Förvåningen inför det främmande – ett möte med Aaron Gurevitj

Han är en rätt liten, satt man med en gråsprängd hårman och buskiga ögonbryn. Fast han är några och 60 år ger han ett oförskämt vitalt intryck när han går, när han talar, när han gestikulerar med en farligt stor pipa fullstoppad med Mac Barens Mixture; jag tänker att han ser ut som en blandning av Bertrand Russel och kapten Baines i Onedin-linjen. Hans namn är Aaron Gurevitj, professor från Moskva och en av världens mest originella och framstående medeltidshistoriker. I maj 1990 besöker han Sverige för första gången, som del i en månadslång rundresa i Skandinavien. (Han har inte tillåtits att resa utomlands förrän 1988 – och då först efter direkta påstötningar hos chefen för KGB.) Vi träffas för ett samtal i ett försommarvarmt Uppsala.

Gurevitj har sedan länge varit en av kättarna inom det sovjetiska forskarsamhället och när 60-talets intellektuella renässans i Sovjet kring år 1968 – i väst ”sextiåtta” – slog över i öppet förtryck och hårt skruvad dogmatism var en dem som råkade illa ut. Han och andra avvikare inom historiefacket blev offer för hätska angrepp (många av dem var, liksom han, judar); år 1970 blev en bok han skrivit stoppad som lärobok, och han blev föremål för en kollektiv fördömelse av medeltidsforskarna vid universitet i Moskva. Men medan debatten och kreativiteten bland de sovjetiska historikerna sinade ut som brunnar efter ett jordskalv, fortsatte den hårt ansatte Gurevitj att forska, skriva och lura censuren. Och resultatet blev några omistliga verk om den medeltida människans världsbild och om den medeltida folkkulturen som nu finns översatta till 16 språk.

Vad för slags historiker är då Aaron J Gurevitj och vad var det som gjorde honom så obekväm? Hans kätteri bestod till stor del i ett ifrågasättande av vissa delar i det sterila och dogmuppstoppade tankesystem som odlades i öst och som öknämndes för historie-materialism. Redan tidigt under 60-talets ilskna metod-debatter bland sovjetiska historiker tog han ställning mot de som ville ”höja upp” ämnet till att bli en slags naturvetenskap, med allt vad det innebar av kvantifierings-raseri och jagande efter s k eviga historiska lagar. Han avvisade alla tankar på att historien på något kuriöst vis skulle vara avgjord på förhand: historien är icke ett upprullande av Den Stora Planen. Samhällets utveckling är för Gurevitj ett öppet system med många möjligheter, men en begränsad mängd varianter, formade av mänsklig hand.

Och det är just människan, icke ekonomin, som Gurevitj har gjort till mittpunkt i sin värld. I hans djupborrningar i medeltiden finns det hela tiden en mycket klar vilja att nå den tänkande, levande och kännande samhälleliga människan; enligt Gurevitj är det bara om vi närmar oss henne och hennes föreställningsvärld som vi kan förstå den historiska verkligheten.

Gurevitj är oortodox och uppslagsrik och lånar friskt från olika discipliner som ligger nära, bl a då antropologin och semiotiken. Var epoks kultur är för honom ett system av tecken; historikerns uppgift är att söka tolka det systemet från de spridda skärvor som återstår i dag. T ex har han undersökt den medeltida kulturen och dess grundläggande kategorier, sådant som synen på tid och rum, orsak och verkan, individ och grupp, etc.

Historia är för Gurevitj att sätta de egna värderingarna på spel: han har sagt att det kanske viktigaste i kunskaperna om förflutenheten är förvåningen inför det främmande. Historien skapar referenspunkter för vårt eget handlande i dag. En dialog mellan nu och då blir till.

Det som gör honom speciellt intressant för oss i Sverige är att han i så hög grad använder sig av skandinaviska källor – han är särskilt svag för de isländska sagorna. (När jag i kvällsolen visar honom på den hiskeliga gjutjärns-krokan som står rest nedanom domkyrkan i Uppsala, S:t Eriks källa, så vet han exakt vilken Erik det handlar om och förlorar sig strax i en kommentar över Eriks-krönikan.) Men även om han med har många drag gemensamma med den franska Annalesskolan och de s k ”nya historikerna” är han dock kritisk mot dem; han tycker att de har tagit Frankrike som det medeltida normalfallet typ 1A, inför vilket allt annat blivit till avvikelser från normen. Gurevitj har istället i mycket utgått från Skandinavien och den barbarisk-germanska värld han funnit rester av här. (Han är för övrigt mycket förundrad över de skandinaviska historikerna, som inte har begripit vilken guldgruva de legat på, bl a i form av den unika sagolitteraturen – ett material som tidigare blev helt fullpepprat av pestflaggor av de bistra källkritikerna i Weibull-skolan.)

