Att starta ett krig

1.

Det ultimatum där den irakiske diktatorn gavs 48 timmar att lämna landet, tillkännagavs över TV av president George W. Bush själv. Vilket är rimligt, för detta ultimatum var i praktiken en krigsförklaring. Talet repeterades i detalj av Bush inför en liten, utvald publik av nära medarbetare. Trots att texten som vanligt bara rullade fram på en teleprompter, och presidenten alltså bara hade att läsa, fick han göra det tre gånger innan talet satt som det skulle. Än så länge är det som ett avsnitt av ”Vita Huset”. Men så kommer något ingen manusförfattare skulle våga sig på. Ett stort krig skall inledas, ett främmande land skall invaderas och mängder av människor står i begrepp att mista något – hem, anhöriga, framtid, illusioner, liv. Det är en stund av tyngd och allvar. Och hade detta varit fiktion skulle det nu varit dags för en ödesmättad stund med huvudpersonen fångad i en atmosfär av sublim och ödslig storhet. Inte riktigt så här. Bush var uppspelt och glad efteråt, slog till talskrivaren över huvudet med det ihoprullade talet. Sedan lekte han bekymmerslös med sina hundar, Barney och Spot. När den ryske presidenten Putin lite senare ringer och beklagar den plåga som väntar Bush, är den amerikanske presidenten oförstående. Putin förtydligar, talar om att bära bördan av det mänskliga lidande som blir följden av krig. ”Nejdå”, säger Bush avfärdande, ”vi har en bra plan”; och avslutar senare med en styv artighet: ”Tack för att du ringde”.

Hur skall vi förstå detta?

2.

Jag har läst tre böcker, som alla innehåller skildringar av Bush-administrationen allra innersta: det är Ron Suskinds ”The Price of Loyalty”, Richard A. Clarkes ”Against All Enemies” och – givetvis höll jag på att säga – Bob Woodwards ”Plan of Attack”. Genrén skulle kunna kallas sammanträdesthrillers. Det mesta handlar om möten och möten och nya möten. Kontakten med den verklighet som dessa möten har att besluta över är ytterligt låg. Abstraktionsgraden är hög. När bomber faller, så sker det på TV.

Den goda nyheten är, att samtliga tre verk innehåller ytterst initierade vittnesmål från den allra högsta kretsen av makthavare. Den dåliga är, att samtliga måste betecknas som partsinlagor av det slag som historiker är, har varit och alltid kommer att vara ytterligt skeptiska mot. Richard Clarke utnämndes av president Clinton till nationell samordnare för skyddet mot terrorism, och vill med sina pepprade reminiscenser förklara och urskulda det faktum att han och hans underlydande misslyckades så kapitalt med att förhindra dåden den 11 september; Suskind kan sägas agera spökröst för huvudpersonen i ”The Price of Loyalty”, nämligen Paul O’Neill, först utnämnd till finansminister av Bush och sedan sparkad av honom utan vidare ceremonier mot slutet av 2002, och även i det verket känns den svaga lukten av gammal ost; Bob Woodward har ingen direkt personlig dagordning som liknar de ovan nämnda, men hans bok hade inte kunnat bli till utan en direkt inbjudan från Bush själv, som gett den kände journalisten möjlighet att nå personer och skåda processer som annars skulle varit helt otillgängliga: ingen skall heller för ett ögonblick tro att den här positionen som hovhistoriker – inledd redan med Woodwards föregående bok, ”Bush at War” – inte har ett pris.

Sedan är de tre böckerna dessutom uttryck för något vi ser mer och mer av, nämligen en önskan att skriva historia i realtid. Som alla historiker vet, krävs både mycket distans och mycket forskning innan olika sammansatta skeenden låter sig klarläggas. (Så till exempel finns det detaljer i krigsutbrottet 1914 som forskarna ännu tvekar över eller grälar kring.) Värdet på sådana här böcker är alltså övergående. Ändå är de ofrånkomliga, och de fyller flera syften, inte minst den att skissa upp en grov och preliminär bild, som forskningen sedan kan arbeta med, mot eller genom.

