Drömmen om den blå himlen – ett bidrag till sommarens kulturhistoria

Diskussioner av vädrets inverkan på mänskligheten är en urgammal genre. Intresset är ofta centrerat runt olika meterologiska tillfälligheter som på något dramatiskt vis skall ha skiftat historiens gång: exempel på detta finner vi i den orkan som skingrade mongolernas invasionsflotta i japanska sjön 1281 eller den storm som knäckte den stora spanska armadan 1588, det snöfall vid Narva 1700 som dolde de anmarscherande svenskarna eller den höstdimma vid Lützen 1632 som dolde samtliga inblandade, eller de hagelskurar och den torka som slog ut så stor del av den franska skördarna 1788 till 1789 och orsakade mycket av den folkliga oro som sedan fick sitt utlopp i den Franska revolutionen etc. Inte sällan går det att ana en religiös tankefigur bakom detta intresse. I det plötsliga lågtrycket visar sig Gud, och han avslöjar för en gång skull tydligt vilken sida han står på.

Men medan stormar, oväder och översvämningar ofta rymmer en stor dramatik men sällan lämnar några mer bestående spår, så är det i regel de mer långsamma väderomslagen som påverkat mänskligheten mest. Många känner till det som brukar kallas ”Den lilla istiden” som varade från sent 1500-tal fram till tidigt 1700-tal: det märkbart kallare och blötare vädret då brukar ofta anges som en av orsakerna till den djupa kris som drabbade Europa vid den tiden. Eller den tillfälliga nedkylning av klimatet som gick att se från 1200-talet, och som bland annat innebar det tragiska slutet för vikingarnas grönländska kolonier. Mindre känd är den period av kallt och vått väder som härskade från ungefär 1812 ända till runt 1840, och som av vissa inte bara anses förklara en del av periodens politiska och ekonomiska bekymmer, utan även ses som skälet till varför epoken skakades av så många stora epidemier. Det som ännu finns kvar i medvetandet av det tidiga 1800-talets lilla istid är de vackra, vita jular som Dickens skildrar i sina böcker – allt utifrån sina egna barndomsupplevelser – och som fortfarande är idealet för så många i den anglosaxiska världen, i upphöjt trots mot den meterologiska norm som gäller där sedan mer än ett sekel; samt Turners berömda solnedgångar, som enligt några bedömare skall bero på det vulkaniska damm som atmosfären då var full av (och som var en del av förklaringen till den tillfälliga nedkylningen av klimatet).

Men det är kylan det. Det är en typ av extremt väder som vi alla älskar att hata. Och det utan allt hyckleri. För det första för att vi bor i ett land i norr, där vintrarna som bekant är både långa och kalla. (Vad detta har för effekt på oss som människor är dock osäkert. Därom grälade redan de antika lärde. Hippokrates menade utifrån ett enkelt analogitänkande att ett kallt klimat skapade kalla och slöa människor. Aristoteles och Vitruvius hävdade motsatsen, att kylan stänger inne kroppens vätskor och skapar människor som är ovanligt heta och energiska.) För det andra för att vi alla, mer eller mindre undermedvetet, förstår att det är kylan och isen som är vårt öde; i form av nästa istid; som är en ofrånkomlighet; och som kommer att dölja det som nu kallas Sverige under ett kilometertjockt istäcke; och vars oerhörda tyngd kommer att mala allt allt allt ALLT till stoft, och efter sig lämna inte det endaste spår av vare sig människor eller ting. Det är om några tusen år det. Men om kanske bara tvåhundra kan växthuseffekten leda till att Golfströmmen stängs av, vilket då hotar vårt hörn av världen med ett öde mycket snarlikt den långsamma förtvining som tog kål på de ovan nämnda vikingasamhällena på Grönland. Enda skillnaden blir nog att vi kommer efterlämna långt mer spektakulära ruiner.

Det finns dock en annan typ av extremt väder, som vi alla dyrkar, trots att det gjort kål på långt fler människor och civilisationer än kylan. Jag tänker på det molnfria sommarhögtrycket. Många är de högkulturer som funnit sitt öde, inte i kilometertjock is, utan under en stadigt blå himmel: Maya på Yucatanhalvön, Harappa i Indusdalen, Hettiterna, Mykene osv. Under större delen av mänsklighetens historia har få fenomen varit så fruktade och avskydda som torkan; och är det fortfarande i huvuddelen av världen. Vi nordbor behöver inte åka vidare långt för att finna folk som i motsats till oss grimaserar illa över ännu en blå himmel. (Senaste värmeböljan i Italien tog över 20.000 liv och orsakade stora skador på jordbruket. Och nu är det dags igen där nere runt Medelhavet

Förtjusningen över den blå himlen är givetvis ett modernt fenomen. I ett samhälle som aldrig var mycket rikare än den senaste skörden föll det ingen in att kalla en het sommar för vacker, för med hettan följde torkan och med torkan följde missväxt. Våra viktigaste matgröda, säden, är som vi alla vet en kulturimport, som i sin känslighet för både väta och torka avslöjar sitt ursprung i Mellanösterns hetare klimat. (Detta i motsats till exempelvis våra träd, som är sprungna ur vår egen miljö och som därför klarar av väta på ett helt annat vis.) Givetvis välkomnades uppvaknadet ur vinterdvalan, och man hälsade med uppriktig glädje värmen. Dock: den bästa sommaren förr var givetvis inte en sommar med stadigt blå himmel – det skulle ofelbart ända i katastrof. När Israel Kolmodin eller Lars Wivallius under 1600-talet skriver sina kända hyllningar till sommaren, handlar det om ett rop på växt och gröda, inget annat.