I väst har Gurevitj av många betraktats som det stora vita hoppet inom historie-materialismen, som en förnyare av marxismen. Han är fostrad inom den skolan och har tagit stort intryck från den, men själv vill han dock inte kalla sig marxist: han menar att historie-materialismen ej håller måttet som redskap för en modern historiker. ”Marx var en stor lärd, javisst,” säger Gurevitj till mig, ”men en stor 1800-tals-lärd”. Det stora felet i marxismen ligger enligt Gurevitj i dess arv från den klassiska tyska filosofin; metaforen med ”bas och överbyggnad” tycker han är en grov förenkling, den hegelianska idealismen ställd med fötterna upp.

Gurevitj talar hellre om namn som Bloch och Febvre – de franska historiker som grundade Annales-skolan -, Weber och gamle Kant. En forskare som betytt mycket för honom är den kände litteraturhistorikern Bachtin. Men att han fått mycken inspiration av honom betyder dock ej att han inte är skeptisk till vissa av dennes teorier. I sin bok om Rabelais ställer Bachtin en folklig karnevalesk kultur i skarp motsats till ett kyrkligt-officiellt allvar, men det håller bara inte, säger Gurevitj. Kyrkans värld rymde mycket av skratt och i den folkliga kulturen hade också skräcken en plats. Han tror själv mer på att det fanns flera kulturer än dessa två och att det fanns en slags dialog emellan dem alla. I Bachtins tolkning av Rabelais finns det enligt Gurevitj ett starkt återsken av dennes upplevelse av Stalin-epoken och går att se som en slags omedveten protest mot den tiden.

Samtalet kommer in på det som händer inom sovjetisk historieskrivning i dag. Den sovjetiska historieforskningen om modern tid har ju helt dömts ut av bl a Gorbatjov själv. En viss omprövning har ägt rum, men hittills har den mest gällt enstaka händelser och gestalter (t ex Bucharin och Zinovjev). Men ett program har formulerats av radikala historiker; det går ut på att helt förutsättningslöst utforska hela bygget av socialismen i Sovjet, en historia där garderobsliken både bild- och bokstavligt talat ligger packade i lager på lager. Det har uttryckligen sagts att man icke tänker nöja sig med den gängse lite banala förklaringen att Sovjet-staten havererade därför att den blev till under så knepiga omständigheter (en känd id‚ som har omhuldats även av vänstern i väst). Att allt detta dock är känsligt fick en av de radikala historikerna, Afanasjev, känna av då han på de folkdeputerades kongress nyligen gick till angrepp mot Lenin – trollcirkeln runt denne är spräckt nu – och hävdade att våldsregimen tagit sin början redan med honom; salen mullrade surt över hans tilltag och ordföranden vägrade ge honom mer tid och Afanasjev fick lov att avbryta sitt tal.

När vi skall skiljas är det mörkt: det går inte att se, men luften bär vittnesbörd om häggen som skenar iväg mot sin förtidiga värmedöd. Gurevitj tycker att omprövningen går trögt. Jag frågar om det inte har kommit ut några nya verk om det som Gorbatjov kallat för den sovjetiska historiens ”vita fläckar”? Javisst, svarar Gurevitj, men det är för det mesta inte skrivet av historiker, utan av författare och journalister och det publiceras oftast i stora tidskrifter typ ”Ogonjok”. Under tiden sitter många av de professionella historikerna och vrider ojande sina händer: man behöver mer tid, mer forskning, etc. Tidigare hade de klagat över att de inte kunnat arbeta därför att arkiven har varit stängda; nu är arkiven öppna, men det är förbluffande få historiker som sökt sig dit. En majoritet av dem har intagit en passiv attityd av att vänta och se – ett till synes allmänt fenomen i Sovjet i dag. ”De var ej beredda på Perestrojkan”, förklarar Gurevitj, ”de flesta har fortsatt att arbeta som ingenting har hänt”.

– Peter Englund
Denna intervju publicerades ursprungligen i Expressen, maj 1990

FOTNOT: Länge fanns bara ett verk av Aron Gurevitj finns översatt till svenska, nämligen hans år 1970 stoppade lärobok, ”Feodalismens uppkomst i Västeuropa”; den är nu sedan länge förpassad till antikvariatens hinsidesvärld. År 1997 gav Ordfront ut ”Den svårfångade individen – Självsyn hos fornnordiska hjältar och medeltidens lärda i Europa”. Hans bok om den medeltida världsbilden finns bl.a. på tyska under titeln ”Das Weltbild des mittelalterlichen Menschen”. Hans bok om den medeltida folkkulturen heter på tyska ”Mittelalterliche Volkskultur”. Här finnes sannerligen plats för nya upplagor och nya svenska översättningar.