Frågan är då, vad säger oss dessa tre verk om det spel som ledde fram till anfallet mot Irak i mars 2003? Lästa var för sig kan bilden verka förvirrande, inte minst för att de alla tre – av ovan nämnda skäl – är verk skrivna med ett givet syfte och begåvade med en tydlig tendens, vilket givetvis leder till missvisning. (Dessutom är det bara Woodwards bok som har till syfte att skildra vägen till kriget. De andra två berör det mer i förbigående.) Lästa i ett sammanhang, så att säga lagda ovanpå varandra och genomlysta, framträder dock vissa mönster och tydliga överenstämmelser, alla intressanta. Och skrämmande.

3.

Om krigets första offer är sanningen, så är det vår förmåga till nyanser nästa ting som faller. Inget släpper lös sådana energier – mentala och fysiska – som ett krig, och när den rök som detta i sig själv skapar, blandas upp med mediasamhällets drift mot, nej längtan efter, nej krav på goda berättelser, lätta formler, och ”soundbites”, kan resultatet inte bli annat än förenklingarnas mörker. Resten är sedan bara en fråga om centrifugalkraft. En säljbar slogan för – hejda massförstörelsevapnen! – möts med en lika säljbar slogan mot – nej till oljekriget!

Så hur var det då med det sistnämnda? Var hela kriget egentligen bara ett knep för att lägga beslag på Iraks olja? Tja, alla krig i denna del av världen handlar alltid i någon mån om olja. Och väpnade konflikter har ett ofrånkomligt ekonomiskt moment, om inte annat så i den meningen att du måste finansiera din egen insats, samtidigt som det gäller att försvåra för motståndaren att finansiera sin. Ibland är det ekonomiska mål, ibland bara medel, aldrig är det ointressant. Vid genomläsningen av de här tre böckerna, och besluten som ledde fram till attacken, är det dock slående hur pass underordnat just detta med oljan trots allt verkar ha varit. Både Woodward och den erfarne finansmannen O’Neill talar om hur Bushadministrationens tal om krig med Irak tvärtom gjorde stor skada på den amerikanska ekonomin. Och man insåg redan före kriget att Iraks oljeindustri var så nedgången efter krig och sanktioner att det skulle kräva kolossala investeringar för att få den på fötter igen. Nej, oljan syns inte ha varit den avgörande skälet. Istället går det att ana något annat som på sätt och vis är mycket, mycket värre.

Irak var inget nytt ämne för Bush. Redan en dryg vecka efter det att han tillträtt som president, började man diskutera vad som skulle göras åt Saddam Hussein. Bush, kargt utrustad vad gällde utrikespolitisk erfarenhet, och som dessutom gått till val på isolationistiska paroller – och ironiskt nog hårt kritiserat föregångaren Clinton för hans engagemang utomlands -, lade dock inte vidare stor vikt vid denna fråga. (Hans utrikespolitiska linje var länge förvirrad.) Emellertid fanns det folk i hans omgivning i Vita Huset, fram allt hans vicepresident Dick Cheney och andra neokonservativa som Paul Wolfowitz och Lewis Libby, som gjorde det, och det till den grad att det av vissa upplevdes som en fixering. Detta gjorde att man också underskattade, ja tillochmed medvetet skrev ned hotet från al Qaeda. Irak framställdes som en minst lika stor fara, om inte värre. Och de var villiga att tro de mest otroliga saker, förutsatt att det gav dem stöd för detta påstående. Som den av alla experter avvisade teorin att det var Irak som låg bakom bombdådet mot World Trade Center 1993. Eller att de stora truckar irakierna köpte nog egentligen var tänkta som avskjutningsramper för robotar – en helt bisarr idé enligt Powell. Eller att Saddam Hussein höll på att skaffa sig kärnvapen.

Så kom den 11 september.

4.

