnitt som låg bara en knapp halvtimmes bilväg söder om den kroatiska huvudstaden Zagreb. Det dova mullret från den jugoslaviska arméns tunga artilleri hörs ända till Zagrebs förorter, men när man väl kommit in i staden är det lite som påminner om att man befinner sig i ett litet land med 4,7 miljoner innevånare som just håller på att utkämpa en desperat kamp för sin överlevnad.

Zagreb är en vacker stad, ett slags balkanskt Prag trafikerat av kornblå spårvagnar. Reklamen är den samma där som här – Coca Cola, Benetton -, bilarna likaså – Golf, Mercedes, Renault, SAAB. (En av stadens egenheter är annars att folk parkerar sina fordon varsomhelst, hursomhelst, helst uppe på trottoarerna.) Det nattliga krypskytte som tidigare gjorde stan osäker har nu nästan upphört helt – under nätterna hörs bara enstaka skottsalvor. Zagreb utsätts inte längre för flyganfall, men faran är ingalunda över. Överallt är källarfönstren barrikaderade med sandsäckar och alla större glasfönster är tejpade i kriss-kross-mönster för att minska splitterverkan om en bomb skulle falla. Men annars är det lite som för tanken till kriget. Staden är inte mörklagd och trafiken är livlig. Affärerna har börjat julskylta och alla discon och inneställen som Café Paris och Hippodrome håller öppet.

Konfliktens rötter är mångfaldiga och mycket komplicerade, men kriget som sådant är mycket enkelt. Den av serber dominerade jugoslaviska armén och chetniks – serbisk gerilla – har gått till direkt anfall mot utbrytarrepubliken Kroatien, främst under förevändningen att ge skydd åt landets serbiska minoritet. Det hotet har dock aldrig funnits, det har mest varit en irrbild sprungen ur det andra världskrigets onda minnen, då kroatiska fascister ställde till med massmord på serber. (Sorgligt nog var det först iochmed att den jugoslaviska armén gick in som serberna började drabbas av försämringar. De betraktas nu med stor misstro. Det förekommer också rapporter om olika övergrepp mot dem i krigets spår.) Makthavarna i Belgrad verkar dock ha släppt tanken på ett sammanhållet Jugoslavien. Deras mål verkar istället vara att upprätta ett Stor-Serbien.

Det är viktigt att förstå att detta inte är frågan om byslagsmål mellan olika etniska grupper, där folk pangar rutor och pucklar på varandra med påkar. Detta är ett regelrätt storkrig. Och som alla moderna storkrig är dess effekter katastrofala.

Förödelsen på de platsen där strider har rasat är som sagt skrämmande stor. Det hela blir bara än värre av den jugoslaviska arméns nästan totala brist på respekt för Genève-konventionen och deras uppenbara fallenhet för ren vandalism. EG-övervakarna har anklagat dem för att med avsikt skjuta på sjukhus och kulturminnesmärken. Jag har själv sett ett sjukhus i Karlovac, sönderskjutet av jugoslaviskt artilleri. Då sjukhuset ligger så avsides är det ingen tvekan att beskjutningen var utförd med berått mod.

Kriget har skapat en enorm flyktingvåg som sveper från stridsområdena bort mot Kroatiens västra delar. Allt som allt har runt 560.000 människor lämnat sina hem (60% är barn). De har inkvarterats överallt, inte minst i de nu tomma – och utkylda – turisthotellen vid Adriatiska havet. På det fyrstjärniga Hotel Inter-Continental i Zagreb, där huvuddelen av journalisterna bor, finns 300 flyktingar från Vukovar: det är mödrar med nyfödda, unga flickor i jeans med punk-frisyr och äldre, gamla män med enkla kläder och bittra ögon.

Sedan har vi alla de dödade. Antalet stupade serber är okänt. Antal fallna kroater – både civila och militärer – uppgår till runt 5.200. (I detta ingår de dödade kroaterna i Vukovar, som enligt en officiell uppskattning uppgick till 600 militärer och 2.200 civila. Dock saknas ännu ett stort antal människor som bara ”försvann” i samband med stadens fall.) De som inte myllas ned i anonyma massgravar kommer hem i en kista svept i den kroatiska flaggans röd-vit-blåa färger. Någon berättar att det är främst de unga och oerfarna som dör där ute vid fronten. På väggen i trapphuset i den byggnad i Zagreb där den para-militära högerorganisationen HOS håller till, ser jag rad efter rad med svartkantade dödsannonser sitta uppklistrade. Det är nyligen stupade. De flesta är mycket riktigt unga, det syns på födelseåren: -71, -66, -68, -72, -64, -71, -73, -72, 69, osv.

