Det var som om rymtidväven brustit och jag självt ramlat tillbaka en 70 år. För visst var det något bekant med gatubilden: bland allt vanligt folk syntes unga krigsinvalider på kryckor, tiggande människor som inflationen bestulit på alla besparingar, horor, korrupta snutar, småtjyvar, nyrika gulaschbaroner i skinande kostymer och, mycket riktigt, i ett gathörn såg jag två medlemmar i någon högerextrem rörelse bullra mot judarna, tala för ett återupprättande av landet ”storhet” och om att ”rädda” landsmän som hamnat på fel sida gränsen.
Det kunde ha varit en scen från Berlin under den tyska Weimarrepublikens 1920-tal, den besynnerliga epok som 1933 ändade med Hitler. Men det var inte Berlin. Det var Moskva som det såg ut för någon månad sedan. Och i helgen skrevs ett nytt kapitel i den ryska Weimarrepublikens pågående historia: ryssarna gick till val, och ytterlighetspartierna fick flest röster: å ena sidan Ziuganovs kommunister, å den andra Zjirinovskijs fascister.
Rysslands affärer angår oss mer än vi tror. Visst, det som kommer att ske eller inte ske med den del av Europa som vi kallar EU har en enorm betydelse för oss. Samtidigt så tror jag att det som kommer att hända inom de närmsta åren i Ryssland kommer att påverka våra liv än mer. Några år av rysk oreda har låtit oss glömma att vi ända sedan medeltiden befunnit oss i det stora rikets gravitationsfält. På gott och ont. Ofta på ont. Därom vittnar alla krigen. Det goda glöms. T.ex. att den ekonomiska expansionen i Ryssland under 1800-talet lockade många svenskar att utvandra dit, och ett tag fick LM Ericsson att överväga ett flytt av sitt huvudkontor till S:t Petersburg.
När det går bra för Ryssland dras vi med. När isen lägger sig där, fryser vi här.
Det finns några faktorer som ofta används när man vill förklara varför nazisterna lyckades gripa makten. Ekonomin var i oreda och arbetslösheten var hög; man saknade demokratiska traditioner och det normala politiska systemet fungerade illa; landet hade genomlidit en stor nationell förödmjukelse, som skapat en längtan efter återupprättelse, inte minst inom den tidigare gynnade militären samt bland de som kommit i kläm vid de nya gränsdragningarna.
Alla de här faktorerna finns för handen i dagens Ryssland. Det är bara på två punkter som det skiljer sig åt.
Först de goda nyheterna. De ryssar som blivit förlorare när en rad nya stater avknoppades ur det fallna Sovjetunionen har hittills varit rätt passiva politiskt, även om de i söndagens val visade sig benägna att stödja just ytterlighetspartierna. Sedan de dåliga. Den ryska ekonomin är i större oreda nu än den tyska var på 20-talet: tyskarna gjorde fisksoppa på en fisk, deras marknadsekonomi var fast etablerad; ryssarna gör en fisk av fisksoppa: förutom de vanliga problemet skall de också försöka gå från en planekonomi till en marknadsekonomi.
Slutsats? Tja, det kan ända i katastrof. Om vi som lever nu kommer att se en ny Hitler, så talar det mesta för att han isåfall kommer att dyka upp i vårt östra grannland.
Men märk det där lilla ordet. Det kan gå. Kan.
Historien känner nämligen inga måsten, lever inte enligt någon plan.
Att besöka dagens Ryssland innebär inte heller att bara möta en monoton parad av sorgligheter. Ekonomins fria fall verkar ha hejdats. Nästa år förväntas landets BNP ligga på plus; det vore isåfall första gången sedan slutet av 80-talet. Visserligen har de senaste årens kaos inneburit stora försakelser för de allra flesta: bara runt 10% av befolkningen har vunnit på nyordningen. Ändå är det betydligt fler än 10% som säger nej till extremisterna, som istället försöker bygga en framtid bortom de rödas nostalgi och de brunas bländverk. Och de kan faktiskt lyckas. Kan.
(Expressen, december 1995)
Peter Englund 