Tvillingtornen på Manhattan föll i direktsändning, och plötsligt blev detta med utrikes politik något akut, något som krävde åtgärder, kraftfulla åtgärder. Frågan var bara mot vem? Redan samma dag, medan rök och damm från en av flygplanskrascherna ännu sipprade in i konferensrummet, satt försvarsminister Rumsfeld i Pentagon och diskuterade möjligheterna att, som ett svar på dåden, slå till mot Irak. Och Cheney och hans män stod redo med sina intill dunkelhet komprimerade argument. Nu kom dock kriget i Afghanistan emellan, ett krig som gick ovanligt snabbt och oväntat lätt; dessutom tycktes det bekräfta en av Rumsfelds fixa idéer, nämligen den att det nu var möjligt att vinna en sådan här konflikt tämligen billigt – och då talar vi både politiskt och ekonomiskt -, alltså utan alltför stort bruk av markstridskrafter, utan främst genom en massiv insats av flyg och olika högteknologiska vapen. Berusade av denna framgång ville man genast gå vidare, utnyttja segerns framåtrörelse. (Här kan man flika in, att John Kampfner i sin bok ”Blair’s War” faktiskt pekar på något liknande vad gäller den engelske premiärministern: han menar att framgångarna i ett krig ökade på Blairs beredvillighet att gå ut i ett nytt. Och Storbritannien har mycket riktigt gått i krig fem gånger under den brittiske socialdemokratens styre, med stor och magnifik final just 2003.) Och Irak framstod här som ett naturligt mål, ett land styrt av en diktator som bevisligen tidigare sökt skaffa sig massförstörelsevapen. Dessutom var det ett land som USA i praktiken – ända sedan Gulfkriget 1991 – redan befann sig i krig med, åtminstone på ett slags grå, vardagligt lågintensiv nivå, med en bombning här och en kryssningsrobot där.

Ett viktigt argument för vissa av de neokonservativa i Vita Huset var att det skulle gå så lätt. De målade upp en gravt överoptimistisk bild, inte minst av vad som skulle ske efter det att Saddamregimen störtats: 25 miljoner irakier skulle möta USA med jubel, och demokrati av västerländsk typ skulle snabbt spira i ruinerna. I den här snillrikt karikerade bilden ingick även en föreställning om att Irak skulle fungera som en nyckel som på något magiskt skulle kunna låsa upp hela Mellanöstern. Richard Clarke – som anser att kriget var ett stort misstag – tycker sig se hur den här nyckelteorin var rotad i en djup oro för Saudiarabiens framtid: många fruktade och fruktar att huset Saud kan gå ett liknande öde till mötes som shahen i Iran, och deras land med dem. Och i ett sådant läge skulle USA behöva en alternativ maktbas i regionen.

Detta är dock en gissning från Clarke. För den chockerande sanningen är att beslutet om krig inte verkar ha föregåtts av några överväldigande mängder med analys. På den punkten är alla de tre författarna överens. Hos dem framtonar entydigt en förströdd president, ointresserad av komplicerade analyser och irriterad över omständliga diskussioner, en okunnig president som läser litet och ibland inget, inte ens de korta sammanfattningarna på rapporternas första sida, en oerfaren president, tillfreds med sina brister och ej benägen att göra något åt dem, en lat president beroende av muntliga föredragningar. Men inte ens det sistnämnda fungerade i alla lägen. O’Neill berättar frustrerad om sina egna föredragningar att ”om inte presidentens intresse väcktes den första eller andra minuten, så var det kört”. De gånger som regeringen möts är det inte för att begå förutsättningslös diskussion; tvärtom syns många av de sammanträdena vara mer eller mindre avgjorda i förväg, teaterstycken bara, med både frågor och svar förberedda av presidentens närmaste medarbetare.