Kriget är dock inte bara en mänsklig och materiell katastrof, det har också, som alltid, en förödande inverkan på människornas känslor och sätt att se på världen. Krig brutaliserar och föder rakt skurna förenklingar. Kroaternas omdömen om serberna är entydiga: ”de är inte kloka” ”20% av dem är galningar”, ”de är inte normala människor”, osv. Också den kroatiska TV:ns rockvideoliknande propagandasnuttar skildrar serberna som små och fula. Och för varenda dag som kriget går vidare och liken och skräckhistorierna fortsätter att strömma in från fronten så späds skräcken och hatet på. Eller som en kroat säger till mig: ”Det går inte att vända tillbaka nu, inte för någon sida. Det har runnit alldeles för mycket blod för det.”

Det finns en växande känsla bland kroaterna av att vara svikna av Europa. Det står redan en olycksbebådande tät nimbus av tragik runt dem. Ingen bryr sig om deras lidanden, säger de. Ibland får jag också känslan av att folk i Europa och i Sverige väljer att vända bort sina blickar från skräcksynerna i Kroatien, i den fromma förhoppningen att det hela snart skall blåsa över. Tyvärr. Kriget hotar i nuläget istället att spridas, i första hand till Bosnien. Och även om man man mot all förmodan skulle få till stånd en snabb fred kommer det troligtvis att pågå ett fult gerillakrig i åratal framåt. (Det enda som den framtida gränsläggningen kan påverka är huruvida den där gerillan kommer att vara kroatisk eller serbisk.)

Just nu råder en farsartad s.k. vapenvila i Kroatien. Den har aldrig fungerat. Under hela tiden vi var där pågick strider på i stort sett varenda frontavsnitt. Varenda gång jag var ute vid fronten låg braket och dunsarna från handeldvapen och artilleripjäser och svävade i den gråkalla luften. Och det är kroaternas motståndare som provocerar, pressar på och anfaller. Platser som Osijek, Vincovci, Podraska Slatina, Nova Gradiska, Sisak, Karlovac, Gospic, Zadar och Dubrovnik utsätts mest hela tiden för artillerield från den andra sidan. Syftet är i många fall rent terroristiskt. Genom urskillningslös beskjutning av dessa städer vill man skrämma den kroatiska civilbefolkningen på flykten för att sedan kunna ta över själva.

Det lyckas ofta rätt väl. Folkvandringen mot väst har redan börjat. De enda som stannar kvar är, förutom män i vapenför ålder, mest gamlingar som varken vill eller kan flytta. Det går att se dem mest överallt, böjda män med långsamma steg och små gummor i svarta hucklen, hukande bland byggnader som ser ut som halvätna pepparkakshus. De finns ofta kvar även när byarna faller varvid de inte sällan görs ned på fläcken av serbiska chetniks. (Vid de massakrer som förekom i Skabrnje och Nadin i slutet av november var också de allra flesta dödade åldringar.)

Osijek är den plats där striderna rasar som allra hårdast i Kroatien nu. Staden är inte särskilt angenäm att besöka.

Vägen går genom det platta och bördiga Slavonien, förbi gultorra majsfält och tomma vingårdar, genom oändliga radbyar som ibland går över i varandra. Sträckan Zagreb-Osijek är 28 mil, och under ungefär hälften av resan löper man hela tiden risk för att råka ut för bakhåll från chetniks eller för artillerield. Stämningen i bilen var ansträngd medan vi blåste fram i en 150-160 kilometer i timmen. Detta är ett mycket smutsigt krig, vilket också journalisterna har fått känna av. Hittills har 23 journalister dödats på ett knappt halvår, vilket är fler än som gick åt under hela Vietnam-kriget. Det rekommenderas allmänt att man INTE skall ha ”Press”-skyltar på bilarna, det bara ökar sannolikheten för att man skall bli beskjuten av chetniks.

Vår guide, John, är stundtals mycket nervös. Landsskapet yr förbi men det går ändå alltför sakta. Mekaniskt stryker han sitt skägg med tummen och pekfingret. När vi tar en pisspaus i solskenet smäller det till. Först längre bort. Sedan betydligt närmre. ”Oh, fuck”, säger John. Vi snubblar alla tillbaka in i bilen och åker iväg med en rivstart. (Någon timme senare är vägen vi åkte på helt avskuren och när vi åker hem igen tvingas vi ta en omväg. På avstånd ser vi hur röda pärlband av automatkanoneld stiger i vackra bågar upp mot natthimlen och brister i explosioner av silver och vitt. ”Oh, fuck”, säger John.)

Det är inte första gången jag tänker det: ”Om det skall ske, så låt det gå snabbt, snabbt och framför allt snyggt”. Att hoppas på en någorlunda vacker hädanfärd är ju en helt irrationell tanke, men har man väl sett en krevadsotig människa helt utan underkropp, med hela det rödglansiga tarmpaketet hängande som en jättelik moderkaka ut ur det uppsnittade underlivet, då är det rätt lätt att drabbas av dylika darrningar.