Den ideala sommaren förr är vad som ses som en dålig sommar nu, nämligen en med rikligt regn följt av en period med lagom sval värme – då blir skörden som allra störst. Den stadigt blå himlen var som sagt ett hot, både att avsky och fly. Och flydde gjorde man bokstavligen. Som vi alla väl vet var ett blekt skinn – precis som fetma – ett åtråvärt klassmärke, i det här fallet ett bevis på att man inte tillhörde den del av befolkningen som behövde arbeta i sitt anletes svett ute på åkern. Så om man alls kunde  höll man sig inomhus eller i skuggan när himlen var blå. Och om man tvingades ut under den stekande solen av andra skäl än arbete, gjorde man det väl påklädd, helst noga skuggad av ett parasoll eller en omkringburen solhimmel. Samt hatt och handskar.

Allt detta börjar förändras med industrialismen.

Precis som den moderna belysningen suddat ut de en gång så skarpa kontrasterna mellan natt och dag, och gjort det möjligt att både arbeta och roa sig dygnet runt, så har förbättringar av våra byggnader, kommunikationssätt och samfärdsmedel gjort det möjligt att sudda ut de en gång så skarpa kontrasterna mellan de olika årstiderna. Resultatet har blivit att där man tidigare levde MITT I årstiderna, lever vi nu MOT BAKGRUND av dem: kulissen och kostymerna skiftar, men vårt göra förblir med envis monotoni detsamma. Till grund för dessa två olika förhållningssätt finns alltså två olika samhällen: ett sprunget ur fabrikens rationalitet, ett annat ur åkerns. För fabriken fungerar som vi all vet oberoende av årstiden.

Detta är också förklaringen till det moderna samhällets pardoxala sårbarhet. I äldre tid levde man hela tiden med årstiderna, medan vi däremot försöker leva som om de inte finns. Då ansågs det vara ofrånkomligt att man befann sig i händerna på det som nu kallas för vädrets makter, och man levde därefter. Vi förväntar oss att allt skall fungera som normalt trots att det är snöstorm, och resultatet kan inte bli annat än… kaos.

Det är dock i fabrikens oberoende av årstid och klimat som vår moderna sommarsyn finner sitt ursprung. Fabriken kan stänga av. Arbetaren kan därför kräva något som är mer eller mindre omöjligt för bonden eller daglönaren: ledighet. Den moderna semestern blir till, vilket utan tvekan måste betecknas som ett stort civilisatoriskt framsteg.

Det går att spåra denna förändrade inställning till den blå himlen i företeelser som landskapsmåleriet och attityderna till bad. Klimatologer har nämligen studerat landskapsmålningar från 1550 och framåt, och det visar sig att himlarna bara blir blåare och blåare. Under den äldsta perioden är den avmålade himlen i genomsnitt täckt till 80%, detta minskar till ungefär 75% under tidigt artonhundratal för att under 1900-talet falla ända ned till runt 55%. Till del handlar det om ett förbättrat klimat, men till del helt visst en förändrad föreställning om vad som utgör ett vackert landskap.

Bad sedan. Det var länge något som bara idkades av rent medicinska orsaker – något annat skäl att låta sig nedsänkas i vatten fanns inte. Och i de fall vanligt folk lögar sig efter en het arbetsdag sker det givetvis på kvällen. Havet som en källa till rekreation upptäcks redan under tidigt 1800-tal, men det dröjer till framåt mitten av seklet innan man också börjar BADA i det. (Helt lätt är det inte. Anständighetskrav tvingar länge kvinnorna att bära stora tältliknande plagg – som givetvis blev ytterligt tunga när man klev ned i vattnet, ett faktum som inte underlättades av det faktum att många hade insydda blyvikter som skulle förhindra att kjolen flöt upp och blottade benen – samt att de badade från särskilda små hytter på hjul, som drogs ut i havet med hjälp av hästar, så att man skulle kunna doppa sig under största möjliga avskildhet.) Märk väl att det var först under tidigt 1900-tal som kvinnor började att simma i någon nämnvärd utsträckning. Även den färdigheten var länge ett manligt privilegium. (Även de levde dock under stränga anständighetskrav. Ännu på 1930-talet var det i vissa länder förbjudet för män att bada topless.) Men rörelsen är tydlig. När så friluftsbadandet – tillsammans med ett något mer marginellt fenomen som nudismen – får sitt stora genomslag framåt 1930-talet visar det att den radikala omvärderingen av den blå sommarhimlen fullbordats.

Men finns här inte en paradox dold? Vi tror att vi älskar den blå himlen för att den tillåter oss att bada, men frågan är om vi inte badar för att det är en av de få vettiga sysslor vi kan hänge oss åt när vi befinner oss utomhus när det är högsommar och solen dånar ned från en skoningslöst blå himmel. Denna paradox speglar något i hela omvärderingen av detta väderfenomen. För varför väljer man att stänga fabriken på sommaren? Inte för att sommaren är så underbar, utan tvärtom för att sommaren är den allra värsta tiden för kroppsarbete. Ursprungligen är vi alltså inte lediga för att njuta den blå himlen, utan för att vi skall ha en chans att slippa den. Vi kan alltså säga att vår förtjusning över den blå himlen ytterst vilar på en intressant sammanblandning av orsak och verkan.

– Peter Englund
DN, 16 juli 2005