Den här bristen på verklig analytisk förmåga gör honom givetvis benägen för enkla bilder och flotta och eggande floskler av det slag som ryms på en genomsnittlig T-shirt. Clarke berättar hur presidenten strax efter den 11 september begjorde att få en plansch med fotografier på alla höga funktionärer i Al Qaeda; Bush hade nämligen tänkt mäta framstegen i kriget mot terrorismen genom att kryssa över dem, en efter en, i takt med att de eliminerats; ”som om detta”, skriver Clarke sucksamt, ”skulle vara ett slags övning i fientligt företagsköp, hållet vid Harvard Business School”. Eller som om de fiffiga personifikationer som media brukar för att göra konflikter dramaturgiskt tydliga – Saddam hit och Usama dit – faktiskt förväxlas med verkligheten av Bush. Detta kan förvisso verka tramsigt. Allvarligare är det dock när dessa snärtigheter plötsligt blir basis för politik. Som var fallet när presidentens talskrivare fick uppdraget att summera skälen till att gå i krig med Irak ”i en mening eller två”, och ut hoppade den berömda uttrycket ”ondskans axelmakter”. Bortsett från bruket av den i grund och botten teologiska kategorin ”ondska” som vore den politisk, är detta framför allt ännu ett exempel på snärtighetens seger över tanken. För precis som var fallet under Vietnamkriget, då strateger i USA klumpade ihop de gamla fienderna Vietnam och Kina till en högst inbillad enhet, som sedan skulle ”mötas”, konstruerar formuleringen ”ondskans axelmakter” en fiktiv allians av tre sins emellan högst olika och ej förbundna stater, nämligen Irak, Iran och Nordkorea. Woodward berättar att vissa medarbetare var rätt olyckliga över den här formuleringen, och några ville bland annat stryka Iran ur den förmenta treenigheten, men Bush gillade den så det fick stå. En annan rättfärdighetsskimrande slogan, den att frihet inte är USA:s gåva till världen, utan Guds gåva till mänskligheten, säger sig Bush dock ha lagt till alldeles själv i ett av sina tal. Och det är en formulering som verkligen skrämmer, för vilka begränsningar finns med en sådan uppdragsgivare?

Frånsett enstaka ingrepp i tal – som det ovanstående – framtonar Bush inte som en vidare verbal president, bortsett, som sagt, från den där fallenheten för enkla slagkraftigheter och snabba småskämt. Svadans gåva har han ej. Hans olika anföranden är alltså, som brukligt, skrivna av andra, noga repeterade och sedan framförda – icke utan talang – inför en sådan här teleprompter. Att han inte är vidare välformulerad gör dock att även hans närmaste medarbetare ibland har svårt att förstå vad han egentligen vill och varför. O’Neill berättar hur man ibland famlar sig fram i ett slags bisarr blindbock, där medarbetare formulerar politik med hjälp av gissningar, byggda på presidentens nickningar, grymtningar, gester och kroppspråk. (Hos både Woodward och Suskind är detta med tolkningar av presidentens kroppspråk ett återkommande tema.)

Om dessa brister balanseras av något skulle det vara hans stora personlig charm. Samt hans kolossal vilja – inte sällan uttryckt i ett skräckblandat förakt för obeslutsamhet. Men då denna vilja inte är begränsad av ett levande intellekt, utan tvärtom styrd av instinkter och färgad av de enkla bildernas magi, är det tveksamt om den är så mycket värd. Hans fundamentala brist på tvivel är givetvis en ytlig tillgång i en tid då politik blir mer och mer en fråga om teatrala knep, poser och show business, men är egentligen bara baksidan av denna blinda vilja. Många av de neokonservativa männen runt Bush kännetecknas för övrigt av samma aggressiva brist på tvivel, som utan tvekan är den ideologiskt övertygade människans motsvarighet till zebrans ränder. Och det är uppenbart att vi i Bush och hans män skådar en dogmuppstoppad administration förblindad av sina egna fixa idéer. Den bilden får man inte minst av Suskind. (Och detta visar sig även i andra fält än, säg, kriget mot Irak och frågan om skattesänkningar för de rika. Även inom det vetenskapliga fältet i USA kan man numera höra rasslet av neokonservativa käpphästar, som när experter på miljöföroreningar kickas på grund av att de för fram ovälkomna budskap, eller då enkla grundfakta om växthuseffekten förnekas, eller då man sprider helt snurriga uppgifter om att det finns ett samband mellan abort och bröstcancer.)

