Ett ögonblick i historien

1.

”Vad händer när en ostoppbar kanonkula träffar en oknäckbar stolpe?” Så lyder ett klassiskt problem inom logiken. Men det är mer än bara en gammal tankenöt. För mig är det också en metafor för många konfrontationer och kollisioner i historien. Och jag tänker framför allt på en: spanjorernas möte med Mexikos azteker.

Vi känner alla den vidunderliga historien i sina huvuddrag. Hur äventyraren Cortés nås av vaga rykten om rikedom och städer på andra sidan havet, väst om Kuba, varför han på våren 1519 organiserar en liten expedition på dryga 500 man och seglar iväg. Och med denna luggslitna skara – en hop äventyrare bara, lika oförmögna som han själv att känna fruktan eller medlidande – krossar han inte bara det största och starkaste imperiet i Amerika, utan fastmer en hel civilisation.

2.

Det är enkelt att tolka detta som det ofrånkomliga resultatet av mötet mellan den europeiska kanonkulan, gjord på en legering av krut, stål och brutalitet, och indianernas stolpe, marängspröd av underutveckling och pastoral naivitet. Så var det givetvis inte. Tvärtom handlade det om ett möte mellan två imperier, som i mycket var varandras avbilder.

Spanjorer och azteker tillhörde båda extremt militaristiska kulturer, som båda hyllade kriget och krigaren, som båda var övertygade om att de var satta till världen för att härska över den, och som båda var villiga att döda mycket, ofta och under heroiska former, i namn av riket, härskaren och Gud. Båda var också relativt unga och osäkra nationer, som rest sin makt på ryggen av ett antal underkuvade folk, som sögs ut med iver och våld.

Utgången av mötet mellan dessa tvillingcivilisationer var aldrig given på förhand, särskilt inte om man betänker att Cortés lilla hop ställdes inför erfarna och välorganiserade arméer som bokstavligen talat var hundra gånger starkare. Historien om aztekimperiets fall rymmer också ett antal ögonblick då det verkligen stod och vägde. För oddsen var sannerligen mot spanjorerna.

3.

Det som alls gjorde det möjligt för conquistadorerna att utmana det stora imperiet, var två dolda svagheter i det aztekiska systemet. För det första: deras giriga och grymma härskarmanér hade gjort dem hatade av grannar och fruktade av klientstater: spanjorerna hade därför lätt att finna bundsförvanter bland andra indianer, som kunde tolka erölringskriget mot aztekerna som ett slags befrielsekamp. Aztekernas andra svaghet var deras teologiskt-ideologisk världsbild, som var förbehållslös, ritualiserad, vacker och grym. De var slavar under en hinsidesvärld, ständigt förnimbar genom en uppsjö tecken, omen och signerier, och som var befolkad av mörka och nyckfulla gudar, som ständigt krävde blidkande – inte minst genom människooffer – för att inte störta världen i undergången. Allt detta ställde från första början till det för aztekerna, som förtvivlat sökte att klämma in de märkliga främligarna i sina egna, extremt rigida ideologiska kategorier.

Det första ögonblicket infinner sig redan när spanjorerna dyker upp utanför den mexikanska kusten, och – sig själva ovetande – seglar rakt in genom ett knappnålsstort hål i den aztekiska kalendern. En av de många berättelserna i aztekernas rika och förstämda mytologi, handlade om överguden Quetzalcoatl, som någon gång i tidernas gryning fördrivits men som hotat att återvända och hemsöka dem på nytt. Profetian sade bland annat att detta skulle ske på året ”ett säv” och på dagen ”nio vind”. Utseendet då? Tja, alla bilder visade honom iförd svart dräkt.

Översatt till europeisk kalender blir ”ett säv” och ”nio vind” den 22 april 1519. Den dagen råkade Cortés stiga iland i Mexico, och då det också råkade vara långfredagen bar han därför – svarta kläder.

4.

Alla indianer trodde inte att Cortés var en gud. Vissa – som Maya – betraktade från allra första stund de blekhyade främlingarna som tjuvar och erövrare, och bekämpade dem med alla till buds stående medel. Det är inte ens säkert att aztekernas härskare, den vältalige, nervöse och paranoide Moctezoma, trodde att Cortés verkligen var en inkarnerad gudom, utan kanske bara en vägröjare för en sådan – vilket han på ett ironiskt vis var, men den guden hette inte Quetzalcoatl, utan Kristus. Hursomhelst uppstod tillräckligt mycket förvirring kring frågan om vad spanjorerna egentligen VAR, för att aztekerna skulle kunna samla sig och slå tillbaka inkräktarna med all kraft.

Som för alla som lever inspärrade i en sönderideologiserad världsbild, var tolkningarna givna på förhand. Så t.ex. att inkräktarna villigt tog emot deras frikostiga gåvor kunde enligt aztekernas eget sätt att se det bara betyda en sak: att de underkastade sig. Att denna gest tvärtom skulle sporra de tvekande och oeniga spanjorerna till en invasion av deras rike föll dem inte in. Men i längden kunde inte ens de mest fyrkantiga kategoriseringar hålla stånd mot en omild verklighet.