Vi möter en kolonn fordon från det kroatiska nationalgardet. Det är en märklig syn. Kroatiska röd-vit-blå flaggor som slår i vinden; ett och annat militärfordon, många i hast ommålade lastbilar i olika storlekar och former, civila bussar märkta med bokstäverna ”NZG” i flagande brun tape; och sist en lång svans av civila personbilar fulla med uniformerade gardister – de sistnämnda har uppenbarligen tagit sina egna bilar till kriget. Den brokiga kolonnen speglar väl läget på den kroatiska sidan. Kroaterna hade aldrig trott att det skulle gå så långt som till krig och var ej förberedda. Allt präglas istället av improvisationer och brist. Vid fronten bär nästan alla den grön-brun-grå-svarta kamouflageuniformen, medan skodonen växlar högst betydligt: jag har sett gardister bära allt från gympadojor till cowboy-boots. Det samma gäller vapnen. Kroaterna gör bruk av allt de kan få tag på. De flesta bär på någon typ av Kalsjnikov, men där går också att se automatkarbiner typ M-16, mauser-gevär och gamla kpistar från andra världskriget, ja även pumphagelgevär. Allt de har av stridsvagnar och artilleri har de erövrat. Och deras fiende, den jugoslaviska armén, är en av Europas allra starkaste. Militärt påminner läget en hel del om det spanska inbördeskriget. På ena sidan finns proffsen, alla resurserna, på andra sidan ett beslutsamt men klent rustat folk som försvarar sig så gott det kan.

Så kör vi in i Osijek. Det är en stad av Uppsalas storlek, men huvuddelen av de 160.000 innevånarna har redan tvingats lämna staden, som är under hård press. Osijek är innesluten från tre sidor av den jugoslaviska armén, som beskjuter staden mer eller mindre intensivt dygnet runt. Natten innan hade armén hamrat på med stalinorglar och en tidigare natt hade granaterna slagit ned i stan i en takt av cirka 2 i minuten. De civila förlusterna uppgår hittills till 560 döda och runt 3.000 sårade.

Stämningen i staden är overklig. Det finns knappt en byggnad som inte har stora gapande hål efter direktträffar eller fasaden ärrad av splitter. Sönderskjutna bilar står på snedden mitt i gatan, överallt syns sandsäcksmurar och hus barrikaderade med tjocka trästockar. Gatorna är spöklikt tomma. Ingen rör sig uppe i dagsljuset utan att ha en mycket gott skäl och de få som ändå finns där halvspringer för det mesta, tätt tryckta intill husväggarna. De flesta är soldater, men jag ser också en medelålders kvinna i pälsmössa som hastar fram med fullastade matkassar och en underlig joggande gång. En liten flock av herrelösa hundar drar fram mellan husen. På något underligt vis förstärktes min egen känsla av osäkerhet av den vassa kylan och den höga, rensopade himmeln, som hotade att brista vilken sekund som helst.

Största faran kommer från stridsvagnsgranaterna (jugoslaviska armén står så nära att deras stridsvagnar kan skjuta över hela stan). Vanliga granater annonserar sin ankomst en 3-4 sekunder innan de slår ned och det ger en en chans att slänga sig ned i skydd. Inte så med stridsvagnsgranater. De är så snabba att man inget anar förrän de brakar in i sitt sitt mål.

Vi äter lunch under jord (med en dryg meter betong över huvudet märker man bara nedslagen i form av dova dunsar och skakningar i golvet). Med oss är Josip Horvat, en journalist på tidningen Glas Slavonije, säkert den enda i världen som har sin huvudredaktion i en källare 2.000 meter från frontlinjen. Josip ser ut som en ung fransk intellektuell, med sitt mörka hår samlat i en kort hästsvans, sin korta, mörkblåa Levi’s rock och sina vita sneakers. ”Det är inte så lätt att leva här”, förklarar han med ett snett leende, uppenbarligen nöjd med sin egen underdrift, ”alla är rädda”. En av journalisterna på tidningen har dödats och fem har sårats. ”Men man vänjer sig vid rädslan, vid faran”, intygar han. Jag tittar på honom och vet inte vad jag skall tro. Han har trötta, rödsprängda ögon och blinkar gång på gång; när han tänder sin andra cigarett ser jag hur hans händer skakar. ”Hur gör man för att klara sig”, frågar jag, ”vad finns det för knep?” ”Det finns inget system för överlevnad”, svarar Josip snabbt, ”det hänger mest bara på turen”.

Senare på dagen skiljs vi invid den sönderskjutna domkyrkan i rött tegel. Vi skakar hand. Jag önskar honom lycka till. Han ler. Så ser jag honom hasta bort i den kalla vinden, med händerna i rockfickorna och uppdragna axlar, bort mot en portal smyckad av en granatkrevads långa, fula rivmärken.

– Peter Englund

(Publicerad i Expressen, december 1991.)