De tre författarna syns tämligen ense om att terrordåden den 11 september spelade en avgörande roll för Bush. I den händelsen fann han den grandiosa uppgift han tidigare saknat – då han mest varit upptagen med sin skattereform, som endast kunde göra de riktigt rika riktigt upphetsade, och vars ekonomiska hokuspokusfilosofi inte ens han själv riktigt begrep. Med sin starka men fyrkantiga religiositet verkar Bush istället vara uppriktigt övertygad om att han är inblandad i en strid med, just det, Ondskan. Och efter den 11 september fanns det uppenbarligen hos honom själv – och även hos det amerikanska folket – ett behov av att svara på terrordåden med något STORT. Och detta STORA blev en invasion av Irak. (Afghanistan var och förblev en så kallad ”sideshow”. Det finns fler poliser på Manhattan än det finns amerikanska soldater i Afghanistan.) Analysen kom, som sagt, i andra hand. Argumenten sattes ihop under resans gång. Invändningar viftades undan – oavsett om de kom från CIA, gamla allierade eller folk i den egna regeringen. Gissningar eleverades till status av fakta. Förhoppningar blev till dogmer. Jämfört med denna lättsinniga, lättvindiga process framstår exempelvis de diskussioner som föregick Sveriges inträde i det Trettioåriga kriget som ett under av förnuft och statsmannaskap.

Rationalitet är inget som kan förutsättas i modern politik. Den måste i varje fall bevisas.

5.

Paul O’Neill berättar i Suskinds bok, att mycket snart lämnade man frågan VARFÖR bakom sig, för att istället övergå till frågan HUR, som strax förvandlades till ett HUR SNABBT. Om män som Cheney och Wolfowitz har rollen som krigets ideologer – som med sin besatthet, machiavellism och talang för enkla argument satte Bush blick på Irak – framtonar försvarsministern Rumsfeld som den som gör det hela möjligt rent praktiskt: en gabardingrå och synnerligen självsäker teknokrat med enormt kontrollbehov, som gjord för att lösa stora byråkratiskt-logistiska problem, som hur man invaderar ett annat land så fort och så enkelt och så billigt som möjligt. Framför allt fort.

Så inleddes förberedelserna. Ännu kunde kriget undvikas, men de här inledande åtgärderna hade – som vanligt – en levande massa som accelererade hela händelseförloppet. Man vill aktivera både exilgrupper och regimmotståndare inne i Irak, men det låter sig inte göras med mindre än ett löfte om invasion. (Samt kolossala mängder dollar. Kontanter alltså. Bokstavligen talat tonvis med 100-dollarsedlar smugglades in i norra Irak av CIA, där de efter ett tag orsakade en helt bisarr inflation, där rader med varor plötsligt kostade 100 dollar, helt enkelt för att det inte fanns någon växel i mindre valörer.) Styrkorna som samlas i Saudiarabien växer hela tiden, men förr eller senare måste man av rent logistiska skäl antingen använda dem eller dra dem tillbaka. Men problemet var, att när man väl börjat utmana Saddam Hussein med krav om redovisande av massförstörelsevapen etc, känner man sig tvingade att vinna en total och fullständig seger; allt annat skulle kunna tolkas som en vinst för diktatorn. (Det sistnämnda skrämmer USA:s allierade i Mellanöstern. Särskilt Saudiarabien och Jordanien, som officiellt står utanför konflikten, hukar tillsammans med vissa exilirakiska grupper ute i kulisserna, och hejar på: de vill verkligen ha krig. Även Bush anser sig veta att detta är ”ett tillfälle”, som det gäller att ej missa.) Sedan var det ju förstås det här med vädret: när ökenhettan väl infinner sig, blir det svårt att kriga. Och så vidare.