5.

Sommaren 1520 hann den statistiska sannolikheten till slut upp Cortés och hans män.

En brutal massaker på obeväpnade aztekiska stormän i huvudstaden Tenochtitlan utlöste ett allmänt uppror mot inkräktarna, och Moctezoma, som länge varit ett slags spansk gisslan, dödades. (Enligt spanska källor av en sten då han förgäves sökte avstyra en attack från en aztekisk folkmassa, enligt indianska av spanjorerna, som skall ha lönnmördat honom genom att köra upp ett svärd i hans anus.) Under ett desperat försök att bryta sig ut ur Tenochtitlan, dödades mellan hälften och två tredjedelar av alla spanjorer, och dessutom många av hästarna – vilket var särskilt allvarligt, då aztekerna betraktade dessa djur med en skräckblandad respekt de aldrig lyckades uppamma för deras pansarklädda herrar, som de ansåg slogs på ett underligt och fegt vis. Som en blodig skugga slank resterna av Cortés lilla här bort mot kusten och säkerheten – plågade inte bara av indianska förföljare, utan också av tvivel och deserteringar.

I detta ögonblick såg det inte ut som man nått en vändpunkt. Mer än så. Det hela verkade avgjort.

Aztekerna fick en ny härskare: Cuitláhuac. Denne var en hårdför man, som inte hyste några som helst mänskliga eller teologiska illusioner om inkräktarna; han lät lugnt mörda alla samarbetsmän – inklusive ett antal av Moctezomas barn -, började förhandla med Cortés indianska allierade för att få dem att byta sida, och gjorde förberedelser för att kasta de sista spanjorerna i havet.

6.

Här kunde det ha slutat. Här kunde världshistorien tagit en vändning. Med Cortés expedition molmad i mull, skulle indianerna i Mesoamerika ha vunnit en tidsfrist, som de kunde ha utnyttjat för att ta till sig något av den teknologi, några av de kraftfulla vapen som främlingarna haft med sig. Och ställda inför denna katastrof, är det tveksamt om de efterföljande conquistadorerna Pizarro och Almagro skulle ha fått sina expeditioner till stånd, vilket i sin tur inneburit att den andra amerikanska högcivilisationen, Inkariket, också skulle ha fått ett välkommen respit.

Troligtvis skulle varken aztekerna eller inka i längden kunna motstå den vita kolonialismen. (Européernas största fördel i kollisionen med dessa och andra landbundna civilisationer låg varken i krutet eller i stålet, utan i de stora och lättmanövrerade skeppen, som gjorde det möjligt för dem att de återkomma efter vart misslyckande och försöka på nytt.) Men om indianerna bara klarat det första, chockartade mötet, är sannolikheten stor att deras historia istället kommit att likna Indiens eller Kinas. Det vill säga: de skulle så småningom hamna under europeisk dominans och kanske tillochmed europeisk överhöghet, men de skulle överleva som civilisation. Och vår värld skulle ha sett helt annorlunda ut.

Men så blev det inte.

7.

Den först drabbade var en svart bärare som befann sig i en av baserna vid kusten. Hans namn var Francisco de Eguía. Sjukdomen spred sig så först till den familj han bodde hos, sedan från hus till hus, sedan till nästa stad, och till nästa, och till nästa. Smittkoppor. Indianerna hade inget som helst skydd mot detta virus, eller ens erfarenhet av stora epidemier, och de dog i ofattbara mängder. På många plaster kunde man inte längre ta hand om alla ruttnande kroppar, utan nöjde sig med att riva husen de låg i. Runt halva befolkningen miste sina liv, däribland den nya härskaren, Cuitláhuac.

Till råga på allt ledde farsoten till att de nyligen överspelade teologiska tolkningarna av invasionen, åter kom i svang. För var inte hudsjukdomar av tradition betraktade som en straffdom sända av gudarna? Och kunde det vara en tillfällighet att de vita inkräktarna var orörda?

Ögonblicket var förbi. Inom ett år var spanjorerna och deras indianska allierade tillbaka till ett Tenochtitlan lamslaget av smittkoppor och död. Efter fyra månader av hänsynslösa attacker var den så förstörd, denna metropol som Cortés själv kallade den största, vackraste och rikaste i världen. På ruinerna byggde segrarna en ny stad, en spansk stad. Och det bokstavligen talat: grunden till det stora torg i Mexico City som nu går under namnet Plaza de la Constitución, består av stenar från rivna aztekiska tempel.

8.

Så vad händer när en ostoppbar kanonkula träffar en oknäckbar stolpe? Ingenting. För själva problemet är i sig en omöjlighet. Om det finns ostoppbara kanonkulor finns nämligen inga oknäckbara stolpar. Och vice versa. Ytterst är det ostoppbara och det oknäckbara blott ting i formallogikerns tankearsenal. I mänskornas värld finns varken det ena eller det andra.

– Peter Englund

Fotnot. Här använder jag för enkelhetens skull om azteker, en numera utmönstrad term bland forskare, som hellre talar om mexica.