Den svenska historielösheten

Det finns ett begrepp som är ungefär lika svenskt som både ”mellanmjölk” och ”lagom”, och det är ”historielöshet”. Det är vanligt i vårt land att offentliga beklaga svenskarnas brist på historiemedvetande eller – om man vill göra det lite lätt för sig – svenskarnas brist på historiska kunskaper. (Vilket år dog Gustav XII? Vilken färg hade Magnus Ladulås gråa häst?) Ute i Europa gäller ofta det rakt motsatta. I många länder plågas man av för mycket historia, av att hela tiden vara översvämmade av onda hågkomster ur det förflutna, mer eller mindre konstruerade. Gamla sår tillåts aldrig läka, utan man pillar i dem, kärleksfullt. Nere på Balkan var det just minnen av forna oförätter, mer eller mindre korrekta, som fungerade som startmotor när krigen bröt ut.

Även om jag själv tror att det här talet om den svenska historielösheten är något överdrivet, så finns där givetvis något. Och som så mycket annat springer även den omtalade bristen på historia ur, just det, vår historia. För de flesta folk i världen var 1900-talet en schizofren upplevelse. Detta ytterligheternas sekel gav oss både napalmbomben och penicillinet, GULag och färg-TV:n. Sverige däremot, kunde nästan bara njuta århundradets framsteg, utan att behöva konfronteras med utvecklingens mörka, bortvända ansikte. Jag tror den erfarenheten – eller snarare bristen på erfarenhet – har präglat mycket av det moderna svenska medvetandet.

Jag vill minnas en undersökning där man jämförde svenska och polska studenters historiesyn. Mycket var likt, men ett tydligt svenskt särdrag visade sig närhelst man skulle förklara våldsamma och tragiska händelser som krig och folkmord. De svenska studenterna grep då mer eller mindre reflexmässigt efter adjektivet ”meningslöst”. Vilket sådana här händelser sällan är. Vad det egentligen betyder det är att VI SVENSKAR med vår odramatiska samtidshistoria har svårt att finna mening i dem.

Vi anar en speciellt svensk attityd, som det är omöjligt att inte kalla naiv, men det är en naivitet som bär dygdens drag – vi tror världen om gott tills motsatsen är bevisad, vi tror att det egentligen inte finns några konflikter som inte går att lösa med samtal, vi är övertygade om att politisk extremism faktiskt går att hålla stången med väl avvägda doser pedagogik och psykologi etc. För oss mer än andra blev katastroferna därför obegripliga avvikelser, tillfälliga återfall, just det, återfall i något gammalt, grått och hemskt. Framstegsmaskinen råkade haka upp sig, kastade en fläktrem och hips vips var det Medeltida Barbariet där och satte klorna i folk.

Jag tror detta är en del av förklaringen till den här berömda historielösheten. Få länder har kunnat omfatta framstegstanken med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige. Ur mörkret stiga vi mot ljuset; världen blir hela tiden bättre, bostäderna större, veckopengen högre och snart har TV-apparaten både färg och två kanaler; så vad står att lära av mörkret annat än att det är mörkt? Varför plåga sig med minnen om den vägglusiga forntiden? Nej, riv de gamla skitkåkarna bara! I så mening fanns det ett slags svensk variant av idén om historiens slut. Att Sverige funnit en alldeles egen kungsväg till lyckan och välståndet, helt vid sidan av världshistoriens alla svarta obegripligheter. Som om Sveriges icke-deltagande i två världskrig var resultatet av en viljehandling från vår sida. Som om välfärdstaten bara fanns här. Och som om neutraliteten var på riktigt.

En annan del av förklaringen är mer påtaglig. Särskilt inom arbetarrörelsen fanns det många som aldrig glömde högerns missbruk av historien under början av seklet. Till exempel i samband med striden för allmän rösträtt användes kolorerade bilder ur Sveriges fornstora förflutenhet ofta som tillhyggen mot socialdemokrater och liberaler. Det var nästan som om Karl XII tagit ställning i sakfrågan. En del av den äldre historien blev, om inte tabu, så obekväm och lite klibbig. För medan punschhögern talade med rullande tungrots-r om Sverrrige och dess konungarrr, sökte deras motståndare helt förståeligt motbilder i 1800-talet och modernitetens födelse. Det blev länge det segrande perspektivet. Sverige hade inte skapats tack vare sin historia, utan trots den. I det läget blev kunskaper i historia något lätt överflödigt. Och historieundervisningen kunde skäras ned – ett arbete som pågått stadigt sedan grundskolereformen år 1962, och som pågår än idag; nu har denna fortgående erodering mindre att göra med politikernas uttalade vilja och beror nog mer på den kliande verksamhetslustan hos de karriärpedagoger som lever på att reformera skolan.

Så var står vi idag? Det är uppenbart att historien gjort en återkomst. På stort vis. Och detta inte i första hand i den bemärkelsen att historieprogrammen nu avlöser varandra på TV:n eller att universitetskurserna i historia är fyllda som aldrig förr. Snarast handlar det om en känsla av att inte längre leva i en bubbla, i de lyckliga undantagens rike, utan att Sverige på gott och ont är gjort till eller avslöjat som ett land likt alla andra, och en del av ett större helt, där historiens hjul snurrar på. Till del handlar det om förlorade illusioner: om den svenska neutraliteten halt, om välfärdsstatens karaktär, om Sveriges uppträdande 1939-45. Somt är högst påtagligt: murens fall, globaliseringen, den europeiska integrationen.

Det finns en ökande insikt att vi behöver historien, hela historien, både för att förstå oss själva, våra privata gåtor, och för att begripa den gåta som är Sverige. För Sverige började varken i Västergötlands 1000-tal eller med Mäster Palms 19:e sekel. Sverige börjar hela tiden, för vårt samhälle och vår kultur är summan av alla de erfarenheter som gjorts under, säg, de senaste tusen åren. Samtidigt är det svårt att inte bli en liten, liten aning melankolisk inför historiens återkomst. ”Lyckliga folk har ingen historia”, lyder ett tyskt ordspråk, och såtillvida kan den svenska historielösheten inte bara ses som något ont. Faktum var att vi hade tur under ett antal decennier, och kunde unna oss den här glömskan.

Så vad kan sägas, nu när vi strax står på millennieskiftets krön, och kan blicka tillbaka på tusen år av historia. Där finns förvisso mycket för den svartsynte att gotta sig i. Och den kommer oundvikligen att återupprepas, Hegels beska kvickhet att det enda vi kan lära av historien är att ingen lär av historien. Men det är inte riktigt sant. Inte riktigt. Historien känner visserligen inga lagar, inga Måsten. Men den känner väl mönster. Framgång förblindar, men misslyckanden föder framsteg. På det viset stämmer det: Ur mörkret stiga vi verkligen mot ljuset. 1700-talets förnuftstro måste förstås både som en följd av och en reaktion på katastrofernas 1600-tal. Därför är jag personligen optimist inför det kommande seklet. Ur 1900-talets allra bittraste lärdomar skulle en ny upplysningstid kunna formas. En sak är odiskutabel. Vad som sker under de närmsta hundra åren kommer att vara beroende av vad vi gör av historiens erfarenheter. Vad bestämmer vi att glömma och vad väljer vi att minnas?

– Peter Englund

(Dagens Nyheter, senvintern 1999)