Parallellt med de allt mer accelerade förberedelserna till krig löpte så diplomatin. Och på denna punkt fanns en mycket påtaglig spricka inom administrationen: utrikesministern Colin Powell var länge marginaliserad och närmast utfryst av den neokonservativa klicken, framför allt på grund av sina ständiga frågor och invändningar. Powell ansåg att deras krigsplaner var ”vansinniga” och klagade frustrerad inför en högt uppsatt general: ”Kan inte du försöka få de här grabbarna tillbaka in i lådan?” (Det är värt att notera att Powell var den ende i kretsen med egna krigserfarenheter. Men så tenderar inte sällan civila att vara mer blodtörstiga än militärer när det kommer till sådana här situationer.) Sin vånda till trots förblev han lojal mot Bush men arbetade hårt på en fredlig lösning – inte så lite motarbetad av bland annat Cheney, som var ”skräckslagen” inför tanken att diplomatin skulle lyckas.

Det är här som detta med massförstörelsevapnen kommer in. Man visste att man måste sälja in idén om ett Irakkrig – man talade faktiskt i de termerna – till folket, till allierade och till FN. Och när det visade sig omöjligt att finna någon länk mellan Saddam-regimen och Al Qaeda gled man över till att börja prata om massförstörelsevapen istället. (Så småningom skulle argumenten skifta en tredje gång, till att handla om en kamp för befrielse av Iraks folk. Men det är en senare historia.) Det bedömdes helt enkelt vara det argument som skulle bita bäst. Problemet var bara att beläggen för att Irak hade sådana där vapen antingen var dåliga eller gamla eller både och. Det visste alla. Men man blåste ogenerat upp de tunna bevis man hade, samtidigt som CIA sattes att till varje pris hitta fler. Och till varje pris är ingen metaforisk omklädnad. När det blev känt att amerikanerna betalade bra för giftprover från Saddams laboratorier, började folk bokstavligen talat köa utanför CIA:s lokala kontor i norra Irak, med mystiska vätskor som de var villiga att sälja. Inte ett enda av dem visade sig vara äkta. Det är också här han passar in, den välbärgade exilirakiern Ahmad Chalabi, länge Vita Husets favorit och påtänkt som som deras man i Bagdad. Nu har han hamnat i onåd, bland annat för att ha ertappats med att mot grova slantar förse CIA med just sådana underrättelser som de då efterlyste, men som så här efteråt – surprise! – visat sig vara rena rappakaljan. Helt klart är Chalabi en skurk, men försöken att nu, i ett anfall av plötslig efterklokhet, skylla de pyramidala missbedömningarna på honom är ett ovanligt oblygt försök att blanda bort korten.

Ett annat känt och omdebatterat exempel på sådana här svagheter – som härörde från den brittiska underrättelsetjänsten – var när man påstod att Irak var kapabelt att inleda en biologisk eller kemisk attack på 45 minuters varsel, då mot grannländer och antydningsvis kanske tillochmed mot någon huvudstad i väst; sanningen var, skriver Woodward, att den hemliga informationen bara syftade på vanliga taktiska stridsmedel, använda av den reguljära armén, ting som inte hotade några grannländer och än mindre fjärran städer i väst. (Han berättar också att CIA-chefen Tenet mellan skål och vägg omtalade detta som ”dom-kan-anfalla-på-45-minuter-skiten”.)

Det är uppenbart att det inte fanns någon vilja från Bush & co att finna en diplomatisk lösning. Bara omnämnandet av FN kunde framkalla fnysningar av förakt bland de tongivande i Vita Huset: ett fartgupp till vägen mot krig bara. USA skulle demonstrera sin makt, skulle själv kontrollera händelseförloppet, skulle ej låta någon annan, allra minst den organisationen, styra eller påverka skeendet. Men charaden behövdes som sagt för att sätta fötter under olika allierade. Powell – som varit skeptisk till uppgifterna om massförstörelsevapen, men som ändå, som en del av de diplomatiska försöken, suttit i FN och viftat med ett provrör med fejkad mjältbrandslösning – medgav senare att han kände sig lurad av CIA och av hökarna i regeringen. Den välrenommerade finansministern Paul O’Neill har liknande känslor. Han menar att hans och Powells medverkan i regeringen övertygat vanligt folk om att detta var en administration som skulle arbeta hårt för att finna de bästa, mest praktiska lösningarna. I praktiken kom de dock att fungera som ett slags täckmantel för hökarna och de neokonservativa idémänniskorna.

