En dag i mitt liv

Det finns ett slags uppvaknandets gränsland, en inte sällan förvirrande och ibland direkt obehaglig trakt. Det är när man väcks upp, plötsligt, och kroppen spritter till liv, samtidigt som hjärnan i någon mån fortsätter att sova. För mig för det i bästa fall till att jag inte vet VAR jag är, och det tar ett ögonblick eller två innan jag inser att jag faktiskt inte ligger i min säng i Uppsala, utan befinner mig i – ja, just det, ja – Paris eller Udine eller Boden eller Bagdad etc. I värsta fall leder detta tillstånd till att jag inte vet VEM jag är. Det är som jag egentligen är någon annan. Åtminstone för några tiondelar av en sekund – men så snabb är hjärnan att även denna lilla tidsrymd räcker för rader med vilda frågor. Så minns jag att jag är jag; för det mesta med en känsla som är nyktert konstaterande; någon gång icke utan suckan. Och jag samlar tankarna inför dagen, vad jag har att göra.

Allt detta rinner dock av mig, fort. Som den morgonmänniska jag är tycker jag mycket om den där första tysta timmen. Hela huset sover, inklusive akvariefiskarna, som svävar stilla med oseende ögon när jag tassar förbi in i badrummet. Huset är gammalt och dragigt, och har natten varit riktigt kylslagen drar jag snabbt i spolknappen, för att se om vattnet frusit. Icke så. Skönt. Jag tvättar mig, och möter min egen blick i badrumsspegeln. De två halvvuxna småkatterna stryker runt mina ben, sträcker på sig.

Som de flesta författare är jag fallen för rutiner. För mig handlar det om att jag i mitt huvud har kaos, där saker och ting tumlar runt som i den där nedspökade barnkammaren i filmen Poltergeist. Och så måste det vara. Det viktigaste som sker, sker givetvis där, inte sällan i det slumpartade mötet mellan oförenligheter; ”Just connect” som E.M. Forster sade. Men förutsättningen för detta inre kaos är yttre ordning. Vet inte hur det skulle sluta annars. Så varje morgon, ja varje dag är den andra lik, åtminstone så länge som jag själv får välja.

Medan tevattnet kokar går jag till brevlådan för att hämta tidningen. Det har snöat, och jag pulsar fram genom lätt, fin pudersnö. (Undrar just var växthuseffekten tog vägen?) Jag dricker te och äter mina tre limpmackor allt medan jag läser tidningen och lyssnar på radion, ställd på lägsta volym. Så väcker jag de andra. När jag sedan skjutsar barnen till skolan och J till bussen, har solen redan varit uppe ett slag. Fåglar sjunger. De hyllar våren, sannerligen inte som faktum men väl som idé.

Efter att ha städat undan, går jag ned till skrivarstugan. Det är en välsignelse att kunna arbeta på en annan plats än hemmet. Till dels för att man då kan lämna saker framme precis som de är, utan att, säg, riskera att katterna går löst med sina klor på bibliofilupplagan av ”Karl XII på slagfältet” – vilket har hänt. Till dels för att det främjar arbetsdisciplinen. Arbete och fritid skils än tydligare från varandra, och man frestas inte att ställa sig och diska – för övrigt en mycket tankebefrämjande verksamhet – eller gå och glutta i kylskåpet, på spaning efter den fil som flytt.

De närmsta timmarna går fort. Jag finner ofta förmiddagar mer skapsamma än eftermiddagar. Undrar varför? Kanske för att man är mer utvilad då, men kanske också för att man är mer ostörd. (Jag har för övrigt tagit bort både telefon och Internet från min skrivarstuga. Just för att freda min arbetsro.) Timmarna flyger iväg, på det där förunderligt välsignade viset. Tangentbordet klapprar i korta ryck. I bakgrunden hörs opera – som vanligt, helst italiensk, för då frestas jag inte att lyssna på texten. Det är ett underligt, ensamt sätt att försörja sig på, men det passar mig. Tror jag det att de flesta författare är sådana muppar.

Lunch. Exakt 12:25 bryter jag, pulsar upp till huset, lagom till Ekot. Jag tittar igenom posten, äter varma koppen och rostat bröd, läser det senaste numret av TLS. Så tillbaka till skrivarstugan. Rytmen är dock störd, det känns, och det tar tid att återkoppla till förmiddagens flöde. Efter en tid börjar dock Mirella Frenis arior igen att interpunkteras av knackandet från tangentbordet. Så är det dags för barnen att komma från skolan, och jag möter. Detta är givetvis en av de stora fördelarna med detta arbete: man får se mycket av sina barn, och vice versa.

Jag har en mycket tydlig dygnsrytm i kroppen, och jag kan ofta känna när klockan är ungefär tre. Då gäller det att lura kroppen, lättast genom att byta arbetsuppgift. Det slutar dock med en kort tupplur i soffan, med en äggklocka på bröstet. Arton minuter, inte mer, för då börjar jag gå ned i djupsömn – med allt vad det innebär av förvirrade uppvaknanden osv. Den korta vilostunden ger mig kraft till eftermiddagens sista timmar, som får ett plötsligt slut 17:00. Jag har funnit det en stor fördel att bryta mitt i. Förr, när barnen var små och jag som vanligt hämtade, var det en källa till stor frustration, detta att inte kunna dröja kvar, att inte kunna fullfölja ett avsnitt eller en tankegång, utan prompt tvingas att dra ned ståljalusien vid samma tidpunkt. Men jag har lärt mig att se fördelarna i detta. Särskilt bra är att bryta mitt i en mening. Den sitter där spinnande och väntar på en nästa morgon, och skrivandet inleds med en Le Mans-start.

J har gjort middag, och efter några år då jag drog hela det där lasset allena, kan jag verkligen uppskatta den lyxen. Är helt slut. I början förvånade det mig mycket, detta att man kunde bli så trött av att bara… skriva. Men det är uppenbart att det kostar nästan lika mycket att förbränna mental energi som kroppslig. Har lovat S att vi skall baka, men orkar bara göra en enkel Fyriskaka med henne. Bullarna får anstå till en annan dag. Vi ser en film ihop.

Senare bäddar jag ned S, slår på bandet med ”Ture Sventon i öknen”, som hon nu lyssnar till var kväll. Sedan bäddar jag ned mig själv. Som vanligt läser jag mig till sömns. På mitt nattygsbord står en vinglig hög av böcker, och det finns alltid saker jag borde ha läst redan igår. När ord, rader och begrepp börjar glida in i varandra, är det dags att bryta, och jag släcker, nyfiken på den där andra människan i vars kropp jag ibland vaknar upp.

– Peter Englund
Texten publicerades ursprungligen i Tidningen VI, mars 2006.