Så kom ultimatumet, där diktatorn och hans söner gavs 48 timmar att lämna landet, annars skulle man anfalla. Och Bush leker med sina hundar. Den stämningen var inte något övergående. I Michael Moores ”Fahrenheit 9/11” kan man se honom bekymmerslös skoja med TV-teamet, just inför talet då han skall tillkännage att krig skall öppnas. Hur skall vi alltså förstå detta märkliga lättsinne? Det verkar grymt, men syns inte vara kommet ur grymhet, utan snarare ur en fundamental oförmåga att begripa vad han egentligen ställt till med.

6.

Så rullade allt igång: smygbombarna, kryssningsrobotarna, de utsökt kolorerade infernovisionerna på bästa TV-tid, Bagdad Bob med sin basker och sina desperata absurditeter, de ockrafärgade Abramsstridsvagnarnas valkyrieritt över sanden, FOX News, de grönlysande banden av spårljus som beskriver sina krumma bågar på natthimlen, suddiga bilder av utsuddade liv, upphetsade kommentarer rakt in i den inbäddade kameran att det just nu, just nu, just nu, en jättelik pekande arm av brons som vrids från himlen ned mot marken, likmask och solgass och jubel och plundring och kaos.

7.

Även i denna bild av en förenklingens mästare vilar emellertid en fara för förenklingar. För det är annars en väldigt bra berättelse detta, den lättpåverkade och lite late ledaren som råkar i händerna på sina skrupelfria rådgivare. Kanske lite för bra. Vi har sett den förr. Den behöver kompliceras. Kriget Bush startade måste nog även ses mot en del andra korsande sammanhang. På sätt och vis kan man säga att det hela började redan i Kosovo 1999, då principen om unilaterala ingripandet av USA vid sidan av FN provkördes för första gången. Ett nytt vapen som lyftes ej utan ovilja av demokraten Clinton, svingas nu med blint välbehag av republikanen Bush. Och resultatet blir därefter.

Något av det hela handlar dessutom om historia, en vara som Europa har i överflöd men som USA lider brist på. Igen måste vi unna oss ett förbehåll: motståndet mot kriget är ingen enkel fråga om Europeiskt mot Amerikanskt: så vill makthavarna i Vita Huset gärna snurra till det, men den enkla sanningen är att motståndet är starkt även i USA. Ändå finns det nog en skillnad här. Och jag talar då om historia inte som en storhet mätt i år utan istället som något räknat i erfarenheter. USA lever ännu mitt uppe i sin egen guldpläterade framgångssaga, och för människorna i det landet är sönderfall, katastrofer och nederlag i mångt och mycket abstraktioner, sådant man avsmakar som underhållning på bio bara. Europas folk däremot har sett världsriken födas och sedan försvinna i grus och glömska, och vet att så ändar alla imperier. I vår världsdel har nämligen erövrarna kommit och gått, alla gråa i vapen, alla tunga i tanken på sin egen oövervinnerlighet, men mycket snart fallna även de, och efter sig har de lämnat, inte bara lidande och ruiner, utan även en fundamental insikt: att det finns en gräns för vad militär makt kan uträtta.

8.

Ett drygt år har gått sedan Bagdad föll, och det står nu klart att anfallet på Irak var ett strategiskt misstag av en magnitud världen inte sett maken till på den här sidan av Vietnam. Ett krig som troddes göra USA tryggare har istället gjort landet otryggare. Ett krig som sades försvaga Al Qaeda och terrorismen har tvärtom gjort dem starkare. Ett krig som troligtvis syftade till att säkra USA:s position i Mellanöstern har tvärtom gjort denna position mer ifrågasatt, samtidigt som det ställt landet mer isolerat än på länge. Och ett krig som var tänkt att demonstrera USA:s styrka har tvärtom visat på denna styrkas uppenbara begränsningar. Det kommer bli lika svårt att avsluta det här äventyret, som det var lätt att inleda det.

– Peter Englund